? Men som den gentleman jag är har jag naturligtvis inte tafsat.

Hon skrattade lätt och kände att hon trots allt mådde rätt så hyfsat. Någonstans hördes vibrationen från en mobiltelefon och hon förstod att det var hennes. Hon fick upp den i sista sekund och hörde sin bror på andra sidan.

-Var fan är du? Gormade han. Någon snubbe från begravningsbyrån har ringt typ tusen gånger och velat snacka musik och jag har ingen aning om vad ni har bestämt. Det ska väl vara öppen kista? Han sa att det inte skulle vara det. Varför ska det inte vara det? Ska vi inte vara i kyrkan? Han snackade om att kapellet var ledigt.

Antonia tog sig för pannan och drog en djup suck.

-Men Micke, vi bestämde ju att mamma skulle kremeras före begravningen, det finns ju inget kvar av henne. De har ju obducerat henne. Öppen kista har aldrig varit aktuellt, var har du fått det ifrån? Det är inte särskilt vanligt i Sverige, är inte det katolsk sed? Musiken bestämde vi ju, jag skrev ju ner det på en lapp till dig ifall att han skulle ringa. Var gjorde du av det pappret, där stod ju allt vi bestämde?

-Vilket jävla papper? Jag fick nån sån där gul post-it-lapp av dig men den slängde jag när jag kom hem, trodde inte det var nåt viktigt.

Hon suckade igen.

-Om det inte var viktigt hade jag väl inte gett den till dig. Vi måste ju hjälpas åt med det här, jag kan inte stanna fram till begravningen, jag har ett jobb som du kanske minns.

-Ja men jag då?

-Ja du har väl aldrig haft något jobb så vitt jag kan minnas, väste hon syrligt till svar.

-Bara för att jag inte har ett jobb betyder inte det att jag har hur mycket tid som helst, katterna behöver ses efter, jag ska bli farsa och ?.alltså jag har ju polare och sånt som tar tid. Sen ska vi på besök på BB och sånt. Tror du det finns något arv som vi får?

Hon låtsades inte höra det där sista utan avslutade samtalet efter att ha försäkrat honom att hon skulle ta de jobbiga bitarna med begravningsbyrån och han skulle bara behöva gå till blomsteraffären och välja ut en krans.

-Är din bror handikappad eller nåt? kom det från Anton.

-Tydligen så är han det, men det är inget vi har vetat om.

Antonia låtsades inte om att hon såg Antons förbryllade ansikte, hon förstod honom men orkade inte ta diskussionen just nu. Hon var tvungen att ta hand om sin mammas lägenhet, begravning och försöka få ytterligare några dagar ledigt från jobbet.