Ligger och sjunger gonattvisor för 5-åringen när han plötsligt avbryter och frågar:
- "Mamma- vart på kroppen sitter "rövven?" (med göteborskt uttal)
- "Rövven?"
- "Ja- Joel säger att det finns något på kroppen som heter rövven".
- "Jaha- röven är samma som rumpa, stjärt och arsle, men det är trevligare att säga rumpa".
Observera att han lite oförhappandes fick arsle med sig som ett ess i jackärmen för framtida bruk. Jag menar herregud- han kan ju inte vara sämre än Joel :-)

5-åringen är väldigt intresserad av bokstäver. Han har två skrivböcker som är fulla av mer eller mindre vingliga bokstäver. Han har länge kunnat skriva sitt namn och vet exakt vilka bokstäver som finns med.
Efter att jag läst Sotarpojken innhållandes bland andra "Mannen med ärret" frågar han:
- "Mamma- vad är ett ärr"?
- "Ett är något man får när man till exempel gjort sig illa- som ditt streck i pannan- det är ett ärr".
Han konstaterar förvånad efter ett par sekunders funderande:
- "Men jag har ett ärr som inte är ärr som är ett M"!!!

När jag, i sällskap med invandrargubbar och tjocka pensionärstanter, glider fram i stora bassängens 2 banor avsedda för motionssim störs jag oerhört av ungdomarna som crawlar och simmar ryggsim med plaskande arm och bentag i banorna bredvid. Jag får vatten i ansiktet hela tiden och det tycker jag inte om när jag simmar. Min riktiga ålder är nog 73. Och ett halvt.

Idag funderar jag på de som i rusningstrafik sitter kvar i pendeltåget tills det stannat. Och först när alla som ska gå av gått av, och de som ska in börjat gå in, reser på sig och går mot strömmen precis innan dörrarna stänger. Brist på spänning i livet? Eller bara för att jäklas lite?

Den här helgen vilar lugnet över radhuset. Maken åkte iväg med alla barnen till landet igår kväll. Eftersom vi inte varit där på ett halvår är det förmodligen lite halvrått inomhus, och inget rinnande vatten i huset förrens om tre veckor. Han är galen som åker iväg med tre barn en hel helg utan rinnande vatten, men det sa jag förstås inte förrens han var i höjd med Västerås.
Fredagskvällen tillbringades med en kollega på Kjelssons över en hamburgare och en mellanöl. Idag har jag shoppat två par nya jeans och en fin tunika, käkat lunch ute och varit på bio och sett Slumdog Millionaire. Dammsugaren och storhandlingen står sist på listan över saker att göra denna barn och mansfria helg. Ett års terapi för eget välbefinnande verkar slutligen ha gjort resultat!!!

Den här veckan har jag varit ensam både hemma och på jobbet. Min man har varit på konferens (?) i Sälen och min kollega har varit på kurs. Det gick som på räls hemma. Det är klart enklare att vara ensam härskare. På jobbet var jag dock inte lika framgångsrik solokvist.
Man kanske skulle sadla om. Göra något riktigt kul och spännande och värdefullt i stället. Undra om det finns distanskurser i kriminologi. Leif GW behöver mig tror jag. Han vet bara inte om det än.

Min mamma har sina väninnor hemma på middag ikväll. Hon bjuder på kassler och potatisgratäng med osttäcke. Och mangold. Talar hon om för mig. I nästa mening talar hon om att hon inte haft glasögonen på sig när hon läst receptet- utan läst "mango". Jag kan inte tro det. Min mamma har gjort en potatisgratäng med mango i. Jag är både lite glad att jag inte är där och behöver äta den- och lite ledsen över att inte få se hur förvånade hennes vänninor ska bli.

Nu har jag säkrat min billjett till platsen i himlen för alla dåliga mammor.
Jag utnyttjade just faktumet att 2-åringen (som för övrigt snart blir 3 ) bytt från småbarns- till mellanbarnsavdelningen på dagis. Och dessutom inte har vilat. 18.30 blev det pyjamas- vällingflaska (tandborsting!) men SEN fick han:
1. Krypa ner i mammas säng- big NO NO
2. Ligga i sängen och titta på Bollibompa-tv på mammas dator (bvc-tanten skulle förmodligen arkebusera mig om hon hörde det) tills han slocknade vid 19.00.
Inte helt enligt regelboken- men SHIT vilken energibesparing- YIHOOOO

Det är en himla tur att man inte helt och blint förlitar sig på sin outlookkalender.

"Hämta på dagis. 9 dagar försenat". Fröknarna på Raketen och Blåbäret hade säkert varit skitarga på mig i såfall.

Idag när jag var på väg hem från jobbet och trängdes på den enormt underdimensionerade pendeltågsstationen där jag bor lade jag märkte till en pytteliten späd tant, som trots att hon hade famnen full av paket, ändå stod och höll upp dörren för alla stressade människor som ville igenom och ut. Det slog mig då- att det faktiskt finns snälla goda människor ibland oss. Ganska ofta glömmer jag det. När jag läser tidningar och ser löpsedlar vrider sig magen som en säl i buken. Fokuset på allt mörkt och allt hemskt blir bara för mycket.
Tänk om samhället och framförallt media kunde fokusera mer på alla goda människor som finns. Och alla goda handlingar som görs. I stället för på alla onda. Jag vill inte veta mer om barnamördare, djurplågare och pedofiler. Jag vill höra om folk som jobbar ideelt, ställer upp som fosterfamiljer, donerar organ, tar hand om övergivna djur, tränar andras barn i olika fritidsaktiviteter- det finns säkert hur många solskenshistorier som helst därute. Goda människor. Vanliga människor. Jag kan inte låta bli att hoppas att fler skulle må bättre och att allt det positiva skulle sprida ringar på vattnet. Jag tror verkligen det.

Sitter i soffan med 2,5-åringen. Han kommenterar den fina ljusstaken av glas som står på bordet.

- "Den har jag fått av min farmor" (jag)

- "Var är din farmor någonstans" (2,5-åring)

-"Hon finns inte längre. Hon är död nu". (jag)

- "Vem sköt henne?" (2,5-åring)

-(jag- lite förvånad) "Det var ingen som sköt henne. Hon var gammal och sjuk. Hon somnade bara och vaknar inte mer"

-(lite besviken 2,5-åring) "Men var är hon någonstans nu?"

- "Hon ligger i jorden nu" (funderar lite på hur många feltolkningar som kan göras på detta- men hinner inte riktigt komma på något tillägg innan nästa snabba fråga kommer):

-"Jaa- då vet jag! Med potatisarna på landet!" (2,5-åringen..)

....................................................................................................................................

Tänkte vara ute i god tid i år- och frågar mina små avkommor om de vill vara tomtar, pepparkaksgubbar eller stjärngossar i årets luciatåg.

Men vad gör man när 2-åringen vill vara antingen Stålmannen eller Batman, och 5-åringen en Djävul?

En vecka med influensa har inte resulterat i särskilt mycket produktivitet. Förrutom faktiskt på ett plan. Jag har lyckats öka på antalet vänner på Facebook med typ 15-20 namn. Och som man brukar säga om Facebookvänner, en del av dem tror jag till och med att jag känner

2-åringen, som bekant är svårt drabbad av kiss-och bajsåldern, har åkt på samma influensaliknande symptom som jag så vi har sällskap av varandra under filtarna i soffan. Medans Emil och Pippifilmerna rullar förbi på tv:n har vi i 3 dagar även roat oss med alla möjliga versioner av :

- "Mamma- mamma- titta upp!"

Varpå jag tittar upp- och han hysteriskt skrattande med snoret bubblande under näsan frustar:

- "Du är en PRUTT!"

Ordet "prutt" kan varieras med bajskorv/kisskorv/fiskorv och allt annat som har med kiss och bajs och prutt att göra.  Tur att han är lättroad.

En olycka kommer sällan ensam. Tur i oturen. Man kan välja att se det på olika sätt antar jag. Jag är hemma dyngförkyld idag. Och även om jag inte själv hade varit förkyld hade jag förmodligen vabbat två snoriga, hostiga små killar. Därför väljer jag Tre flugor i en smäll.