Tantens blogg

Jag har en föreställning om att jag, moi, minsann är bra att sprida positiva kommentarer och komplimanger omkring mig... Att jag, moi, minsann inte har svårt att gå fram till ngn och säga hej. Att jag, moi, minsann inte har svårt att plocka upp luren och ringa det där samtalet - det är ju bara att göra!

Men när jag rannsakar mig själv, moi, så är jag kanske inte så himla bra på det här... Jag har i många situationer inte vågat gå fram till någon musikaer/dramatiker eller "känd" som jag gillar och sagt det. Nipp! Nu bor jag ju så det går ju förbi en och annan ibland...

Igår jobbade jag hemma med en svår text. Allt snurrade så jag tänkte att lite shopping, kaffe och glass på stan borde bota det mesta! Sagt och gjort, tog min text för genomläsning och hittade en perfekt bänk på ett vimmeltorg i fredagssolen på em. Turister och flanörer om vartannat! En trio unga killar spelade bas, sax och gitarr ljuvligt - jag var i himlen.

Då kommer en musiker gående... En musiker som jag har beundrat trots dennes hårda leverne förr, men han är verkligen fantastisk! Och han sticker ut... Han går fram - och sätter sig jämte mig! Oj! Wow! Coolt! Jag låtsas fortsätta dricka kaffe å jobba med min text... not :) Han läser tidning, äter glass långsamt och ringer ett samtal. Under tiden snurrar mina tankar och jag skäller på mig själv: "- Sluta mesa! tala om att du gillar hans musik! Tala om att han har fått din gump att dansa hela nätterna igenom! Tala om att han förgyllde lyckliga stunder! Tala om att du ser upp till honom!!"

Tyst - jag är tyst och stum. Stirrar i mitt papper... Kan inte komma på hur jag skall inleda samtalet efter en så lång stund... men sen så glimrar det till: Jag säger: - Visst är du XX från Xxxx? Jag brukade se dig på 85:an när jag bodde där!." Han blir helt paff, säger ja lite osäkert och berättar att han har flyttat. Jag fortsätter och får fram berömmet på några korta meningar. Jaha. Min telefon ringer och räddar mig. Sen är det inte mer. Han sitter kvar en lång stund efter mitt samtal. En annan musiker kommer fram och talar om ett hak de salmas på, de övervintrade, på fredagar. Men dialekten är inte med mig, jag hör inte och min nyfikenhet får riktas mot min text istället.

Njuter av att jag för första gången gav ett pip. Att jag faktiskt gav en komplimang även om det var pinigt. Att jag vågade säga hej. Det kändes skönt efteråt. Det lilla förgyllde min kväll.

Nu har jag bara kvar att plocka upp den där luren och ringa samtalen. Samtalen som gör att jag kan jobba vidare på uppfinningen. Uppfinningen som kan generera pengar. Pengar som kan användas till forskning. Forskning som kan hjälpa mot lungcancer. Lungcancer som min lillebror dog. Saknar honom oerhört. Finns det alltså någon som helst anledning att inte plocka upp luren? Not.