... på hur underbart jag hade mått om du funnits här! Mitt liv rullar på... idag är en ledsam dag. Mycket bråk, tomhet och längtan. Jag hade behövt dina armar om mig nu... haft möjligheten att se djupt i dina ögon och höra dig säga att jag är allt för dig. Men det blir inte så. Inte idag. Inte i morgon. Aldrig mer.

Du är borta och jag saknar dig min vackra gosse!

Din docka för evigt...

... den äkta kärleken. Tror att det är få förunnat att känna som jag och några till här på bloggen har känt och/eller känner. Jag vet att jag är älskad... att jag är värdefull... att jag har varit den vackraste för någon. Det värmer. Kärlekens låga brinner inuti mig min älskling. Du tände den och den kommer aldrig att slockna. Glöden kommer åtminstone alltid att finnas kvar så länge jag lever... ung som gammal... trött som pigg... frisk som sjuk. När jag är ledsen finner jag tröst i att du trots allt var allt för mig och jag var allt för dig. Nu är vi en del av varandra. För alltid. Av kärlek. Kvinna och man. Vi!

Din kärlek

... men nu blev det inte så. Med ett kärleksbarn hade vi varit sammanbunda för evigt, i liv och död, i lust och nöd. Ett flickebarn. Det hade jag velat ha med dig. Vår lilla docka. Ett bevis. En kärlek. En gemenskap. Vår glädje.

Vi pratade aldrig om barn. Var för unga för det. Men hade du levt kvar hade jag velat ge dig den gåvan. Ett gemensam kärleksbarn. Du hade blivit den bästa av pappor. Det vet jag.

Man lever bara en gång sägs det. Jag vill tro annat. Jag lever och lär för att i nästa liv använda de erfarenheterna med dig.

Jag vill vägleda, vill du låta dig vägledas?

/Din ängladocka på jorden

... mest till tomma ord. De känner ju inte oss min älskling. Men du och jag vet. Vi vet att vi var ämnade för varandra, att vår saga, öppen eller dold, skulle ha varit för evigt. Vi var kärlek!

Det gör ont att veta att du inte finns med mig. Du är den man jag hade velat sitta bredvid som gammal, antingen som vän eller käresta, och bara lyssnat på och gungat i min gungstol och sökt din hand då behov från något håll hade funnits. Du var den som alltid skulle ha stått kvar hos mig, oavsett om åskan hade gått eller om marken vi hade levt på hade skakats om av en jordbävning. Du ägde den famn som jag alltid har känt mig tryggast i. Du var den som fick mig att våga vara mig själv till 700% (okej, jag vet att det inte går mitt hjärta, att procent betyder 100, men ändå!). Hos dig var jag underbar, hos dig var jag styrkan själv. Du var detsamma hos mig.

Vad orättvist att inte himlen trodde på oss!

Lilla jag 

... år! Han hade bokat ett speciellt ställe och jag kände ingen mer än dig och din bror. Men jag minns ändå tillställningen med glädje eftersom du var så glad! Du hade ingen aning om att jag skulle komma... men jag såg på dig att du tyckte om mig som den överraskning jag var. Din bror måste ha kommit att förstå hur mycket vi tyckte om varandra, varför skulle han annars ha kommit ihåg att bjuda mig?

Jag vet att du såg mig den där kvällen... såg rakt igenom mig tills jag kände att det blev för mycket. Din dåvarande flickvän fanns ju också med på festen... intet ont anande om att  vi kastade stulna blickar på varandra. När jag gick fick jag en lång, varm kram. Betoning på lång. Jag ville inte släppa. Inte du heller.

Det skulle dröja tills vi sågs igen. Vi visste bara inte att det skulle ta ytterligare ett par år.

Din X 

Kärleken får saker att kännas härliga. Oftast! För mig är kärleken till min ängel ett orosmoln på min känslohimmel. I perioder går det bra. Tänker inte så mycket på dig min kära. Andra stunder gråter jag. För allt vi fick men som aldrig fick ett lyckligt slut. Det var ju vi två. Så enkelt. Så självklart. Tills jag bröt. Någon där uppe borde ha stoppat mig. sagt åt mig att vara klokare. Men jag var ung. Gick min egen väg. Så rätt. Men ack så fel.

Kärleken är inte alltid enkel. Du gör livet svårt för mig min älskade ängel. Men det vet du. Du har sett till det.

Din X

... och bad mig hälsa på? Det måste ha varit i någon gång mellan sommaren 1987 och sommaren 1988. Jag kom. Du log. Vi tittade på varandra, såg varandra djupt i ögonen. Allt var givet. Självklart. Du tog mig i handen och så början vi vår resa under heta strålar. När jag sedan tittade upp, såg dig där på sängen, så manlig, så ståndaktig, så insåg jag hur mycket du hadelärt mig att älska. Älska stora män, män med stora - you name it!

Jag minns att jag reagerade... att jag funderade på vår första kärleksakt tillsammans. Att jag inte blev rädd? Avskräckt? Men du visade mig vägen... banade vägen för kärleken. Utan smärta. Bara av välbehag.

Ååhhh... vad ledsen jag blir när jag tänker på livet... hur vi kunde ha fått fortsatt att ses. Av kärlek. Jag gråter nu M, saknar dig massor.... Tror inte jag förstått det fullt ut förrän nu i veckan... 24 år senare.

Varför? Varför? Varför? Frågor som aldrig kommer att få svar.

Du var mitt allt M. Du vet det!

X

... om du hade funnits kvar. Utan ett uns av dåligt samvete. Jag hade krupit upp i din famn. Älskat med dig. Älskat dig. Vi hade, enligt samhället, varit otrogna (om vi hade haft partners vill säga). Jag hade inte brytt mig, hade du?

Mitt kravfyllda letande genom livet hade uteblivit. Om du hade funnits här. Jag hade ringt. Vi hade åkt iväg. Vi hade valt att vara diskreta, att inte såra medvetet. Vi älskade ju varandra... älskar varandra. Det är inget fult i det. Det bara hade varit så. Du och jag. Vi. I kärlek.

Jag älskar dig!

/S

... och för allt vi fick och aldrig hann uppleva. Det var inte döden som skilde oss åt, det var vi själva, som det unga par vi var. Vi växte ifrån varandra åldersmässigt. Pojke och flicka har en tendens att göra det. Men vi höll alltid kontakten, år efter år. Tills du plötsligt rycktes bort ifrån oss alla. Vi sågs några gånger, mestadels av slump.

Minns en gång... jag hade nyss blivit mamma. Ville att du skulle få se min docka. Så jag sökte upp dig. Men du var inte hemma. Så sorgligt, för jag hade verkligen velat att du skulle ha fått träffa min vackra dotter. Jag undrar just vad som hade hänt om du hade varit hemma... kanske hade jag inte varit där jag är idag? Jag har tänkt på det många gånger... för vi kunde liksom aldrig släppa varandra.

Du visste det, jag visste det. Vi var egenligen som gjorda för varandra rent själsligt och kärleksmässigt.

Det var bara denna enda gång jag sökte upp dig efter att jag själv blivit mor. Vågade inte fler gånger. Litade inte på mig själv.

Borde jag ha varit mer aktiv? Kanske hade du levat om vi hade haft ett liv ihop? Det kan jag avsky mig själv för...

Din flicka

... så säg? Jag har en vacker man... med hjärta och hjärna. Jag har ett bra liv, med underbara barn och ett tryggt arbete. Det finns kärlek i mitt liv, massor av kärlek. Och det finns såklart sorg. Men mest av allt finns det massor av fint som jag ibland inte vet hur jag ska hantera...

Jag gissar att jag har svårt att älska fullt ut igen. Svårt att tro på världen och kärleken. Jag har så mycket, borde vara så tacksam, för vips kan någon dra undan mattan för en och då står man där och har förlorat. Kanske förlorat dem man har älskat, den som älskar en tillbaka.

Men det är svårt. Vet inte om man kan älska lika högt som i början av ens kärleksliv? Kanske, men döden har gjort det omöjligt.

"Han" (läs ängeln) älskar ju mig, har alltid älskat mig och kommer alltid att älska mig, hur lever man med de orden?

Varför?

/S

...han gör mej lugn
och han viskar till mej
allt det jag säger dej"

Den visan av Eva D. har så oändligt vacker text... men för min del skulle jag vilja ändra slutet till:

"... och han viskar till mig, älskling var rädd om dig."

Det känns som min första kärlek talar till mig genom Evas sång. Kanske inte fullt ut, men han finns där... finns inom mig, finns här. På något sätt var han mitt allt, står fortfarande för den rena, oskuldsfulla kärleken mellan kille och tjej, numera man och kvinna.

Jag mår bra när jag tänker på dig mitt hjärta, men blir också djupt ledsen. Vill lyfta luren och ringa dig... bara höra din röst. Men det går inte, finns inte ett spår av dig. Jag har inte ens några foton från de senare åren, bara de skolkort vi en gång bytte med varandra. Åhh.. vad ledsen jag blir då jag tänker på dig, varför lämnade du världen? Den hade varit en bättre plats för många om du fått stanna...

Vi ses igen... det vet du!

Din älsklingsdocka

... och jag kunde inte få nog av att ligga och titta på dig. Din skrattgrop, ditt nytvättade hår, ditt leende och med gitarren den älskade i famnen. Kom viskade du... kom så sjunger vi tillsammans och ser solen gå ner!

Jag reste mig upp, omtöcknad av kärlek... hade dåsat till en stund medan du tagit dig en välförtjänt dusch. Håret mitt stod åt alla håll... som ett enda stort "kärleksruffs". Jag gick långsamt mot det stora, vidöppna fönstret. Du tog ner gitarren, grenslade fönstret och klappade lite på platsen mellan dina ben och bad mig slå mig ner.

Du var varm... fuktig... och luktade gott av dusch och vind. Du lyfte tillbaka din kära gitarr framför min mage. Jag minns det som det var igår. Men varsitt ben dinglande ut ur fönstret, med hela samhället framför oss, satt vi nära, tätt ihop, och sjöng om livet, om kärleken och till varandra.

Minns hur enkelt allt var. Hur lyckliga vi var tillsammans.

Min ängel, hur har du det där ovan, tänker du någonsin på våra vackra stunder som jag gör?

Din för evigt

/S

... i modevärlden! Vi skapar det nya "Zornmode à la Suède"! Kurvighet och mjukhet framför allt! Eller, som någon påpekade, låt oss vara som vi är! H&M borde ta bort st. 34... de enda (i stort sett) som kommer i barn strax innan de når tonårgen. Inte ens mina barn har vid 12 års ålder kunnat haft st. 34 och de är ändå SMALA, väldigt normalt smala för den åldern! Förstår ni hur det var att handskas med en 11-12-årig tjej på H&M som inte kunde förstå varför inte HON ens kom i st. 34?!?! Vad ska man säga som förälder? Finns liksom inga bra svar som motiverar... Döttrarna hade jättefina kroppar (sett ur ett mediaperspektiv); smala upptill, små, runda bröst, smala midjor och runda, fasta rumpor. OCH ÄNDÅ kunde de aldrig ha en blus i st.34 eller en kjol på H&M i den åldern!!!???

Så nu vill jag starta en antikampanj mot alla som driver dessa företag med SMÅ storlekar... för OM ni gör det ska ni banne mig ha STORA storlekar också (läs: inte TÄLT, utan figursydda, snygga saker även för större, mulliga kvinnor som gillar kvinnlighet!!!). Och då ska små sizer OCKSÅ vara förpassade till en liten hörna utan spegel, så ser verklighetens hörnor för stora ut och ändå behövs det kanske då, mer än bara en liten hörna? Har kedjorna ever hört talas om "don efter person"??? Utöka då hörnor och speglar och provrum i dessa förpassade ringhörnor!!!

Visst har flera kedjor börjat att detta med stora storlekar går hem, MEN kolla på Lindex och Kapp Ahls kollektioner (Generous och XLNT)  till hösten exempelvis: stora, fula, bomullsprylar som inte faller snyggt på några mulliga eller runda kroppar och som gör stora kvinnor formlösa, fula och vad värre är (för många av dem); ÄNNU STÖRRE!

Men jag har kommit på det! Designers av stora kläder är tyvärr SMÅ människor, säkert män som glömmer att ett plagg inte bara måste göras större runt byst och mage utan OCKSÅ runt armar exempelvis! Har funderat på att byta karriär... NÅGON måste ju se till att skapa dessa vackra plagg, och dessa NÅGRA som just nu innehar de jobben på de stora kedjorna måste ha sovit sig igen idéstunderna... TOTALT!

Tyck till ni runda... hur är EGENTLIGEN tillgången på stort mode och NÄR det väl finns, hur snyggt är det? Ska vi starta en Zorn-kampanj?

HÄNG MED....

/Syndarinnan

You name it! Vill fortfarande veta vad som attraherar hos dessa Q och vad som inte tilltalar? MÄN anropas! Vad tycker ni om saken? Läs mitt tidigare inlägg och tyck till i "mull-debatten"!

... framför mjuka, härligt kurviga och fylliga donnor, och/eller till och med lite överviktiga kvinnor? Alltså... mjukhet är ju skönare att krama än det kantiga och hårda, det säger ju sig självt! Minns speciellt en pojkvän jag hade vars höftben faktiskt var en problem för mig. Han var smal, det stack ut och De gjorde ont! Hans kanter skar liksom in i min kropp, inte alls njutbart då han låg ovanpå när vi kramades och skulle försöka få till det...

Klycsha? Mjuka kvinnor är ofta vänligare också... (och nu kommer jag garanterat att få halva Sveriges kvinnor och män emot mig), MEN min erfarenhet säger mig det, att de i samhällets ögon, "icke perfekta" människorna (tror ni vet vad jag menar här...), oftare är mer öppna, mer härliga, mer empatiska och mer hjärliga. Så klart gäller detta inte alla, men generellt tycker jag att det är och alltmer har blivit så i vår kyliga värld. MEN varför?

Många män tycker om mullighet men kan inte riktigt stå för det utåt... DET är weird!

Ungefär som att jag inte kan stå för en lång eller skallig man eller en med rött hår och långa tår? *haha*

Min man, som jag lever med, hade bara tittat åt tunna och små kvinnor innan han träffade mig, är det inte märkligt? Efter att ha inlett en djupare relation med mig hör jag honom ofta ifrågasätta sig själv i de tidigare valen av kvinnor han haft: "Förstår inte varför jag såg åt dessa tunna kvinnor, jag tänder ju helt klart mycket mer på en rejäl kvinna med höfter, mjuka bröst och mage".

Vi har diskuterat det många gånger, vad det var som gjorde att han såg efter "det andra". Svaret är enkelt: Rent estetiskt motsvarar en tunn kvinna samhällsidealet som man inte behöver försvara och hon är normen för kvinnligheten, det har media sett till.

Min slutsats är att det uppenbarligen är lättare att välja någon man inte behöver be om ursäkt för!?

MÄN, hur tänker ni EGENTLIGEN om mullighet/knubbighet/fyllighet/kurvighet/övervikt/fetma osv?

Undrar mjuk Sybarita som älskar alla millimetrar av sin kropp