Till slut kom vi då fram till vårt mål. Solen stod nu högt på himlen och vi kände hur svettdropparna letade sig ner genom nackhåret och vägdammet la sig som en hinna över läpparna. Vi  beslutade oss för att ta genvägen genom skogen, dels för att vinna lite tid, men också för att få mer skugga. Så fort vi kom in bland de höga granarna kände vi  en svag men ändå svalkande vind och det kändes genast mycket lättare att andas.
Stämningen var mycket speciell och nästan lite trolsk med solstrålarna som silade ner mellan träden.

Vi var nu alla märkbart påverkade av resan och den tidigare hettan, men samtidigt så kändes det lite omtumlande, ja det kändes precis som att detta var vår ”plats på jorden" och som att allt i världen var så självklart. Samtidigt noterade vi att det var ovanligt mycket människor i rörelse vid skogskanten. Efter ett tag hörde vi trummor och musik, ungefär som karnevalsmusik, vi fick en känsla av att det var infödingar som spelade musik i sin djungel, men att vi var säkra här i vår egen djungel. Vi stod där en stund, högt skrattande åt allehanda ting, när en grupp bestående av ca 10 stadiga personer stannar precis intill oss. En av dem går in en bit mot oss och säger något till Karl O Rie, han förklarar sen för oss att han frågat ifall vi var redo för vår buffé, gissa om vi var det!

När vi kom fram så möttes vi av kända glada människor. Flera av dem hade kommit redan kvällen innan. Några hade husvagnar med sig. Vi fick först av allt reda på var vi skulle bo. Ett helt ok rum med gott om utrymme för oss alla.  
Nu börjar äntligen vår lägervistelse på allvar. Den kanske jag berättar mer om senare.

//Li