Alla ting måste ha ett slut så även denna blogg ... men även i slutet finns en början.

Känner att jag kommit till en punkt där jag inte har så mycket mer att tillföra eller kanske är det helt enkelt så att jag inser att orden ändå aldrig egentligen kommer att förmedla det jag egentligen vill uttrycka .. för detta är inte av ord ... och kanske är det också så att jag inte längre känner något behov att försöka uttrycka eller förklara eller dokumentera något överhuvudtaget... för vad vet egentligen jag.

Det här har varit på ett sätt ett ställe att sortera upp mina tankar men även det behovet känns inte längre relevant.

Jag vill tacka alla som läst min blogg och följt min resa, Ha det fint kärlek!

"I am the Self, O Gudakesa, seated in the hearts of all creatures. I am the beginning, the middle and the end of all beings..."

Know that all beautiful, glorious, and mighty creations spring from but a spark of My splendor.

But what need is there, Arjuna, for all this detailed knowledge? With a single fragment of Myself I pervade and support this entire universe. .."

- The Opulence of the Absolute

Idag känner jag inte för att skriva många ord, orden kan inte beskriva eller fånga detta.

Glädjen över att betrakta självet ... i sig själv och allt är stilla ...

Kärlek!

Vad skönt det är att stiga upp tidigt och bara ge sig ut i den friska morgonluften, jag har förmånen att bo nära natur, sjö och även idylliska villa områden så där lägger jag mina promenadstråk. I morse blev det en lång vandring, så skönt att bara vara och inte fundera utan bara uppleva stillheten.

Desto längre jag gick desto mer glädje kände jag inombords att bara få vara och finnas till, en tanke tog form av värme och tacksamhet. Tänk allt som som hänt ändå sedan universums födelse .. alla miljarder år som gått sedan allt uppstod, alla 'nu' som har blivit historia ... alla val som gjorts .... och allt detta just för att Du och jag ska finnas, just på den här platsen, just vid den här tiden ... just i det här nuet.

Jag älskar promenader, förr så promenerade jag mycket för att sortera mina tankar, numera promenerar jag mer och mer utan några tankar alls. Jag bara går och är i mig själv .. känner vindarna som blåser, solen som lyser och värmer och doften av vatten vid sjön. Det är frihet och frid.

Igår när jag vandrade på så fick jag en insikt som blev tydligare än någonsin, helt plötsligt kom det till mig att hur ser jag på en annan människa!!!??. Men herregud det är ju bara ett 'koncept' av personen i mitt huvud. Det är ju något jag byggt ihop av mina samlade erfarenheter, sammanställd information och dömmande av olika slag. Den mentala bild som jag byggt upp är bara en konceptuell uppfattning skapad av mig, den har/behöver inte ha ett dyft med personen ifråga .. och den människans koncept av sig själv skiljer sig med stor sannolikhet ifrån min konceptuella bild.

Så vi är tillbaka till vad är sanning, relativ sanning och absolut sanning. Min bild av en annan människa är min sanning .. och den är byggd ifrån mina erfarenheter och tolkningar alla andra människor kommer att ha sin sanning. Så vad är rätt och fel, ont och gott, smärta, sorg  :-) Ja precis ..även det är relativa sanningar haha

Och vad är då den absolut sanningen? ... skrota tanken, släpp intellektet .. sluta söka .. :-)

Vad märkligt livet är egentligen, när man ändrar sin världsbild, att gå ifrån en slumpmässig, kaotisk värld till en värld med någon sorts mål och mening. Och denna insikt kommer inte ifrån fakta, den har inte uppstått i huvudet, den kommer inifrån någon sorts större sanning. 

Insikten att många av oss, liksom jag själv varit slav under intellektet, fast i mina egna tankar. Hur tar man sig egentligen ur sitt eget huvud? Vilken resa ... att börja inse vem man egentligen är, att börja betrakta sig själv och sina tankar. 

Hinduismen beskriver detta i många skrifter att 'gud' släppte lös sin kraft 'yoga-maya' som dolde, snärjde in alla levande varelser i villfarelse och illusion. Det är så vi föds in i den här välden. Istället för att vara i vårt sanna jag förlorar vi oss i den materiella världen och skapar ett 'falskt jag'.  Denna identifikation blir ofta extremt stark och mycket svår att övervinna.

Vi får en bild äver vad vi tror att vi är, vi identifierar oss med sådant som inte har något eller mycket lite över vad vi egentligen är. Egot/intellektet döljer vår inre kärna och skapat känslan av 'brist'. Vi skapar en situation där vi saknar och behöver saker, vi får en känsla av att inte vara hela och vi kan inte längre må bra och glädjas där vi är.

På ett djupare plan så är detta en ren illusion, vi är hela och vi kommer att alltid vara hela än vad som sker i den materiella världen runt omkring oss. Det märkliga är processen att hitta igen sig själv, den är unik för oss alla men den följer ändå något slags schema och mönster.

Jag börjar mer och mer tydligt att se den´runt omkring mig, på något sätt kan i förlägningen inte intellektet vinna över "den absoluta sanningen" och vi känner det, vi känner det genom att det vi gör inte kanske längre känns sant för oss, det måste finnas något annat ... ens handlingar kanske inte längre känns sanna, eller den relation man är inne i känns inte sann utan är en form av beroende. Din inre kärnan kan inte stängas ute för alltid ... den finns där och verkar, den verkar hela tiden.

Intellektet/egot driver oss via vårt 'falska-jag' till lidande och vid någon punkt förr eller senare blir det en spricka i illusionens väv ... och när den har uppstått så går den inte längre reparera, där bakom finns något ...

Jag ser detta händer runt omkring mig och att vi alla är på väg till att kunna verka utifrån något helt annat.. och det fyller mig med tillförsikt och glädje.

"Neither this .. nor that ..." (neti neti)

"Intelligent persons who are endeavoring for liberation from old age and death take refuge in Me in devotional service. They are actually Brahman because they entirely know everything about transcendental and fruitive activities.

Those who know Me as the Supreme, as the governing principle of all material manifestation, who know Me as the one underlying all desires and as the one sustaining all sacrifices, can, with steadfast mind, understand and know Me even at the time of ... death. "

Gita-Knowledge of the absolute

Jag kan inte låta bli att fundera vidare på relationer, denna komplexa väv av interaktion vi har med andra människor. Hur vi speglar oss i varandra och "hakar" tag och följer med en bit på vägen. Vi lär oss saker under tiden, både i smärta och i glädje. Hur vi utvecklas och sakta sakta tar oss mot vårt mål att bli den vi är.

Jag funderar på det här med kärleken och att vara förälskad, hur otroligt stor och bred och djup kärleken är, hur den inkluderar och expanderar och hur den genomsyrar allt och alla. Men vad lite vi vet om den egentligen, vad otroligt svårt det är omfamna den i sin helhet. Man får resa långt ...för att inse att allt fanns närmare än man trodde. Hur oändligt stor den är och hur lätt vi människor begränsar den.

Vad är egentligen en sund relation?, för mig tog det långt tid att förstå vad det var. Jag hade inga bra förebilder, jag fick lära mig den hårda vägen. Vi är man och kvinna men vi är också något ofattbart mer än så.  På ett plan är vi hela men på ett annat plan halv och vi är det samtidigt. Det kvinnliga och manliga dras mot varandra, denna förunderliga universiella energi som tillsammans blir sin källa. Sedan finns den 'könlösa' kärleken som omspänner allt. Det kan finnas passion och förälskelse, kärlek, attraktion till en annan människa men relationen kan inte bli sund för att det finns inte de förutsättningar där som behövs, vi är helt enkelt inte redo... då är den största kärleken att låta varandra gå.

 "When the Queen drank liquor, King Puranjana also engaged in drinking. When the Queen dined, he used to dine with her, and when she chewed, King Puranjana used to chew along with her. When the Queen sang, he also sang, and when the Queen laughed, he also laughed.

"When the Queen talked loosely, he also talked loosely, and when the Queen walked, the King walked behind her. When the Queen would stand still, the King would also stand still, and when the Queen would lie down in bed, he would also follow and lie down with her. When the Queen sat, he would also sit, and when the Queen heard something, he would follow her to hear the same thing.

"When the Queen touched something, the King would also touch it, and when the dear Queen was lamenting, the poor King also had to follow her in lamentation. In the same way, when the Queen felt enjoyment, he also enjoyed, and when the Queen was satisfied, the King also felt satisfaction."
 

The Queen (the subtle material element called intelligence) allows Puranjana (the conscious self) to enjoy the City of Nine Gates (the gross physical body).
 

The BHAGAVATA PURANA

Puranjana asks about the identity and origin of the Queen and her attendants;
 

The Queen replies, "O best of human beings, I do not know who has begotten me. I cannot speak to you perfectly about this. Nor do I know the names or the origins of the associates with me.
"O great hero, we only know that we are existing in this place. We do not know what will come after. Indeed, we are so foolish that we do not care to understand who has created this beautiful place for our residence.
"My dear gentleman, all these men and women with me are known as my friends, and the snake, who always remains awake, protects this city even during my sleeping hours.
"So much I know. I do not know anything beyond this. You have somehow or other come here. This is certainly a great fortune for me. I wish all auspicious things for you.
"You have a great desire to satisfy your senses, and all my friends and I shall try out best in all respects to fulfill your desires. I have just arranged this city of nine gates for you so that you can have all kinds of sense gratification. You may live here for one hundred years, and everything for your sense gratification will be supplied.... "
 

Puranjana comes to a place called Nava Dvara Pura, the City of Nine Gates. He finds it quite attractive.
As Puranjana wanders through the gardens of the city, he encounters an extremely beautiful woman.
Puranjana is attracted to her, and she is attracted to him .... 

I tystnad, stillhet, i tomhet ... där är sanningen nära ...
Med varje ord jag skrivit ...med varje ord jag talat .. med varje tanke ... begränsar jag kärleken ...

We give death metaphores. We cloak it in meaning and make up stories about what will happen to us, but we don't really know.
When a person dies, we cannot see beyond the corpse. We specualate about reincarnation and talk in terms of ethernity. But death is opague to us, a mystery.
In it's realm, time ceases to have meaning. All laws of physics become irrelevant. Death is the opposite to time.

What dies? Is anything actually destroyed? Certainly not the body, which falls into its constituent parts of water and chemicals. That is mere transformation, not destruction. What of the mind? Does it cease to function, or does it make a transition to another exictence? We do not know for sure, and few can come up with anything conclusive.

What dies? Nothing of the person dies in the sense that the constituent parts are totally blasted from all existence. What dies is merly the identity, the identification of a collection of parts that we call a person. Each one of us is a role, like some shaman wearing layers of robes with innumerable fetishes of meaning. Only the clothes and decoration fall.

What dies is only our human meaning. There is still someone naked underneath. Once we understand who that someone is, death no longer bother us. Nor does time ...

365 Tao - Deng ming Dao

Hur var nu med sanningen!?, min sanning är inte Din sanning, och Din sanning är inte min sanning.
Jag fascineras över alla ramar och regler som styr våra liv och hur vi dikterar våra sanningar ..  hur lätt vi fastnar i dessa 'nät' som omslingras oss .... det må vara lagar, etik, moral .. ja kalla det vad Du vill.

Men tänker man lite så inser man att allt är 'relativa sanningar' det som är sant för Dig kan vara falskt för mig, och vem har egentligen rätt eller fel !?

Ingen förstås, ingen abonnerar på sanningen, förutom den som hittat den 'absoluta sanningen' ... men den som söker den vandrar många vägar och den som hittat den han säger inget, han är tyst, för han är vis och förstår att tar han den 'absoluta sanningen' i sin mun så blir det den 'relativa sanningen' han talar.

Visst är det sunt att ifrågasätta sina sanningar .. oftast finns där många dolda hemligheter bakom. Och att ifrågasätta "sanningar" är ofta att ge sig i kast med en kamp med både sitt eget och andras egon.. och värst är det förstås att ge sig i kast med "större" sanningar som accepterats i ett sammhälle och blivit en riktigt "stor" kollektiv sanning.

Att ge sig på en sådan kan få människor att titta på Dig som om Du vore sinnesförvirrad och borde spärras in bums ...

Vi lever och verkar hela tiden i ett "kontext" i detta "kontext" så skapar vi våra värden, där är vi någon, där bygger vi upp vår verklighet. Där investerar vi i vår tillvaro .. där relaterar vi till varandra, där refererar vi till vad som är bra och dåligt, vad som är gott och ont ... men vad händer när man ställer sig utanför detta "kontext" .. när man inte längre är en del av det ...

När man slutar dömma .. när man släpper allt värderande och bara låter allt vara precis som det är .. och låter alla människor vara precis som de är .. och vara på precis den plats de befinner sig på ...

När man 'backar' så långt tillbaka så att gott eller ont inte längre går att definiera ..
När de inte längre finns några förövare och inga offer, när man är full med empati och kärlek men det finns ingen längre att tycka synd om.

Då närmar man sig sådan gränser ... får man verkligen "smita" utanför detta "kontext" .. har man då inte lurat världen ? Vad är världen då ?

När Du har tagit Dig ur alla regler, normer och allt yttre som styr Dig, ja Du har till och med tagit Dig ur ditt eget ego, vem är Du då ?

När Du bara har Ditt hjärta och Ditt inre kvar att ledsaga Dig ...

Så har den stora hjärtedagen kommit och jag funderade lite på om jag skulle skriva något idag på bloggen eller bara vara sympatiskt stum och tyst.  Ibland känns tystnaden mest verkningsfull, än om det är få som har ro och tid att uppskatta den. För att vara krass så är jag nog närmast sanningen i de enstaka tillfällen då jag lyckas hålla truten.

Efter några intressanta diskussioner på morgonkvisten runt förälskelse, möten och kärleken med några "nät vänner" så kände jag att jag inte kan gå tyst och förseglad resten av dagen. Får nog medge att jag kände att det stred mot min egoistiska natur.

Så frågan som började snurra runt var om förälskelse och medvetet möte egentligen kan vara möjligt (för övrigt drkristina som initierade detta så fint på sin blogg). Ett väl valt ämne denna helg får jag tillstå.

För mig så finns enligt tidigare utläggningar ett antal "krafter" som styr oss. I grund och botten kärleken som innefattar allt, allt som finns och allt som är. Kärleken, det vi egentligen är och har inom oss hela tiden men jagar så desperat att få tag i och hitta utanför oss själva ... inte den kärlek som vi så lätt förväxlar med beroenden, rädslor etc .. som binder oss istället för frigör oss och får oss att expandera.

Sedan finns den manliga och kvinnliga energin, yin och yang, dessa förunderliga polariteter som är en del av det fundamentala i universum, en del av existens själv .. Qi, dess urkraft.

Då funderar ju ni allihopa hur kommer förälskelse in i allt detta och vad kan det vara för något, denna galenskap som kan driva människor till de mest intressanta beteenden och yttringar. Jag funderar på; är inte förälskelse ett tillstånd?  en fysiskalisk process för oss människor att skapa anknytningsmönster, en drog helt enkelt. Och i ett drogat tillstånd är det väldigt svårt att vara "medveten" vi styrs av "lägre" primitiva handlingsmönster. Droger skapar "beroenden", vi projicerar oss utåt ..

I denna förälskelse finns självklart också de andra komponenterna, kärlek, manlig och kvinnlig energi också tätt kopplade.

MEN, jag tror att man ödjmukt måste medge att det är enormt svårt att vara "medveten" i ett förälskat tillstånd. Sedan går vi ju givetvis fram och tillbaka mellan medveten och omedvetet tillstånd och där är "förälskelse" helt likvärdiga med andra fysiska materiella manifestationer.

Jag vill tillstå att jag inte vill dömma ett medvetet eller omedvetet tillstånd som bättre eller sämre, att vi är just där vi är (hur nuet än är) totalt förlorad i förälskelse, i sorg eller lidande, i värme eller kärlek .. har egentligen ingen betydelse .. vi är precis där vi ska vara, på vår väg mot en större helhet och förståelse om oss själva.

Jag vill inte påstå att det jag skrivit är någon "sanning", hade jag velat säga sanningen så hade jag enlig vad jag skrev först ; Hållit käften!

Kärlek !

/T

 Nu ska jag iväg och köpa chockladhjärtan och blommor :-) och vara materialistisk en stund !

Det känns riktigt skönt!