Vi har nu bott här i barca i 3 månader snart och visst trivs jag.

Dock vissa dagar vill jag bara skrika och gråta för att livet är skit.

Jag vet ju att det inte är så och förmodligen så handlar det mesta om förväntan.

Jag hade ju målat upp en idyllisk bild om hur livet här nere skulle bli och självklart så blev det ju helt annorlunda. 

Ibland kan jag tycka att det suger balle att bo med två andra och vissa dagar tycker jag att det är skit kul.

Självklart är dte väl alltid så när man bor flera stycken, men jag tycker inte om att känna mig som en gäst i mitt eget hem.

Kanske jag skulle vara lika "egoistisk" som de andra, men jag kan ju inte det. Jag vill ju så gärna se till att alla andra har det bra så jag glömmer helt bort hur jag själv mår.

Jag hade ju målat min bild... trevliga middagar, massa nya vänner, shopping, uteliv, ett trevligt jobb och spanska språket självklart.

Inget av detta har hänt, det är inga trevliga middagar då vi äter olika tider och olika mat (förståeligt)

Nya vänner kan jag väl inte säga att jag fått heller, dock lärt känna en del folk. Shopping har det heller inte blivit så mycket av, speciellt inte nu när pengarna typ är slut för denna månad.

Uteliv har det iaf varit lite, dock saknar jag folk att festa med. Inte alltid så kul att sitta 4 pers i en lägenhet och lyssna på samma musik som man gjort i tre månader och prata om samma saker.

Jobbet kan jag inte heller klaga på, det är simpelt. Man får betalt för att stirra in i en skärm 6 timmar om dagen. Spanskan är sämre nu än vad den var förra gången efter tre månader.

Däremot när jag tänker på att åka hem så känner jag verkligen att kroppen skriker NEJ!!

Och jag vill ju inte heller åka hem, jag vill bara att "hem" ska vara här.

Jag minns att jag kände likadant första gången oxå och att det går över så fort man kommer in i livet här nere. För när jag väl kom in i det sist så lekte livet och jag vill einte att det skulle sluta.

Jag kan egentligen inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men något är det.

Det är sjukt frustrerande att känna såhär och inte kunna peka på vad det är som gör att jag känner så här.

Vart ju bara massa svammel nu, men men det får vara så ibland.