Tantens blogg

Sedan semestern har jag känt att jag har gått in i ett nytt kapitel i mitt liv. Nu ser jag färgerna bättre, jag har en klarare hjärna och starkare själ. Jag kan säga nej, även om det gnager ibland.

Nu först förstår jag vilken energi det tar när en älskad blir dödssjuk. Att hålla uppe skenet under sjukdomstiden och hjälpa och stötta. Att klara av sitt egna liv och även förklara för andra. Att stötta andra i närheten. Att slutföra stora projekt och ta nya steg i livet. Att flytta, byta karriär totalt.

Sen efter döden, allt meck. All sorg. All vardag som ändå måste ta tag i. För jag kan inte skjukskriva mig - sorg ÄR ingen sjukdom! Att klara av allt själv och försöka hitta stegen som tar mig vidare i livet.

Första tiden när det börjar lätta lite. Första gångerna när insikten slår mig att jag ALDRIG mer får träffa honom. Att HANS liv inte finns längre. Att HAN inte får uppleva detta mer!

Sen kommer en ny övergång där jag ibland faller ner och gråter, ibland känner tacksamhet för det livet vi levt ihop. Att jag fick vandra jämte hela hans liv på nära håll.

Livet är en berg och dalbana och det tar kraft. Med denna sommar har jag kunnat tanka kraft. Istället för att hälsa på en massa släkt och vänner har jag tagit det lugnt i ingenstans. Lyssnat på skogen, korna, tranorna och det öronbedövande tystnaden. Följt kroppen och ljusets rytm. Mått bra och haft vänner på besök för en gång skull. I små lagom portioner.

Detta har gett mig kraft att nu leva livet mer fullt ut. Att sorgetiden bleknar bort. Att livet och färgerna kommer tillbaka. Att ljuset i mina ögon kommer och jag kan smitta andra med mitt skratt. Finns det något bättre sätt att hedra en som är död?