Ibland känns livet så gåtfullt och mystiskt, ibland så självklart och lätt. Alla dessa tillstånd som kommer och går, allt vårt dömmande och utvärderande av vad som händer. All tankeaktivitet som bara mal runt, medvetet eller omedvetet.

Det var ett tag sedan jag skrev något själv här nu, jag har inte haft någon lust eller kanske handlar det om avsaknad av inspiration. Ibland känner jag ... vad finns egentligen att förmedela, det går ändå inte fästa ned här i ord. Ord blir tomma skal, denna "vetskap" kan inte förmedlas i ord, så fort det blir ord så försvinner innehållet, det kan på sin höjd vara vägvisare för någon som sedan fyller på orden med sitt eget innehåll...

Mina vägar har gått inåt mot djupet, att vara mer och mer i mig själv. I fullständing stillhet, att se livet rusa omkring utanför men ändå vara stilla i denna storm av intryck, tankar och känslor som kallas för 'världen vi lever i'.

Jag har studerat många gamla skrifter varav jag lagt upp många citat här, men egentligen struntar jag fullständigt i det "religiösa" i dem, utan bakom den finns ett "större" budskap som har samma kärna och det är det som tilltalar. För mig är det helt enkelt samlad visdom, vi människor har transformerat om det till religion men det är otroligt mycket enklare än så.

Mycket mediterande har det blivit också runt 'handling' och det jag skrev för länge sedan om att all handling är egoistisk, eller  ? Nu känns det efter en tid när jag läst och mediterat att cirkeln sluts.
Handling är nog alltid egoistisk om man inte kan frigöra sig ifrån det som kommer ut ur handlingen.
Något som är otroligt svårt för oss människor som är här på jorden, handla!, men handlingens 'frukt', dess utkomst tillhör inte dig. Som veda skrifterna säger; .. låt handlingens frukt 'brinna upp' i visdommens ljus.

Fundera en stund på Dina egna handlingar och frikoppla dig ifrån resultatet av handling men inse att handligen ändå är påbjuden och då blir fullständigt sant, enkelt ?

Hur som helst känner jag att allt mindre och mindre bekommer mig ... och mina behov är begränsade till det lilla. Vilken frihet att känna detta, att frigöra beroende av det yttre och finna något mer beständigt inom sig, livet självt. Det har funnits där hela tiden. Jag kan lugnt säga att i denna stora känsla av frid så finns också en sorg, att världen inte var alls som jag trodde. Men jag får insikt att den som sörjer är mitt Ego, det sörjer allt som det tror att det vill ha men inte kommer få. Mitt själv känner ödmjukhet, stillhet, värme och i det glädje.

Ibland känner jag att jag inte längre hör hit, att jag inte längre finner någon glädje/tillfredställese med den materiell manifestation och att äkta kärlek är otroligt sällsynt .. det vi kallar kärlek var på sin höjd beroende och bekräftelsemönster av olika slag. Kärleken finns inom oss själva...

Den här känslan av att inte tillhöra ledde mig, via en vän, in mot själens dunkla natt .. "The dark night of the soul". Och när jag började läsa mer om det så återfinner jag det beskrivet både inom den kristna mystiken "Johannes av korset" och i de indiska Veda skrifterna. Detta transformativa tillstånd som alla sökare av andlighet för eller senare kommer in i .. och måste passera. När man istället för att förloras utåt .. befästs inåt. Mellan dessa två tillstånd finns 'själens dunkla natt', just perioden när man befinner sig mitt emellan. Mitt inre leder mig känner jag tydligt .. och innerst inne känner jag stillhet i allt detta.

Det är där jag befinner mig just nu .. i själens dunkla natt.