Vad märkligt livet är egentligen, när man ändrar sin världsbild, att gå ifrån en slumpmässig, kaotisk värld till en värld med någon sorts mål och mening. Och denna insikt kommer inte ifrån fakta, den har inte uppstått i huvudet, den kommer inifrån någon sorts större sanning. 

Insikten att många av oss, liksom jag själv varit slav under intellektet, fast i mina egna tankar. Hur tar man sig egentligen ur sitt eget huvud? Vilken resa ... att börja inse vem man egentligen är, att börja betrakta sig själv och sina tankar. 

Hinduismen beskriver detta i många skrifter att 'gud' släppte lös sin kraft 'yoga-maya' som dolde, snärjde in alla levande varelser i villfarelse och illusion. Det är så vi föds in i den här välden. Istället för att vara i vårt sanna jag förlorar vi oss i den materiella världen och skapar ett 'falskt jag'.  Denna identifikation blir ofta extremt stark och mycket svår att övervinna.

Vi får en bild äver vad vi tror att vi är, vi identifierar oss med sådant som inte har något eller mycket lite över vad vi egentligen är. Egot/intellektet döljer vår inre kärna och skapat känslan av 'brist'. Vi skapar en situation där vi saknar och behöver saker, vi får en känsla av att inte vara hela och vi kan inte längre må bra och glädjas där vi är.

På ett djupare plan så är detta en ren illusion, vi är hela och vi kommer att alltid vara hela än vad som sker i den materiella världen runt omkring oss. Det märkliga är processen att hitta igen sig själv, den är unik för oss alla men den följer ändå något slags schema och mönster.

Jag börjar mer och mer tydligt att se den´runt omkring mig, på något sätt kan i förlägningen inte intellektet vinna över "den absoluta sanningen" och vi känner det, vi känner det genom att det vi gör inte kanske längre känns sant för oss, det måste finnas något annat ... ens handlingar kanske inte längre känns sanna, eller den relation man är inne i känns inte sann utan är en form av beroende. Din inre kärnan kan inte stängas ute för alltid ... den finns där och verkar, den verkar hela tiden.

Intellektet/egot driver oss via vårt 'falska-jag' till lidande och vid någon punkt förr eller senare blir det en spricka i illusionens väv ... och när den har uppstått så går den inte längre reparera, där bakom finns något ...

Jag ser detta händer runt omkring mig och att vi alla är på väg till att kunna verka utifrån något helt annat.. och det fyller mig med tillförsikt och glädje.