Hej! Jag har läst vad du skrivit här och jag tror att du är något på spåret. Din syn på kärlek tror jag är en viktig insikt. För mig är jaget, eller egot om du så vill, ett "utanverk", något som jag har varit tvungen att lägga på mig för att överleva under uppväxten. Det består av en massa beteendemönster, tankemönster, rädslor, trauman osv. "Innanför" eller "bortom" jaget så finns det jag kallar för självet. (Jaget och självet är såklart bara ord och skulle lika gärna kunna kallas något annat. Ords betydelse är det vi själva lägger in i det). I självet så finns kärleken och jag tror som du att vi alla bär på en kärna av inre frid och kärlek. Så om man tror att alla handlar utifrån egoistiska motiv så kanske man har en "ytlig" bild av sig själv. Som man känner sig själv känner man andra. Ser man, sin egen kärleksfulla kärna så kan man se den hos andra, och man kan inte vara kärleksfull mot andra om man inte är det mot sig själv. Om jag är kärleksfull mot min omgivning så kommer den att vara kärleksfull tillbaks, eller åtminstone kärleksfullare, och med en kärleksfull omgivning så blir min egen värld så oändligt mycket trevligare att leva i. Är det egoistiskt? Kärleken är, för mig, människans innersta "sanna natur" och kärleken bara "är" i ett "varande" medan egoismen är "yta" och ett "görande". Att vara egoistisk är för mig att jag gör något med en verklig eller inbillad fri vilja, jga har ett motiv. Att följa sin "sanna natur", Tao, är att leva sitt liv som det "rinnande vattnet", bara glida med i "livets flod" utan att anstränga sig, kämpa eller försöka. Tao och kärleken går "hand i hand" och då finns inga motiv, man bara "är". För mig blir då resonemanget om att kärleken/altruismen/medkänslan bottnar i egoistiska motiv eller behov meningslös. Naturligtvis är vi biologiska varelser och som sådana så kan vi inte gå på sidan om våra gener men tittar man ut över världen så verkar människor leva i tron att man kan det. Jag tror att vi människor i grunden är enkla varelser och att det bästa sättet att lära känna andra är att lära känna sig själv. Om man inte känner sig själv känner man ingen, den som känner sig själv känner världen. Att hitta Tao och att hitta sig själv är för mig samma sak. Att det verkar som att vi människor är så väldigt olika, att vi "spretar" åt så många håll, är för mig bara "yta". Jag tror inte att det går att lära sig kärlek, att öva sig i det och det går inte att "fylla på" utifrån. Ju mer jag anstränger mig och försöker att visa kärlek desto längre från kärleken kommer jag, det blir just ansträngt och "yta". Vill jag komma till kärleken så måste jag göra mig av med "utanverket". Jämför "utanverket" med "Maya" och självet med "Atman". Vi har "fått" en komplicerad hjärna som spelar oss spratt och gör att vi tror oss vara något vi inte är, vi söker efter livet på "fel" ställen. Vi söker efter livet bland illusionerna: förälskelsen, prylarna, drogerna, "kickarna" och "utmaningarna". Och vi låter andra leva våra liv åt oss. Kärleken söker inte efter livet utanför sig själv. Kärleken har små behov och trivs i det lilla, och förstår att det inte är grönare på andra sidan staketet. Vänliga hälsningar/Peter

Skrivet av Peter den 14 december, 2008 kl. 08:22 #

Hej!

Länge sedan du skrev något nu?

Jag ser på oss människor som att vi alla innerst inne är kärleksfulla. Begår vi egoistiska handlingar så beror det på att vi bär på ryggsäckar som är fulla med rädslor och annat skräp. Att vara kärleksfull är för mig att inkudera alla människor och inte bara dom närmaste. Om jag är kärleksfull mot min omgivning så kommer den att vara kärleksfull mot mig vilket gör mitt liv så oändligt mycket trevligare att leva. Om jag försöker vara kärleksfull på ett beräknande sätt kanske man skulle kunna kalla det för att vara egoistisk, men det skulle förmodligen genomskådas. Kärleken är inte beräknande.

Jag har läst vad du skrivit och tycker det verkar som att du är något på spåren...

Vänliga hälsningar/Peter

Skrivet av Peter den 14 december, 2008 kl. 08:22 #