Tantens blogg

Att vara ensam i stan är både skönt och vemodigt. Att göra det som faller mig in och med vem är skönt. Att inte få glitter och smekande hud är mindre roligt.

"Fri" for till det stora landet i väster häromdagen - det är det som är mitt hålrum. Det har varit en intensiv period för oss båda på sistonde och vi har inte hunnit träffats som vi velat. Att han är i samma stad - bara en liten cylkeltur bort har lindrat. Det finns ju telefon.

Nu när han är långt bort skulle jag ju kunna skypa men han är sällan ensam. Åker runt med vänner och sen delar han lägenhet resten av sommaren med polare - det är dyrt där borta i stora staden. Han jobbar och jobbar och jag glädjer mig med honom! Jag VILL ju att han skall fara dit - jag VILL att han skall vara kreativ och ta vara på sin talang - men för den sakens skull kan jag ju sakna honom... När han kommer hem vet ingen.

Vi sa hejdå kvällen innan han for, ett hett skönt avsked. Inga löften, bara glädje, bara känsla, bara här och nu. Det är det som är det fina med oss - att vi ofta är bara här och nu. Det kan också vara något negativt, men har fungerat ganska bra i flera år. Visst skulle jag vilja ha något mer tråkigt stabilt och opassionerat - men det har inte funnits rum till det. Fri har passat in i mitt liv och jag i hans. Att respekten ligger där och att vi verkligen gillar varandra som vänner - det är ju grunden, även om det sexuella förhållandet tagit över de senaste åren. Det går inte att bortse från och det är såååå skönt. Han får mig att le, han glittrar och jag känner mig stark, fri och vacker i hans armar. Kan det bli bättre? :)