I'm free like a flying demon"
Högtalarna dundrade och diskborsten agerade mikrofon medans jag hoppade runt i lägenheten iförd:
1 par urtvättade bomullstrosor från COOP modell större
1 alldeles för kort linne
1 socka med Nalle Puh
Meningen var ju att det skulle vara slut på Eurodiscon från 90-talet, men jag ansåg mig ha flera väldigt bra ursäkter.
För det första var det inte jag som hade satt på musiken, det var på radion.
För det andras å finns det ingen bättre musik att leta förrymda strumpor till än E-Type och för det tredje så kan man ju undra varför ett nytt liv måste innebära att jag slutade lyssna på min husgud?
Nu hade jag visserligen kommit av mig i strumpletandet i samma sekund som jag hörde introt på låten men det var av mindre vikt.
"I'm free like a flying demon, no more them filthy lies. Just free like a flying demon, this is the day of my life"
Under tiden jag for omkring som just "a flying demon" med tuttar och mage hoppandes i otakt med varandra så lyckades jag missa att det ringde på dörren. Han sa i alla fall att han hade ringt på dörren men så här i efterhand måste jag säga att jag tvivlar starkt på detta.
I vilket fall som helst så i samma stund som jag gör en skitsnygg slutpose a lá schlagerfestivalen 1984 med diskborsten pekandes rakt upp mot taket och högra bröstet farligt nära att hoppa över u-ringningen så upptäcker jag att det står en vilt främmande man i min hall och skrattar hjärtligt åt mitt framträdande.
På grund av verktygsbältet och blåbyxorna blev jag för en sekund fundersam över om jag återigen drömde en "sommartorpet-dröm" och fastnade lite för länge i min ursnygga pose, vilket i sin tur resulterade i att jag tappade balansen och ramlade platt på rumpan med ett plask.
Som om inte den förnedringen var tillräckligt så hade gubbfan lämnat dörren öppen så att äckelgubben tvärsöver gången nu hade nöjet att se min lilla show. Något han helt klart uppskattade eftersom han ståendes i trappuppgången applåderade frenetiskt medan han skrek:
-BRAVO BRAVO!!!, med en näst intill manisk frenesi
-Vem fan är du? skrek jag för att överrösta Mix Megapol som vid det här laget spelade något med någon rappare som jag inte kände till.
-Det är jag, Karlsson mitt emot, svarade grannen och lyfte på kepsen med en lätt bugning.
-Inte du, Idiot! väste jag och vräkte mig upp från golvet med samma grace som en gravid flodhäst.
Jag stängde av radion och slet åt mig en handduk som av någon oförklarlig anledning låg slängd på golvet framför TV:n
-Vem är du och vad fan gör du här? Hur kom du in?
Jag riktade frågorna med överdriven tydlighet mot mannen med verktygsbältet.
-Jag är Kaj, svarade han kort.
-Är det meningen att jag ska veta vem du är? fräste jag och såg i samma sekund den förlorade sockan. På hatthyllan.
Kaj med verktygsbältet skruvade lite på sig.
-Ja, eller alltså, mumlade han. Jag la en lapp i din brevlåda förra veckan om att jag skulle komma och fixa din fläkt.
Jag hade ett suddigt minne av en lapp från fastighetsskötaren som tillsammans med reklambladen från LIDL och ICA hade åkt direkt i soporna utan att ha blivit läst.
-Och det ger dig rätt att klampa rätt in hos folk? sa jag, fortfarande med ganska skarp röst.
-Det stod att jag går in med huvudnyckeln om ingen öppnar. OM du inte vill det måste du tala om det för Tore.
-Vilken jävla Tore? frågade jag samtidigt som jag drog igen ytterdörren framför näsan på äckelgubben Karlsson som vid det laget såg ut som om han hade tänkt att kliva in i min hall han också.
-Fastighetsskötaren, svarade Kaj med verktygsbältet. Om du inte vill att hantverkare går in med huvudnyckel måste du säga det till honom så antecknar han det.
Det var ju helt uppenbart att det var jag som var idioten här så jag mumlade fram en ursäkt, slet åt mig den förlorade sockan från hatthyllan och låste in mig i badrummet. Där stannade jag tills jag hörde "Kaj med verktygsbältet" hojta från hallen.
-Jag drar på lunch nu, men är tillbaka vid ett. Är du hemma då?
-Näääe, vrålade jag och funderade lite kort på var jag skulle ta vägen. Men gå in med nyckeln du, ropade jag. Och glöm inte låsa när du är klar.
-Okej,sa han bara kort och smällde igen dörren
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
Det hade varit den värsta, tristaste sommaren någonsin. SÅ jävla tråkig att jag hade lyckats med konststycket att se samtliga reprissändningar av "Sommartorpet" med mysgubben Ersnt Kirschestrirchenerneggerner eller vad han nu heter. Jag har bevittnat hur han har rivit ut ett fullt funktionellt -om än skitfult och slitet- kök och förvandlat det till -enligt honom själv- rustikt, genuint och mysigt. Själv ser jag inte vitsen med att renovera ett kök så att det ser slitet ut, men det är väl något modernt och jag som är så hopplöst ute begriper väl inte sånt.
En kväll efter att ha sagt godnatt till Ernst och gått och lagt mig före grannens 5-åriga tvillingpar drömde jag så underligt.
jag var ute vid en sjö och bakom mig stod ett litet torp. Rött med vita knutar. Så klart.
På en brygga framför mig satt en man i blåa arbetarbyxor från det numera hippa (?) Blåkläder och bar överkropp. Ernst, trodde jag. Men så reste han sig upp och vände sig emot mig. Han var enormt lång med långt böljande hår. I handen hade han en hammare och i mungipan några spikar. Han betraktade mig från topp till tå och så sa han:
-Hade du tänkt att renovera i de där skorna.
Då såg jag vem han var:
E-Type! Jag stod alltså på en brygga ute i skogen och pratade med E-Type.
Så tittade jag på mina skor och såg att jag hade på mig ett par skyhöga öppna skor beklädda med strass och jag tänkte.
-Jävlar vilka smala, fina fötter jag har helt plötsligt
Då vaknade jag och insåg att jag hade sett för många renoveringsprogram och lyssnat på alldeles för mycket Eurodisco från tidiga 90-talet för att det skulle vara bra för mig.
Precis som varje söndag sedan jag var ungefär 16 år bestämde jag mig för att "i morgon börjar mitt nya liv", ska bara se sista avsnittet av Roomservice på femman och äta upp min sista bit kladdkaka.....och kanske lyssna på "Set the world on fire" en sista gång, bara för att göra diskningen lite roligare
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
? Skolkontoret Anita Alfredsson
? Hej, det är Antonia. Hur har ni det utan mig?
? Gumman! Vi klarar oss fint men vi saknar dig. Owe frågade efter dig senast i morse och ville att jag skulle ringa dig men jag sa att du nog skulle uppskatta om rektorn själv ringde. Har han hört av sig?
? Nej, men jag har inte haft telefonen på idag, batteriet är slut och jag hittar inte laddaren. Du, vet du hur många dagars ledighet jag har rätt till? Är det tio eller?
? Ja, till att börja med, men herregud det är din mamma som har gått bort. Behöver du mer tid så är det ju bara att du sjukskriver dig, det tror jag inte är några som helst problem. När min Agge trillade av pinn för fem år sedan, jobbade du här då?
? Nej.
? I vilket fall som helst så var jag hemma i fyra veckor då, jag fick full lön. Det var tack vare Owe, han är en goding.
Antonia log för sig själv, att Anita tyckte att rektorn var en goding på många sätt var allmänt känt.
? Jag hinner inte med att ordna upp allting här, jag behöver minst två veckor till, det är så? kaotiskt på något vis.
? Det är lugnt tjejen. Jag pratar med Owe, vi har en vikarie, hon går inte att jämföra med dig men hon lyder minsta vink. Ta det lugnt, vi fixar det här. Du måste få tid att sörja också, glöm inte bort det.
? Nej då, nej då. Vi hörs Anita, hälsa alla.
? Det ska jag göra, hej hej.
Det blev tyst i rummet. Antonia satt och funderade på vad det var hon egentligen sörjde, om det var sin mamma som person eller som det var en normal mor-dotter relation som hon egentligen sörjde. Hon började fundera hur hennes barndom hade sett ut om hennes mor hade varit en mor, en riktig mor. Hon började sörja, sin barndom.
Hon hoppade till och slog huvudet i väggen när telefonen ringde. Begravningsbyrån bekräftade tiderna och undrade lite om musiken och blomsterarrangemangen. Hon svarade så som hon och Micke hade kommit överrens om.
Alla de sakerna som stod på den gula post-it lappen som Micke slängt. Tydligen hade han ringt till blomsterbutiken och bett dom göra en lila krans. Begravningsentreprenörn ville försäkra sig om att det stämde eftersom Antonia förbjudit lila blommor i dekorationerna, deras mamma hatade lila. Hon funderade på att ändra till gult som ju var favoritfärgen men så kände hon att det fick Micke stå för så hon sa bara ett kort okej och avslutade samtalet. Med en suck vände hon på sig och fortsatte att stoppa ner gamla plastburkar i sopsäckar.
Hon suckade djupt, det kunde säkert finnas hundratals tomma burkar och byttor i lägenheten, i en byrå låg dagstidningar staplade i varenda låda och på toaletten svämmade det över av skönhetsprodukter som aldrig eller sällan använts. Hon var förvånad att det var så mycket grejer kvar, Micke hade ju trots allt rensat ut lite några dagar tidigare. Med en djup suck tog hon en plastsäck och tejpade fast på väggen under badrumsskåpet, höll ut den så att öppningen blev stor och skrapade helt enkelt ur skåpet med handen. Hon brydde sig inte om att se efter vad det fanns för något därinne för hon visste att det var inget som intresserade henne och Micke hade ju tagit det han tyckte var intressant.
Hon fortsatte med den metoden runt i hela lägenheten utom i bokhyllorna och skåpet med räkningar och viktiga papper. Det sparade en hel del tid och efter ett par timmar var hallen överfylld med närmare 20 säckar med skräp. Bakom högen med säckar hörde hon en svag röst.
- Hallå? Är det nån här? Antooooonia
Hon kände en rysning av välbehag, Marko. Hennes tvillingsjäl och hon kände även den svaga doften av vitlök och kebabsås. Dags för pizzafrossa alltså.
- Jo, svarade hon. Jag är härinne, men vi får nog försöka slänga ut några säckar i trappuppgången om vi överhuvudtaget ska kunna komma och gå här.
- Tar du emot pizzorna, undrade Marko och hon såg två kartonger stick upp ovanför högen av säckar.
19 säckar senare slängde de sig skavfötters på soffan och mumsade på varsin pizza. Marko såg sig omkring i röran.
? Konstigt, sa han mellan tuggorna. När vi var små uppfattade vi alltid din morsa som så cool, cool men ordningsam. Det var alltid städat här, hon var så ungdomlig och hängde med till puben när vi blev äldre. Vad fan hände egentligen?
? Vet inte, svarade hon sanningsenligt. Men det var mycket som hände här hemma som ingen såg, jag menar tidigare.
- Du hade ju bästa morsan tyckte alla, fast jag vet ju att du inte hade det så bra alltid.
Marko hjälpte till att lasta skräpet på en släpvagn som stod parkerad på baksidan av huset. Antonias moster skulle nästa dag komma dit och hjälpa till att köra bort saker till soptippen och till kyrkans välgörenhetsbutik. När de lastat på den sista säcken ser de att någon kommer springande emot dem, Micke.
- Vad fan gör ni? Gormade han.
- Vi lastar skräp, skräp som du gott kunde varit med och både rensat ut och packat.
- Du slänger inget utan att jag har godkänt det.
Antonia knöt händerna hårt vid sidorna och försökte att långsamt räkna till tio, när hon kom till fyra exploderade något inom henne.
- Nu får du tamigfan ta och ge dig. Är det så du vill ha det så får du vara på plats senast klockan halv åtta på morgonen, då normalt folk går upp, och vara med och rensa ut. Du kan väl för fan inte tro att jag ska vänta på att du vaknar ur din dvala och sedan stå därinne i skiten och plocka en sak åt gången för att du ska godkänna om det ska kastas eller inte. Är du verkligen intresserad av 400 tomma plastburkar som det har varit kebabtallrik i? Är du precis så jävla dum i huvudet som jag alltid trott. Du borde ju för fan spärras in. Vill du gå igenom skräpet så varsågod, men tro fan inte att jag bär in det åt dig igen och du får frakta skiten till tippen för egen maskin, du har ju cykel!
Marko tog två steg bakåt, han hade bara sett henne riktigt arg en gång förrut och då hade det slutat med slagsmål, då hade Antonia varit 12 år gammal. Mickes ögon blev mörkare och mörkare, han tog ett steg närmare Antonia och innan någon av dem hade hunnit reagera tog han ett stryptag på henne och tryckte henne mot väggen, han höll greppet så i några sekunder innan han började att dunka hennes huvud mot väggen, hårdare och hårdare.
- Du ska fan inte tro att du är något bara för att du bor i storstaden och har en utbildning, du är inte ett dug smartare än jag. Du ska inte kalla mig för dum ,det är ju du som jobbar istället för att sitta hemma och må bra och få pengar ändå. Du är en jävla hora, glöm inte det, jag säger det, morsan sa det, mormor säger det och hela stan säger det. Du är en hora och du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska göra eller inte göra. Det är MIN mamma som har dött, MIN mamma! Hon var aldrig din mamma på riktigt, hon tyckte inte om dig, inte på samma sätt som hon tyckte om mig, hon tog aldrig hand om dig, du var inte snäll mot henne. DU är hen HORAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
Han släppte taget och Antonia sjönk ner på marken. Hon kände blodsmaken i munnen blandas med vitlöksåsen som kommit upp igen. Hon kände det leriga gräset under sig och tyckte att det kändes ganska skönt, trots att hon aldrig gillat lera. Hon kände att hon var tvungen att kräkas och så blev allting svart.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [4]
? Men som den gentleman jag är har jag naturligtvis inte tafsat.
Hon skrattade lätt och kände att hon trots allt mådde rätt så hyfsat. Någonstans hördes vibrationen från en mobiltelefon och hon förstod att det var hennes. Hon fick upp den i sista sekund och hörde sin bror på andra sidan.
-Var fan är du? Gormade han. Någon snubbe från begravningsbyrån har ringt typ tusen gånger och velat snacka musik och jag har ingen aning om vad ni har bestämt. Det ska väl vara öppen kista? Han sa att det inte skulle vara det. Varför ska det inte vara det? Ska vi inte vara i kyrkan? Han snackade om att kapellet var ledigt.
Antonia tog sig för pannan och drog en djup suck.
-Men Micke, vi bestämde ju att mamma skulle kremeras före begravningen, det finns ju inget kvar av henne. De har ju obducerat henne. Öppen kista har aldrig varit aktuellt, var har du fått det ifrån? Det är inte särskilt vanligt i Sverige, är inte det katolsk sed? Musiken bestämde vi ju, jag skrev ju ner det på en lapp till dig ifall att han skulle ringa. Var gjorde du av det pappret, där stod ju allt vi bestämde?
-Vilket jävla papper? Jag fick nån sån där gul post-it-lapp av dig men den slängde jag när jag kom hem, trodde inte det var nåt viktigt.
Hon suckade igen.
-Om det inte var viktigt hade jag väl inte gett den till dig. Vi måste ju hjälpas åt med det här, jag kan inte stanna fram till begravningen, jag har ett jobb som du kanske minns.
-Ja men jag då?
-Ja du har väl aldrig haft något jobb så vitt jag kan minnas, väste hon syrligt till svar.
-Bara för att jag inte har ett jobb betyder inte det att jag har hur mycket tid som helst, katterna behöver ses efter, jag ska bli farsa och ?.alltså jag har ju polare och sånt som tar tid. Sen ska vi på besök på BB och sånt. Tror du det finns något arv som vi får?
Hon låtsades inte höra det där sista utan avslutade samtalet efter att ha försäkrat honom att hon skulle ta de jobbiga bitarna med begravningsbyrån och han skulle bara behöva gå till blomsteraffären och välja ut en krans.
-Är din bror handikappad eller nåt? kom det från Anton.
-Tydligen så är han det, men det är inget vi har vetat om.
Antonia låtsades inte om att hon såg Antons förbryllade ansikte, hon förstod honom men orkade inte ta diskussionen just nu. Hon var tvungen att ta hand om sin mammas lägenhet, begravning och försöka få ytterligare några dagar ledigt från jobbet.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
En tår rinner långsamt ner för hennes kind.
Den söker sig ner längs med huden för att slutligen stanna på hakspetsen där den blir hängande en sekund eller två. Så släpper den taget och dalar i luften för att landa någonstans där den inte längre syns.
Hon vrider sina händer, hårt och omilt. De trasiga nagelbanden skriker efter en manikyr men hon har inte haft tid. Hon ser sig runt i rummet och känner sig malplacerad. Där sitter hennes höggravida svägerska, hennes bror, hennes mormor och några mostrar som alla gråter otröstligt och där sitter hon själv som bara lyckats klämma fram en ynka tår. En sköterska kommer in i rummet med en bricka. På brickan står en kaffetermos och en assiett med några ynkliga vaniljdrömmar. Snabbare än hon egentligen tänkt snappar hon åt sig en dröm och ser i ögonvrån hur hennes mormor ger henne ett giftigt ögonkast mellan tårarna. Det behövs inga ord, hon vet vad mormodern tänker.
- Att du kan tänka på godsaker i en tid som denna, med din mor döende i rummet bredvid.
Så tänker hennes mormor, men hon tuggar frenetiskt på den torra kakan och sträcker sig efter en till i samma sekund som hon sväljer de sista tuggorna på den första. När hon tagit sin tredje kaka håller hon fram assietten i en bjudande gest mot sina släktingar men alla utom den gravida svägerskan skakar på huvudet. Svägerskan tar en men låter den ligga längst ut på sitt knä, som om hon trodde att den skulle hoppa in i magen för egen maskin.
Så knackar det på dörren och en läkare med grå hud och allvarlig blick stiger in. Han låter blicken svepa över rummet men låter den landa på henne när han tar till orda:
- Det är över nu, säger han.
Ett kvidande kommer från övriga familjen, hon ger ifrån sig en nick och tar honom i handen och tackar för upplysningen. Är det så man säger när en man kommer med budet att ens mor har dött? Hon vet inte. Hon vet heller inte hur hon ska göra med jobbet men bestämmer sig för att ringa och tala om att hon nog bör vara ledig ett par dagar till.
Hon är nyss fyllda 30 år och arbetar som kontorist på en högstadieskola. Hon är singel men har ett rikt sällskapsliv, hon har en universitetsexamen i ekonomi men det är svårt för ekonomer att få arbete idag. Hon bor i en luftig tvåa på Hisingen, inte det bästa området men inte heller det värsta. Hon är aldrig rädd när hon går till spårvagnen och det är lugnt på hennes gata. Hyran är överkomlig och hon har råd att lägga undan pengar till resor och nöjen. Hon går på krogen en gång i veckan och på bio ungefär lika ofta. Hon äter tre stadiga mål om dagen och minst lika många mellanmål, inte alltid så nyttiga men hon mår bra. Blodtrycket var lite högt sist hon var hos läkaren och hon fick en liten pik om att hon nog borde tänka på att ta tag i ?det där med vikten?. Det hade hon tänkt, någon gång, när hon var motiverad. Hennes vänner gillade henne som hon var och det räckte för henne. Ibland var det lite svårt att hitta byxor som satt snyggt men oftast fanns det lite sömsmån som henne vän som gillade att sy kunde hjälpa henne att lägga ut så att hon kunde knäppa byxorna trots att de bara var i storlek 46. Hon mådde bra. Tills den dagen då hon för första gången på 10 år klev upp på en våg, det måste ha varit ödet som bestämde att det var samma dag, faktiskt i samma sekund som en sköterska ringde från intensiven för att tala om att hennes mamma låg där och att hon nog borde sätta sig på ett tåg och komma dit. Hon stirrade ner på siffrorna på den digitala vågen hemma hon sin vän samtidigt som hon hörde i luren att hennes mamma hade drabbats av två brustna bråck i halsen och att läkare kämpat med att stoppa blödningen hela natten. 108 kilo, det skulle nog inte kunna rädda henne och nu hölls hon vid liv med hjälp av apparater. 108 kilo, hennes bror var redan på väg och sköterskan kunde ringa till övriga familjen om det kändes bättre, hon behövde bara få telefonnumren till dem.108 kg, tänkte hon. Jag måste ner till Centralstation direkt och ta första bästa
Tågresan från Göteborg och "hem" tar ca en timma. Under den timman pratade hon med sjuksköterskan tre gånger och sin mormor lika många gånger. När hon klev av tåget i Skövde mindes hon inte vad de hade pratat om.
En taxi tog henne på dryga tio minuter till sjukhuset och där i lobbyn utanför intensivvårdsavdelningen stod hennes looser till bror med sin gravida flickvän. Han kramade om henne, hon ryggade men kände att man borde nog krama sin bror i en stund som detta så hon gav honom en tafatt klapp på ryggen och vred sig sedan ur greppet för att söka upp en läkare. En sköterska kom och pratade med dem. Hon kunde inte avgöra om det var den sköterska som tidigare talat med henne på telefon men hon tyckte att hon kände igen rösten. Sköterskan hade ett leende som kändes förtroendeingivande och hon tänkte att den här sköterskan hade verkligen hamnat på rätt plats i livet. Hon passade att jobba här, men hur orkade hon? En efter en droppade släkten in och för varje ny släkting som kom in och skulle kramas ökade spänningshuvudvärken och snart kom migränen som ett brev på posten. Läkaren pratade något om operationer under natten, att bränna blodkärl så att blödningen stoppas. En lever som var ur funktion. Hade er mamma alkoholproblem? Innan hon hann svara hade mormor skött om den saken med ett fräsande.
? Naturligtvis inte. Hon drack sällan, väldigt sällan.
Ett typiskt svar från en mamma. Hon gav sin mormor ett svidande ögonkast och tänkte att du har då rakt ingen aning om hur livet var hemma, inte en aning.
En annan sköterska, eller var det ett biträde visade dem ett rum. Anhörigrum stod det på dörren. Det fanns tre rum med likadana skyltar på i korridoren. Från två av dem hördes jämmer och gråt. För dem var det redan över, tänkte hon och kom på sig själv med att önska att det var slut för deras del också.
En skarp elektronisk melodi började ljuda i det dunkla rummet och mormodern fräste till:
? Antonia!!!! Kan du inte stänga av det där åbäket för att visa lite hänsyn till din mor som ligger därinne och kämpar för sitt liv?
Fast hon inte ville det skämdes hon. Hon tog upp mobiltelefonen och kastade ett öga på displayen, det var Marko som ringde. Förmodligen ville han berätta om sitt senaste ragg, eller så skulle han höra sig för om hon skulle med på Gretas framåt kvällningen, han kunde ju inte veta att hon satt nästan 20 mil bort i ett rum och väntade på att hennes mamma skulle dö. Hon fick nästan lust att svara bara för att få höra hans bekymmerslösa röst men bestämde sig för att stänga av telefonen istället.
? Ursäkta, mumlade hon när hon stoppade ner mobilen i väskan igen. Jag glömde att stänga av den.
Hennes mormor svarade inte, hon snörpte bara på munnen. Så vände hon sig mot brodern och fick något blankt i blicken.
? Stackare som mister din mor, och barnet som aldrig får se sin farmor.
Men jag då!!!! Ville Antonia ställa sig upp och skrika. Jag mister faktiskt också min mor, och jag är yngre än vad han är! Jag sitter också här! Men hon visste att det inte skulle spela någon roll vad hon sa eller vad hon gjorde för det var alltid mest synd om honom. Till och med mamman tyckte det. Antonia drog sig till minnes en sommar nästan 10 år tillbaka i tiden då hon varit helt pank och hade två månadshyror att betala innan studiemedlet skulle dimpa in på kontot. Mamman som annars levde på socialbidrag och förtidspension hade fått ett arv på nästan 30 000. Kul, tyckte Antonia då mamman äntligen kunde köpa sig en ny säng. Mamman gjorde det OCH fyllde broderns kyl till bredden.
? Kan jag låna 3000 spänn till den 27:e, frågade Antonia.
Men då var pengarna slut. De hade gått till broderns räkningar.
? Varför hjälper du alltid honom och aldrig mig, frågade hon sin mor.
? För att du klarar dig alltid, blev svaret och sedan var den diskussionen avslutad.
Jag klarar mig alltid, för att jag har inget val, tänkte hon och från den dagen bad hon aldrig mer om hjälp. Hon mindes ett par månader då hon levde på hembakt bröd bestående av enbart vatten mjöl och jäst och broccoli för hon hade tre paket i frysen. Då hade hon varit smal, inte så konstigt kanske. Hon hade fått stänga av sin telefon för hon hade inte råd att betala räkningarna och mamman var arg för hon kunde inte få tag i henne när hon behövde hjälp med allt från att storhandla till att ringa borgenärer och be om anstånd på räkningar. Sånt kunde inte brodern hjälpa till med, han hade inte talets gåva.
Men nu satt de alltså här i anhörigrummet och snart kom så läkaren och talade om att allt var över. Men det var långt ifrån över. Det visste ingen då men det skulle visa sig rätt så snart.
Sköterskan från tidigare kom in i rummet och talade om att de kunde komma och titta på henne nu. Vaddå titta? Tänkte hon. Hon är ju död, varför skulle jag vilja se henne nu, jag ville inte träffa henne när hon levde. Antonia försökte dröja sig kvar i rummet men en moster som höll på att svimma bad om att få hennes arm så det var ju bara att följa med.
I ett rum med fönster stod ett par levande ljus och brann, man såg att det låg någon på en säng och Antonia förstod att det var hennes döda mamma och hon blev mer och mer säker på att hon inte vill gå in där. Hon hade ingen lust och inget behov och försökte fånga upp sköterskans blick för att få lite hjälp. Det var en lyhörd sköterska, hon uppfattade Antonias signaler och med en vinkning kallade hon till sig ett biträde som fick rycka in och stödja mostern. Hon tog Antonia under armen och ledde henne i ett rum som såg ut att vara någon form av kontor.
? Här, sätt dig ner, sa hon och drog fram en kontorsstol. Om du vill kan du gå in och titta på din mamma sen när alla har gått ut.
? Jag vill inte, är jag konstig? Undrade hon och försökte komma på varför hon inte ville ta farväl.
? Nej, log sköterskan. Det är så personligt. För en del är det viktigt att se att det verkligen är slut, andra har inte alls det behovet av en eller annan anledning. Du gör som du vill, det viktiga är att du inte låter dig övertalas bara för att någon annan tycker att du borde gå in.
Antonia skrattade till. Kände den här kvinnan hennes familj?
? Jag måste ut på avdelningen igen, men sitt du här så länge du vill. Behöver du ringa kan du låna telefonen, slå nollan först bara.
Och så försvann hon ut ur rummet. En svag doft av blommor dröjde sig kvar och Antonia undrade vad det var för parfym, den luktade precis lagom. SÅ såg hon sin mormor stå i dörren med ett spänt ansiktsuttryck.
? Nu får du verkligen ta och skärpa till dig. DU ska alltid vara så märkvärdig Antonia. Nu har din mamma gått och dött och då får du banne mig anpassa dig. Seså gå in och ta farväl till henne nu.
Hon tittade på sina skor och kände sig som 4 år igen, men så drog hon ett djupt andetag och tänkte på vad sköterskan hade sagt. Hon svalde djupt och höjde blicken så den mötte mormoderns och sa med stadig röst.
? Nej, vet du vad. Jag tänker inte göra som du säger för det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag än vrider och vänder på mig så är det inget som duger åt dig. Jag behöver inte gå in dit, i liklukten för att ta farväl. Hur jag tar farväl av min egen mor är mitt beslut och min ensak och det har du faktiskt inte med att göra och det får du acceptera vare sig du vill eller ej. Jag är vuxen och nu är det över, du har ingen makt över mig längre. Du kan åka hem nu, ta med dig de andra, jag och brorsan har en begravning att ordna vi hör av oss med detaljerna.
Mormodern bleknade och ett par sekunder trodde Antonia att hon hade fått en hjärtattack för hon blev alldeles askgrå och andades inte på vad som kändes flera minuter. Sedan kom den där bekanta snörpningen på munnen och så vände hon på klacken och försvann. Antonia hörde hennes röst från korridoren:
? Låt nu inte din syster bestämma allt över ditt huvud, det var din mamma också. Nu blir det din uppgift att se till att det blir en fin, stämningsfull, kristen begravning så vi slipper skämmas på bygden. Hon har så mycket nymodiga idéer din syster. Var stark.
Sen blev det tyst och Antonia förstod att alla hade försvunnit tillsammans med mormodern och hon blev lämnad ensam kvar med valen om hon skulle ta in på hotell eller ta bussen hem till moderns lägenhet och sova där med alla äckliga katter. Hon valde hotellet.
Klockan har passerat tio på förmiddagen efter det att Antonias mamma dött. Hon vrider om nyckeln till lägenheten på första plan i tegelhuset från 70-talet. Extranyckeln som hon har haft sedan hon flyttade hemifrån för över 10 år sedan, den har liksom bara blivit kvar i väskan utan att någon gång tidigare bli använd.
Lukten av kattkiss slår emot henne och tre synligt hungriga, håriga monster springer emot henne. I vanliga fall brukar de springa och gömma sig när hon kommer men nu har de ju varit ensamma i tre dygn så förmodligen tar hungern överhanden. Av döma av hur de slänger sig över maten så har troligtvis brodern inte varit inne och matat dem trots att han bor tvärs över gatan, men det förvånar henne inte. Hon ser sig om i bostaden, öppnar några skåp som för att avgöra var hon ska börja och slås av hur slarvig hennes mamma hade blivit. På skärbrädan under diskbänken ligger två kladdiga förskärare och en smutsig osthyvel som förmodligen inte sett en diskborste på ett par veckor. Glasen som står i diskstället är mycket slarvigt diskade och har massor med katthår på sig. I ett av skåpen finns det hundratals med tomma förpackningar som det varit ägg i, kakor och till och med såna där frigolitbyttor som man får hamburgare och pommes i när man hämtar på det lokala gatuköket. Det är en hel massa skit helt enkelt och hon blir förbannad över att hon ska behöva vara där ensam, i allt katthår. Hon känner redan efter fem minuter av kliandet i halsen och ögonen. Det rasslar i halsen när hon andas, hon måste ut. Hon stövlar över gatan och ringer på hos sin bror men ingen öppnar. Hon bankar på dörren så hårt att en granne öppnar sin dörr för att fråga vad det är som pågår.
- Var snäll mot pojken, han förlorade sin mor igår, säger damen.
- Jo jag vet, fräser hon onödigt hårt, det var min mamma med.
Tanten drar åt sig både näsan och dörren och försvinner. Antonia fortsätter att banka på dörren i närmare tio minuter innan en sömndrucken Micke öppnar.
- Va fan, lugna ner dig lite.
- Klä på dig och kom över, vi har massor att göra. Det kommer en begravningskille om en timma och vill veta hur vi ska göra med begravningen och fram till dess måste vi börja röja upp i skiten.
- Jag är trött, muttrar han. Jag måste sova lite till. Alla har inte råd att ligga på hotell med lyxig säng.
Hon känner så väl igen gnället. Förra gången handlade det om jobb, när hon bad honom åtminstone att försöka hitta något nu när han skulle bli farsa.
? Alla får inte jobb lika lätt som du, hade han gnällt. Jag har svårt för mig.
Jo tack, han hade svårt för sig. Det var bara att tycka lite mer synd om sig själv och snyfta lite så fick han hyran betald av socialtanten. Hon bestämde sig för att det var bäst att inget säga utan vände bara på klacken och gick tillbaka till mammans lägenhet. Hon hade massor med beslut att ta och visste precis vad hon skulle börja med. Katterna.
Först vid två-snåret dök brodern upp med nyvakna trötta ögon och ett frågande ansiktsuttryck.
? Var är katterna? Var det första han frågade när han klivit in i hallen.
- Borta, var det korta svar hon gav. Han borde förstå att de måste avlivas nu när det inte fanns någon som kunde ta hand om dem längre.
? Du kunde väl ha tagit med dem hem till dig. Han använde den där gnälliga rösten igen.
? Det vet du mycket väl att jag inte kan, jag är allergisk mot katter och dessutom så gillar jag dem inte, de är inte rumsrena och jag har inte tid.
? Du kan väl ta dig tid, muttrade han. DU kunde ha frågat mig innan du avlivade dem så där bara.
? Varför då? Du kan ju inte ta hand om dem, ni har ju redan fyra stycken och en bebis på väg.
Det svarade han inte på. Han visste nog att hon hade rätt. Lillasyster hade rätt, igen,
? Vad är det i säckarna i hallen? Frågade han sen.
? Skräp.
Han öppnade en av säckarna och började rota runt.
? Du kunde väl fråga mig innan du slänger allt. Jag kanske vill ha något.
? Men snälla du, hon slog ut med händerna. Det är gamla kakburkar, tomma äggkartonger och kartonger som det har varit allt från kattmat till naturmediciner i. Vad ska du göra med det?
? Vet inte, han ryckte på axlarna, men morsan sparade ju det av en anledning så någon nytta kan man ju ha av det.
? Lägg av, hon fräste mot honom. Morsan var väl näst intill senil av att döma av hur hon hade det här.
? Senil är man väl inte när man är 54 år heller. Det är du som blivit så jävla fin i kanten.
Hon bet sig i läppen för att inte vräka ur sig något opassande.
? Här, ta en säck och fortsätt med badrummet.
Tio minuter senare satt han på golvet med två säckar. En var överfull med parfymer och billigt smink som mamman envisats med att i åratal köpa från en postorderfirma. Den säcken skulle flickvännen få. Den andra var näst intill halvfull och i den låg ett par gamla tvättsvampar, en förpackning dambindor med extra uppsugningsförmåga, en skurborste och en toaborste.
Framåt kvällen satte sig Antonia med en kopp te vid mammans köksbord. Hon såg sig omkring i röran och försökte hitta något att göra, det var inte det att det inte fanns att göra utan att det var för mycket.
Begravningsentreprenören hade varit förbi under dagen och de hade konstaterat att det fick bli en enkel begravning. Dryga 14 000 kronor skulle finnas att tillgå dödsboet varav nästan fyra tusen skulle gå till hyran denna månad. Det sociala hjälpte inte till om det fanns mer än tio tusen trodde den kostymklädde mannen och det spelade inte någon som helst roll. Antonia ville bara få ett avslut på det här. Men brodern hade ju naturligtvis inte orkat sitta med, inte för att han var ledsen eller så utan för att han var tvungen att gå hem och sova. Han hade suttit uppe hela natten och spelat dataspel. I sitt stilla sinne undrade Antonia hur han hade råd med dator när hon knappt hade det, han levde ju på det sociala och hade gjort så mer eller mindre hela sitt vuxna liv. Hon var precis på väg att gå tillbaka till hotellet när telefonen ringde. Hon hade glömt att anmäla till Telia att den skulle stängas av, säkrast att göra det direkt annars skulle nog brodern gå dit och ringa en massa som dödsboet skulle få stå för sedan.
? Lundberg, svarade Antonia
? Jaaa, sa en nasal röst på andra sidan. Mitt namn är Gunnel Blankefjord, jag ringer från Socialkontoret.
Antonia hann tänka tusen tankar, vad ville de nu då? Hennes mor hade ju inga skulder till dem, vad hon visste.
? Är detta Anitas dotter? Frågade damen på andra sidan.
? Ja, svarade hon kort.
? Ja, vad bra. Det gäller din bror. Jag får väl börja med att beklaga sorgen, vi hörde att din mor hade gått bort men det skapar ju en del problem.
? För er? Undrade Antonia. Hur då?
? Jo hon skulle ju fungera som kontaktperson och stödperson åt din bror och hans flickvän nu när barnet kommer och eftersom hon är borta måste vi se oss om efter en ny.
? Nu tror jag inte att jag förstår riktigt. Vaddå kontaktperson?
? Du visste kanske inte om det? Damen med den nasala rösten låter förvånad.
? Nää, det gjorde jag inte. Antonia känner hur blodtrycket stiger hon känner på sig att nu kommer det något mer som kommer att landa på hennes ansvar.
? Jo alltså, hrrm. Den nasala harklar sig. Så tar hon ett djupt andetag för att börja om.
? Jo, din brors flickvän är manodepressiv sedan många år och äter starka mediciner för att hålla sjukdomen i ordning. I nuläget vet vi inte ens om barnet kommer att vara friskt då hon envisats med att fortsätta ta medicinen under graviditeten. I samband med att det kom fram att hon var gravid gjordes en utredning om hemmiljö och då fick vi reda på att din bror ansökt om sjukpension.
? Sjukpension! Antonia vet inte om hon ska gråta eller skratta. Det är ju inget fel på honom, han är ju bara lat.
? Ja, alltså nej. Vid undersökningen av honom framkom det att han har en mindre autistisk störning, jag trodde det var känt inom familjen för läser man i hans läkarjournaler så fastställdes det redan då han var liten, fyra år tror jag.
Antonia känner hur kallsvetten bryter fram och hon måste sätta sig ner på golvet bland allt katthår för att inte svimma. Autism, hon visste mycket väl vad det var och att det fanns olika grader och varianter. På skolan där hon jobbade fanns det flera elever och på en del såg man inte ens handikappet. Om alla känt till detta varför hade inte hon fått veta? Hade hon vetat hade hon kanske förstått en hel del, en hel del mer än bara att mamman hjälpte honom mer än henne.
? Jo, fortsatte den nasala, alltså din mamma gick med på att vara stödperson åt den här lilla familjen så att det skulle slippa bli någon utifrån. I och med det lades utredningen ned och vi ansåg att hemmiljön var tillräckligt bra för att uppfostra ett barn i men nu.. alltså vi skulle vilja träffa dig för att höra om du kan stiga in och ta det ansvaret. Det är lite svårt att få tag på stödpersoner i ett sånt här litet samhälle.
? Men alltså, Antonia suckade. Jag bor i Göteborg.
? Du får naturligtvis flytta tillbaka hit, du kanske kan ta över din mammas lägenhet. Det blir väl kul att hjälpa din bror, särskilt som du inte själv kan få några barn. Detta måste ju vara det näst bästa.
Antonia drog efter andan.
? Vad fan är det du säger människa. Jag kan inte få barn, vad har du fått det ifrån? Vem har sagt det?
? Ja, men din bror sa, den nasala hasplar ur sig något Antonia inte hör. Alltså. Jo, han sa att du hade opererat din livmoder och att du var lesbisk så jag tog för givet?alltså?
? För det första, nu hördes det tydligt på Antonias röst att hon var upprörd och hon kämpade emot för att inte börja skrika.
? För det första så är det inte något du har med att göra, för det andra har jag aldrig opererat mig, någonstans! Jag är inte lesbisk, inte för det skulle spela någon roll. Och nej, jag tänker inte stiga in och ta ansvar för min brors familj. Har han knullat till sig en unge får han tamigfan ta hand om den själv. Och anser ni på socialen att han behöver en övervakare eller kontaktperson eller vad det nu må vara får ni skaffa fram det någonannanstans. Jag tänker inte ge upp mitt liv, mitt arbete och min bostad för att komma hem och ta hand om min bror som dessutom är sex år äldre än jag och borde ta hand om sig själv.
Det blev tyst på andra sidan luren och för ett par sekunder undrade hon om den nasala hade lagt på luren.
.-Jo, han sa att du skulle reagera så, du är ju lite känslig tydligen. Men du kan väl tänka på saken. Det är ju så att får vi inte tag på rätt stödperson innan barnet är fött är det stor risk att barnet måste placeras ut i fosterfamilj och det vill du väl ändå inte lilla gumman.
Antonia hann fundera i tre sekunder om hon skulle opponera sig mot att damen kallat henne lilla gumman men väljer att bortse från det trots att det är helt emot hennes principer istället säger hon:
? Då kan ni placera ut det i fosterfamilj, jag bryr mig faktiskt inte ett skit.
Så lägger hon på luren och går ut genom dörren.
Tillbaka på sitt hotellrum dristar hon sig att öppna minibaren. Ett par billiga småflaskor rött vin och någon Whisky hon aldrig hört talas om står därinne, några läsk och en jäkla massa salta jordnötter trängs i den lilla dörren. Utan att tveka tar hon whiskyn trots att hon aldrig tidigare druckit det. Med en lätt knyck vrider hon av korken och sveper innehållet. Sedan ger hon sig på vinet också men smaken är så vidrig att hon lika gärna kunde ha druckit kattpiss. Hon behöver mer att dricka, mer starkt. Hon tar hissen ner i receptionen för att upptäcka att det lilla hotellet inte har någon bemanning efter klockan 18 på vardagar så hon får ge sig ut på byn. Det vimlar av pizzerior så något ställe borde väl ha utskänkningstillstånd och vara öppet trots att det är onsdagskväll och klockan närmar sig 20. Tusen frågor virvlar omkring i hennes huvud. Det känns som om det varit så konstant sedan hon fick det där telefonsamtalet när hon stod på vågen. Just nu är det den nasala socialassistenten som förbryllar henne. Varför ringde hon så sent, det var ju långt efter kontorstid? Hade hennes bror ett autistiskt handikapp och varför hade ingen talat om detta för henne? Vad fan var det som pågick i hennes skruvade familj egentligen och var familjen så skruvad som hon alltid tyckt eller var det värre?
När hon gick där i sina tankar så svängde hon utan att tänka på det in på en liten tvärgata som var kantad med tråkiga kantiga radhus byggda någon gång i slutet av 60-talet. Hon märkte inte var hon var förrän hon automatiskt stannade utanför en liten grind med siffrorna 149. Norra stigen 149. Dit hade familjen flyttat när hon var 9 år gammal. Hon hade trivts där men när föräldrarna skiljdes hade inte mamman råd att ha kvar radhuset så det såldes och de flyttade till lägenhet mitt inne i byn istället. Hon svängde runt hörnet för att få se det fönster som en gång tillhörde hennes flickrum. När hon höjde blicken för att titta upp mot det lilla fönstret på hörnet på andra våningen började hon känna sig yr. Först trodde hon att det var alkoholen men ganska snart kände hon att det här inte var berusning, det här var något helt annat. Hon ville sätta sig ner men kände samtidigt ett oerhört behov av att inte släppa fönstret med blicken. Hon smög in mot buskarna och satte sig på huk bredvid en stubbe, fortfarande med blicken fastnaglad på det lilla fönstret. Plötsligt började en film spelas upp framför hennes ögon och hon var nu inte längre medveten om ifall hon var vaken eller sov, ifall hon var 10 år eller 30.
Hon ligger i sängen i sitt rum, lampan är tänd. Hon sov med lampan tänd fram till sena tonåren. Bredvid sängen står en stor bandspelare med radion påknäppt. Så öppnas dörren och någon kliver in. Hon ser suddigt för glasögonen ligger på bordet bredvid sängen men hon vet att det är brodern.
? Kom igen nu då, väser han.
? Äh, lägg av, försöker hon skämta till det.
? Nää, jag vill. Den här gången är rösten mer bestämd.
Han sätter sig på sängkanten och drar av henne täcket.
? Va fan har du pyjamas på dig för, du sover ju aldrig med kläder på annars?
? Jag fryser, väser hon tillbaka. Gå in på ditt rum nu och sov. Jag har matteprov i morgon.
? Som om det spelar någon roll. Jag vill fan inte vara svennis längre nu får du ställa upp, du vill ju det vet jag ju.
Han börjar slita i hennes trosor när de hör en röst i hallen utanför, det är mamman.
? Vad håller ni på med? Får jag veta att ni gör något ni inte ska så vill jag att ni slutar med en gång.
Brodern traskar skamset ut ur rummet och mamman kliver in. Hon tänder taklampan och tittar på Antonia.
? Och du, du kan väl sluta att reta din bror, du vet ju att han är i en känslig ålder. Ta för fan på dig lite kläder och strutta inte omkring som en strippa här hemma.
Antonia minns känslan. Hon hade ju pyjamas på sig just för att han skulle låta bli henne. Han hade rört henne förut. Nu sittandes i busken på huk mindes hon massor med saker. Hon var fyra år, han var tio. De lekte som vanligt, eller det var ganska ovanligt för han ville aldrig leka med sin lillasyster och när han väl gjorde det så kunde hon göra vad som helst för att göra honom till lags. Som den där gången. I klädkammaren.
? Om du tar av dig byxorna och trosorna och lägger dig på knä så ska du få känna på något skönt, hade han sagt.
? Vaddå för något, frågade hon men hade genast börjat slita av sig kläderna.
Han svarade inte men när hon väl stod på knä hade han kört in sin lilla penis i hennes stjärt. In och ut flera gånger.
? Är det skönt? frågade han
? Nej, svarade hon sanningsenligt. Det känns som när mamma tar febern.
? Det är lika bra att du lär dig tycka om det här, för jag kommer att vilja göra det fler gånger, väste han och drog sig ur och försvann ut ur klädkammaren.
Hon mindes att hon tyckte att det var konstigt det som hänt. Hon mindes att hon någon dag senare hade berättat det för både sin mamma och pappa vid matbordet när brodern var närvarande. Först nekade han och menade att det var hon som hade så pervers fantasi. Sedan sa han att de bara hade lekt.
? Ja, det är ju tur att hon inte är tillräckligt utvecklad för att kunna bli gravid, mindes Antonia att pappan hade sagt.
Sedan talades det inte mer om det. Aldrig någonsin. Och Antonia glömde bort det, sorterade bort det i sitt innersta för att aldrig någonsin minnas det igen, inte förrän nu
Hon vaknade av en skarp telefonsignal. Ögonen var igenklibbade och hon var inte riktigt säker på var hon befann sig. Det högg till i ryggen när hon försökte resa sig upp och hon insåg att hon låg på golvet i sin mammas lägenhet och hade en öppen pärm som huvudkudde och ett duschdrapperi som täcke. Var hade hon hittat det? Telefonen slutade ringa och det var lika bra det för hon hade inte tänkt svara. Hon såg sig omkring i sin mammas sovrum. Hon hade mängder av pärmar, foton och tidningsurklipp utspridda framför sig. Sängen var övertäckt med skokartonger som var fulla med brev och diverse andra minnen. Duschdrapperiet hade hon dragit av sängen. Förmodligen låg det där för att skydda överkastet eftersom de äckliga katterna aldrig hade lyckats bli helt rumsrena. Tanken på det fick henne att flyga upp och känna efter om mattan hon legat på luktade av kattkiss men hon kunde inte känna något.
Minnet från kvällen före kom sakta tillbaka till henne. Efter att ha suttit i busken utanför sitt barndomshem hade hon gått till Pizzeria Hörnet och lyckats få beställa ett par öl som hon hade svept. Hon hade tackat nej först vänligt och sedan mindre vänligt till att få sällskap hem av en märkbart påverkad kille som två kvarter bort från pizzerian fortfarande hängde efter henne.
? Jamen förfan Antonia, när vi gick i högstadiet var du ju kåt som fan på mig! Skrek han efter henne när hon svängde in på gatan där hennes mammas lägenhet fanns.
Hon hade ryckt till. Det var Tobias! Killen som fått hennes hjärta att hoppa över vartannat slag när hon gick i sjuan. Tuffa, snygga, populära Tobbe som alla tjejer var kära i, även hon. Men hon var en av de få tjejer som INTE fick hångla med honom på skoldiscona, hon var inte tillräckligt snygg, tuff, rik eller poppis. Däremot hade hon följt med två av sina klasskompisar för att göra graviditetstest hos skolsköterskan och senare även den ena när den gjorde abort, Tobias barn. Han hade verkligen gått ner sig. Hon hade inte känt igen honom om han inte avslöjat sig. Han såg ut att vara minst 10 år äldre än hon. Han såg ut att vara den där typen som satt på den lokala pizzerian mest varje dag och söp sig full, han såg patetisk ut. Han VAR patetisk om han trodde att hon ville vara med honom. Hon hade snabbat på stegen och gått in i mammans port, låst upp dörren och börjat riva ur alla lådor och skåp som fanns i lägenheten. Hon visste inte vad hon letade efter men hon ville hitta något. Något som kunde förklara och räta ut hennes frågetecken. Hon hittade en dagbok, en låda med tidningsurklipp och en annan med massa brev.
Luleå 13 mars 1987
Hej min vän. Har tänkt på dig hela dagen. Undrar när du kommer med tåget, vi ska ha det så fint tillsammans här uppe alldeles ensamma. Dina barn är ju så stora nu att de klarar sig själva. Det finns ju mat i frysen till dem så du kan ju bara sätta dig på ett tåg och komma. De måste förstå att du är vuxen och att du behöver ett nytt liv efter skilsmässan.
Din Tore
Hon läste brevet igen och igen. Hon hittade fler brev från denne Tore. När hon tänkte efter mindes hon en man som modern träffat på någon dans, eller om det var i en kontaktannons. En konstig människa men det såg inte hennes mamma. Efter skilsmässan var det som om hon blev desperat och karlarna hon drog hem blev bara knepigare och knepigare. Tore hade visst eget hus däruppe i Luleå. Det imponerade. Eget hus var speciellt, då hade man pengar och pengar var viktigt för hennes mamma. När hon läste breven igen i nyktert tillstånd och lade ihop två och två framkom det snart att planen var att mamman skulle ta sitt pick och pack och flytta upp till den här mannen i Luleå men barnen ville han inte veta av. 1987 då var hon 14 år gammal och brodern nyss fyllda 20. Mamman hade alltså tänkt lämna dem för att flytta till en knepig människa långt uppe i norrland. Vad hade de tänkt att hon och hennes arbetsskygge bror skulle leva på?
Under alla breven låg en plastficka med massa tidningsurklipp. Alla på en och samma person, en av hennes kusiners pappa. Han hade haft en kort affär med en moster och sedan försvunnit men tydligen hade Antonias mamma hållit koll på honom för det fanns tidningsurklipp från Dalademokraten, Gävle Folkblad, Nerikes Allehanda och GT för att bara nämna några. Det var mest bara bilder men en och annan text hade slunkit med. Han var långdistanslöpare och det var bilder från olika tävlingar runt om i landet. Varför hade mamman klippt ut och sparat dem? Och varför hade hon klippt ur från Nerikes Allehanda och de andra lokaltidningarna som de aldrig köpte i familjen?
Det som förbryllade henne mest var ändå dagboken. Hennes mamma hade svåra problem med att skriva, läsa gick lättare om det inte var något tyngre men ibland krävdes det nästan lexikon för att läsa hennes inköpslistor, men dagbok hade hon i alla fall skrivit. I någon form.
Antonia slog upp första sidan.
9 april 1999
Antonia ringde. Hon vill inte hjälpa mig längre. Jag får klara mig själv säger hon. Jag vill bara ha hjälp med lite pengar tills pensionen kommer men hon vill inte låna mer. Tycker hon är snål. Hon ensam har mycket pengar. Hon jobbar, jag jobbar inte har bara pensionen och det är lite peng. Hon säger hon inte får mycket pengar men jag vet minst dubbelt vad jag får. Hon säger jag köper för mycket men jag måste leva ju. Smink för jag vill vara fin, tidningar vill jag läsa och jag måste ha kläder. Köp inte så mycket pizza o kebab säger hon men jag måste äta. Hon unnar mig inte något. Hon är snål mitt eget blod och kött.
Antonia kände hur pulsen steg när hon läste. Det var svårt att se eftersom handstilen var rent förskräcklig och stavningen illa men budskapet gick fram. Hon var en dålig dotter eftersom hon inte ville låna ut mer pengar till sin mamma, pengar hon aldrig fick tillbaka. Hon kände mycket väl igen sina argument om hennes mammas handlande. Faktum var att 1999 när Antonia hade sitt första fasta jobb hade moderns pension bara legat 1000 kronor under hennes lön efter skatt, hon jobbade bara 67 % på en liten mäklarfirma och det var ingen guldgruva.
Nästa sida i dagboken fick henne att bli yr i huvudet
6 maj 1999
Har pratat med Sigge han vill betala mig 300 om jag ligger med honom. Jag vill ha pengar så jag sa ja. Antonia får inte veta. Micke vet han tycker bra, han kan få dataspel så säger han inget till nån.
Sigge var en karl som någon väninna till mamman hade hängt ihop med, han var gift och han körde samma visa så fort han träffade något fruntimmer. Att hans fru inte förstod honom, att han hade så stark sexualdrift och att hennes typ egentligen inte attraherade honom.
? Min typ är som du. Ung, stark och rejäl.
Precis så hade han sagt till Antonia den kvällen de hade träffats på puben. Men hon föll inte, han var ju gammal nog att vara hennes far. Hon fortsatte läsa
Han säger Antonia och han har pippat, hon var kass. Han skojar om att jag borde lära upp henne. Han vill att vi träffas alla tre. Ska fråga men tror inte hon vill, hon är för finkänslig och lite pryd. Han säger han vill för hennes skull för att hon ska lära sig. Jag får pengar i alla fall så jag kan handla i morgon när han varit här. Ska köpa nya ögonskuggan på parfymaffär, den var fin.
Hon mindes den där kvällen då mamman ringt henne och frågat om de skulle gå ut. När hon kom dit hade Sigge suttit där och flinat upp sig. Han framstod som äcklig där han satt med uppknäppt skjorta och svettig panna. Det kändes inte trevligt att sitta och festa med dem så när Marko ringde och sa att han skulle åka på blixtvisit till Göteborg och frågade om hon skulle med så sa hon ja, slet åt sig handväskan och drog när Sigge och mamman trodde hon var på toa. Det var den kvällen Marko och hon hade hånglat för första och sista gången, för Marko var bög men båda hade varit hångelsugna och inte hittat någon så de tog in på hotell och låg och mös och lovade dyrt och heligt att inte berätta det för något. Sen fnissade de tills de somnade.
Hon bläddrar förstrött vidare men fäster inte längre någon större uppmärksamhet på vad hon hittar. Det handlar om pengar, karlar som tydligen betalat för sig hos hennes mamma, karlar som mamman naturligtvis blivit förälskad i och börjat ringa till vilket i sin tur lett till att de slutat komma till henne med pengar. Det står mycket om henne själv, om hur elak och snål hon är, att hon inte tänker på hur hon ser ut, att hon blir tjockare för varje gång de ses och att hon ljuger. Antonia förstår inte själv vid vilka tillfällen det skulle ha varit som hon ljög. Kanske var det när hon var inne och gjorde en skrapning. Det hade visat sig att hon hade cellförändringar och hon fick göra ett enkelt ingrepp. Mamman hade varit säker på att hon gjorde abort eftersom det tydligen var det enda man gjorde när man genomgick en skrapning. Det hade inte spelat någon roll vad Antonia sa. Efter operationen hade hon naturligtvis varit orolig, tänk om hon hade cancer, tänk om hon aldrig skulle kunna få barn?
? Då får du skylla dig själv som gjorde en abort, hade mamman sagt.
? Men mamma, jag har aldrig gjort någon abort. Hon mindes hur uppgiven hon hade känt sig.
? Nä nä, säger du det så, hade mamman svarat med ryggen vänd mot henne.
Det hade varit så tydligt att hon trodde att Antonia ljög. Hon mindes den dagen med en rysning och kände plötsligt att hon saknade Marko. Han visste fortfarande inget och hon hade inte ringt honom eller svarat på hans SMS. Hon sträckte sig efter telefonen som hon fortfarande inte kopplat av och skulle precis lyfta luren då en skarp signal ljöd genom den tomma lägenheten.
? Hallå, hon kom sig inte för att svara något annat.
? Hallå, är detta Antonia, en mjuk stämma som kändes bekant hördes på andra sidan linjen.
? Ja, hon svarade osäkert för hon hade ju inte en aning om vem det var som ringde till mammans telefon och frågade efter henne.
? Hej, rösten lät lite gladare som om personen som hade den lyste upp. Det här är Annelie.
Antonia förblev tyst och sökte i sitt minne. Annelie.
? Vi träffades på intensivvårdsavdelningen, jag jobbar som sjuksköterska där.
Antonia visste precis vem hon var nu, det var hon som visat henne till sitt kontor när hon inte ville beskåda sin döda mamma.
? Hej, vad kan jag göra för dig? Det lät urtöntigt men hon visste verkligen inte vad Annelie kunde vilja.
? Jo, jag tänkte, det blev tyst och det hördes att Annelie drog ett djupt andetag. Vi har din mammas tillhörigheter här, det är lite guldringar och ett diamanthalsband. Jag tänkte bara berätta att din bror ville lösa ut dem tidigare i dag men jag hörde hur han och hans flickvän pratade om att sälja dem så jag, hon blev tyst igen och så plötsligt pratade hon med viskande röst.
? Jag ljög och sa att ni måste skriva på ett papper båda två. Jag vet inte om jag har rätt men jag fick sådana konstiga vibbar av din bror att jag kände att jag ville ringa dig och berätta först. Du får bli arg på mig men jag tycker inte att det är rätt att gå bakom ryggen på sin syster. Halsbandet är värt en hel del tror jag.
Antonia suckade. Halsbandet var ett arv från en gammelmoster. Det var värt en hel del, minst 35000 kronor för det hade mostern betalat för det när hon vann på tipset någon gång i början på 70-talet. Hon bar halsbandet på Antonias dop och sedan fick mamman det för att det skulle gå vidare till Antonia och hennes barn. Nu hade Micke alltså tänkt sno det rakt framför hennes näsa. Det var inte det att halsbandet var värdefullt i pengar utan att gammelmoster Ida hade varit Antonias enda vän i släkten, den enda som någonsin trott på henne och hennes drömmar och halsbandet var menat för henne.
? Hallå? Är du kvar? Annelies röst lät lite oroad. Han åkte precis nyss, din bror alltså om du vill kan jag ta med smyckena så kan jag åka förbi, jag har ju din mammas adress i journalen här.
? Nej nej, Antonia tänkte på att Micke kunde se henne. Min bror bor tvärs över gatan så det är inte någon bra idé alls. Kan vi träffas någon annanstans.
? Vet du var Lillevägen ligger? Jag bor på nummer 37. Det är en stor villa med tre äppelträd på uppfarten.
Antonia visste, hon hade promenerat förbi huset flera gånger när hon var yngre och ute och promenerade kvarterets hundar.
? Jag bor där med min bror, du kan väl komma dit om en och en halv timma så kan jag bjuda på lite mat. Det har väl inte blivit så mycket ätit för din del antar jag.
Antonia kände i varje cell av sin kropp att det här var ett sånt erbjudande som man tackade nej till för att vara artig men hon var verkligen hungrig och hon ville verkligen bort från den sunkiga lägenheten så hon tackade ja. Hon skulle hinna upp till hotellet och ta en dusch och byta om. Hade hon tur så fanns det någon klädaffär öppen som hon kunde slinka in på och köpa ett par nya trosor för hon var tveksam till om hon hade flera par med sig.
Det stora huset var oerhört vackert, Antonia hade aldrig sett det så nära förut. Hon tryckte på en knapp vid sidan av dörren och torkade av sina handflator mot byxorna. Sina nya byxor, hennes jeans hade luktat kattkiss och hennes svarta manchesterbyxor var fulla med vita äckliga hår så hon hade helt sonika köpt både byxor och en top i affären som låg snett över gatan från hotellet. Inte senaste mode direkt men inte heller fult, trosor och bh samt två par sockor hittade hon faktiskt inne på konsum, hon log lite åt det. Hon hade köpt trosor på Konsum, nästan ett brott men ingen skulle ju se dem mer än hon i alla fall.
Dörren öppnades och hon tittade in, först såg hon ingen men så sänkte hon blicken och mötte ett par pliriga ögon som tillhörde en kille runt 20 år i en motordriven rullstol. Han log stort och en spottloska hängde i hans högra mungipa. Händerna var i en onaturlig ställning och när han öppnade munnen var det nätt och jämt att hon uppfattade att han sa hej.
Annelies röst hördes inifrån huset.
? Jag kommer Antonia, du kan väl hälsa på min bror Anton först. Han är en riktig charmör så var försiktig. Han kommer att försöka flirta med dig på direkten.
Ett rosslande kom från grabben, han skrattade och det var så befriande att höra hans skratt att Antonia inte kunde låta bli att le lite.
? Passa dig grabben, log hon mot honom. Jag har varit singel länge så jag kanske är farlig för dig.
Anton fortsatte skratta, han drog ett djupt andetag och sedan svarade han med en mycket pillemarisk blick.
? Du känner inte mig hör jag, jag har garanterat varit singel ännu längre så vi får väl se vem som är farlig.
Han var ganska lätt att förstå till skillnad från den CP-skadade flicka som var elev på skolan där hon jobbade. Det hade tagit Antonia flera månader att förstå vad hon ville när hon ibland kom upp på kontoret. Det gick lättare nu men det blev oftast långa stunder av tolkningsförsök. Anton pratade ganska tydligt och det verkade inte vara något fel på hans humor.
Annelie kom ut från en dörr och torkade av händerna på en handduk. Hon sträckte fram handen i en hälsning.
? Hej, men oj vad finklädd du är. Hon pekade nedåt på sin rosa mysoverall. Själv satsar jag på den bekväma looken. Du ska få ett par tofflor, golven här är svinkalla.
Hon plockade fram ett par fårskinnstofflor ur ett skåp och räckte till Antonia.
? Vi har en hel låda här till släkt och vänner. Jag gissar på att du är en 39:a eller?
Antonia nickade, tog på sig tofflorna och följde efter Annelie ut i vad som visade sig vara köket.
? Här, Annelie räckte fram en liten papperspåse. Vi har även hennes glasögon och löständer men vi har ett projekt tillsammans med ett sjukhus i Eritrea, vi brukar skicka sånna saker dit så att deras fattiga patienter kan få det som passar så jag tänkte höra om?
? Skicka dit det bara, avbröt Antoia. Vad ska vi med hennes löständer till?
? Hon var ung för att bära löständer. Annelie tittade frågande på henne.
? När hon fortfarande var gift med min pappa så råkade hon ut för en olycka och slog sönder nästan alla tänder, det kostade så mycket att laga, försäkringen täckte inte allt det var något krångel så hon beslöt sig för att dra alla. Det blev både billigare och snyggare och så behövde hon inte oroa sig för hål. Hon hade fruktansvärd tandläkarskräck.
Antonia kände att hon ville berätta mer men avbröt sig.
? Har du någon att prata med under den här tiden? frågade Annelie som om hon visste vad som hade farit igenom Antonias huvud precis nyss.
? Jaa, eller nej alltså. Jag har en mycket god vän men jag har inte pratat med honom. Det har liksom inte blivit tillfälle det har kommit upp så mycket.
Plötsligt kände hon att hon inte orkade längre. Benen vek sig på henne och det blev dimmigt. Hon ville bara lägga sig ner och sparka och slå och gråta och skrika. Hon kände hur någon tog emot henne och lade armarna om henne och så fann det sig så att hon låg på golvet hemma hos en person som hon bara hade träffat en gång tidigare och grät i hennes famn medan hennes handikappade bror fiskade upp hennes mobiltelefon och lyckades knappa in ett SMS till Marko. Underbare Marko som två timmar senare hoppade ur en taxi utanför det stora huset och rusade in för att ta hand om henne.
? Är du inte klok, nästan skrek hon på honom när hon långt in på natten hade slut på tårar. Tog du taxi hit. Hur många tusen kostade det?
? Äh, Marko vippade med sina långa ögonfransar. Jag ringde pappa, nödläge hjälp, American Express tack så mycket pappsingen. Jag fick i utbyte lova honom att försöka bli straight. Han avslutade med att himla med ögonen och skratta till.
? Det kan han ju drömma om, fnissade Antonia. Jag har ju försökt att omvända dig i hela vårat vuxna liv.
Hon tittade mot soffan där Annelie satt och läste en tidning om matlagning. Framför en dator i ett hörn satt Anton och spelade dataspel, han vände sig om och log mot henne.
? Om du har slutat lipa nu kanske vi kan sätta i gång och hångla, sa han och blinkade mot henne.
? Anton!! Annelie slängde tidningen på bordet och gav Antonia ett ursäktande ögonkast.
? Det är lugnt, skrattade Antonia. Jag är inte riktigt hångelsugen just nu Anton men när jag blir lovar jag att säga till.
? Bra, jag går ju inte så långt.
Han tittade på henne på ett sätt som kändes skönt. De skojade bara med varandra och det fanns inget allvar i flirten det var solklart men det var så avslappnande och kul. Precis vad hon behövde. Hon slängde en blick på väggklockan. Tio över fyra. Tio över fyra!
? Herregud, det är ju mitt i natten! Ropade hon till.
? Protest, hördes det från rullstolen. Det är arla morgonstund numera. Hela natten ägnade vi åt att turas om att hålla om dig när du grät eller sov. Han gav henne en blinkning igen och fortsatte:
? Jag har gjort min del av hållandet så du kan alltså inte veta om jag passat på att klämma lite eller inte.
Hon gav honom ett strängt ögonkast och han rodnade.
? Men som den gentleman jag är har jag naturligtvis inte tafsat.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
det är nya tider nu... det ringer i nya klockor
Denna blogg har legat i vila en tid, och en del av er därute vet vem jag är, för er andra föredrar jag att vara hemlig, var så snälla o respektera detta..
Lev ditt liv som om var dag vore den sista.
Låt inte dina erfarenheter tynga dig som om de vore tegelstenar i en ryggsäck,
låt dem istället lyfta dig likt vingarna på en ängel.
Lev här, lev nu och se fram emot din morgondag...
Det kommer mera.........................det kommer mera
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
