Funderar mycket över det här med kärlek och tror att jag börjar komma till en djupare sanning och insikt.
Genom livet har jag förstått och sett att kärlek har varit mest beroenden, mentala mönster, behovet av bekräftelse och kanske känna sig behövd av någon.
Kanske också  en rädsla för att vara ensam ? Man känner separation och söker trygghet...
Man tycker inte att man är komplett utan letar efter någon som kan göra en komplett, kanske till och med hel!?
Många lever till och med sitt liv genom någon annan, förhållandet blir mer eller mindre ett rollspel mellan två människor.

Kärlek känns därför som ett ganska missbrukat och kanske misshandlat ord.
Hur ska förresten ett ord beskriva något så stort, och oändligt?
Ett ord är bara form och finns enbart i tankens värld.
För mig finns riktig kärlek bortom allt detta, så hur ska ett trubbigt ord kunna beskriva vad kärlek är för något...
Något som inte kan tänkas med tanken utan som man bara kan vara i och flöda genom...

En beskrivningen med ord kan endast bli på ytan, inte på djupet.
Djupet måste man vara i,  djupet kan man endast känna med sitt inre.
I djupet finns kärleken.
Kärleken finns inte på ytan, då är det inte kärlek, då är det något annat.
Därför är jag mycket tveksam till att man någonsin kan ge eller få kärlek .. den finns på djupet, den behöver inte ges eller fås ...

Kärleken Den är ...och Den är Du, ditt sanna inre.

Intressant av vad Du tycker är definitionen på kärlek .. kommentera gärna.

Lovar att formulera mig mer när jag är redo men jag är inte där ännu.

Lämnar dessa tänkvärda ord så länge;

"To be wise is to know that I am nothing,
to love is to understand that I am everything
... between this two points my life unfolds ..."