Alla ting måste ha ett slut så även denna blogg ... men även i slutet finns en början.

Känner att jag kommit till en punkt där jag inte har så mycket mer att tillföra eller kanske är det helt enkelt så att jag inser att orden ändå aldrig egentligen kommer att förmedla det jag egentligen vill uttrycka .. för detta är inte av ord ... och kanske är det också så att jag inte längre känner något behov att försöka uttrycka eller förklara eller dokumentera något överhuvudtaget... för vad vet egentligen jag.

Det här har varit på ett sätt ett ställe att sortera upp mina tankar men även det behovet känns inte längre relevant.

Jag vill tacka alla som läst min blogg och följt min resa, Ha det fint kärlek!

"I am the Self, O Gudakesa, seated in the hearts of all creatures. I am the beginning, the middle and the end of all beings..."

Know that all beautiful, glorious, and mighty creations spring from but a spark of My splendor.

But what need is there, Arjuna, for all this detailed knowledge? With a single fragment of Myself I pervade and support this entire universe. .."

- The Opulence of the Absolute

Idag känner jag inte för att skriva många ord, orden kan inte beskriva eller fånga detta.

Glädjen över att betrakta självet ... i sig själv och allt är stilla ...

Kärlek!

Vad skönt det är att stiga upp tidigt och bara ge sig ut i den friska morgonluften, jag har förmånen att bo nära natur, sjö och även idylliska villa områden så där lägger jag mina promenadstråk. I morse blev det en lång vandring, så skönt att bara vara och inte fundera utan bara uppleva stillheten.

Desto längre jag gick desto mer glädje kände jag inombords att bara få vara och finnas till, en tanke tog form av värme och tacksamhet. Tänk allt som som hänt ändå sedan universums födelse .. alla miljarder år som gått sedan allt uppstod, alla 'nu' som har blivit historia ... alla val som gjorts .... och allt detta just för att Du och jag ska finnas, just på den här platsen, just vid den här tiden ... just i det här nuet.

Jag älskar promenader, förr så promenerade jag mycket för att sortera mina tankar, numera promenerar jag mer och mer utan några tankar alls. Jag bara går och är i mig själv .. känner vindarna som blåser, solen som lyser och värmer och doften av vatten vid sjön. Det är frihet och frid.

Igår när jag vandrade på så fick jag en insikt som blev tydligare än någonsin, helt plötsligt kom det till mig att hur ser jag på en annan människa!!!??. Men herregud det är ju bara ett 'koncept' av personen i mitt huvud. Det är ju något jag byggt ihop av mina samlade erfarenheter, sammanställd information och dömmande av olika slag. Den mentala bild som jag byggt upp är bara en konceptuell uppfattning skapad av mig, den har/behöver inte ha ett dyft med personen ifråga .. och den människans koncept av sig själv skiljer sig med stor sannolikhet ifrån min konceptuella bild.

Så vi är tillbaka till vad är sanning, relativ sanning och absolut sanning. Min bild av en annan människa är min sanning .. och den är byggd ifrån mina erfarenheter och tolkningar alla andra människor kommer att ha sin sanning. Så vad är rätt och fel, ont och gott, smärta, sorg  :-) Ja precis ..även det är relativa sanningar haha

Och vad är då den absolut sanningen? ... skrota tanken, släpp intellektet .. sluta söka .. :-)

Vad märkligt livet är egentligen, när man ändrar sin världsbild, att gå ifrån en slumpmässig, kaotisk värld till en värld med någon sorts mål och mening. Och denna insikt kommer inte ifrån fakta, den har inte uppstått i huvudet, den kommer inifrån någon sorts större sanning. 

Insikten att många av oss, liksom jag själv varit slav under intellektet, fast i mina egna tankar. Hur tar man sig egentligen ur sitt eget huvud? Vilken resa ... att börja inse vem man egentligen är, att börja betrakta sig själv och sina tankar. 

Hinduismen beskriver detta i många skrifter att 'gud' släppte lös sin kraft 'yoga-maya' som dolde, snärjde in alla levande varelser i villfarelse och illusion. Det är så vi föds in i den här välden. Istället för att vara i vårt sanna jag förlorar vi oss i den materiella världen och skapar ett 'falskt jag'.  Denna identifikation blir ofta extremt stark och mycket svår att övervinna.

Vi får en bild äver vad vi tror att vi är, vi identifierar oss med sådant som inte har något eller mycket lite över vad vi egentligen är. Egot/intellektet döljer vår inre kärna och skapat känslan av 'brist'. Vi skapar en situation där vi saknar och behöver saker, vi får en känsla av att inte vara hela och vi kan inte längre må bra och glädjas där vi är.

På ett djupare plan så är detta en ren illusion, vi är hela och vi kommer att alltid vara hela än vad som sker i den materiella världen runt omkring oss. Det märkliga är processen att hitta igen sig själv, den är unik för oss alla men den följer ändå något slags schema och mönster.

Jag börjar mer och mer tydligt att se den´runt omkring mig, på något sätt kan i förlägningen inte intellektet vinna över "den absoluta sanningen" och vi känner det, vi känner det genom att det vi gör inte kanske längre känns sant för oss, det måste finnas något annat ... ens handlingar kanske inte längre känns sanna, eller den relation man är inne i känns inte sann utan är en form av beroende. Din inre kärnan kan inte stängas ute för alltid ... den finns där och verkar, den verkar hela tiden.

Intellektet/egot driver oss via vårt 'falska-jag' till lidande och vid någon punkt förr eller senare blir det en spricka i illusionens väv ... och när den har uppstått så går den inte längre reparera, där bakom finns något ...

Jag ser detta händer runt omkring mig och att vi alla är på väg till att kunna verka utifrån något helt annat.. och det fyller mig med tillförsikt och glädje.

"Neither this .. nor that ..." (neti neti)