Det hade varit den värsta, tristaste sommaren någonsin. SÅ jävla tråkig att jag hade lyckats med konststycket att se samtliga reprissändningar av "Sommartorpet" med mysgubben Ersnt Kirschestrirchenerneggerner eller vad han nu heter. Jag har bevittnat hur han har rivit ut ett fullt funktionellt -om än skitfult och slitet- kök och förvandlat det till -enligt  honom själv- rustikt, genuint och mysigt. Själv ser jag inte vitsen med att renovera ett kök så att det ser slitet ut, men det är väl något modernt och jag som är så hopplöst ute begriper väl inte sånt.

En kväll efter att ha sagt godnatt till Ernst och gått och lagt mig före grannens 5-åriga tvillingpar drömde jag så underligt.

jag var ute vid en sjö och bakom mig stod ett litet torp. Rött med vita knutar. Så klart.

På en brygga framför mig satt en man i blåa arbetarbyxor från det numera hippa (?) Blåkläder och bar överkropp. Ernst, trodde jag. Men så reste han sig upp och vände sig emot mig. Han var enormt lång med långt böljande hår. I handen hade han en hammare och i mungipan några spikar. Han betraktade mig från topp till tå och så sa han:

-Hade du tänkt att renovera i de där skorna.

Då såg jag vem han var:

E-Type! Jag stod alltså på en brygga ute i skogen och pratade med E-Type.

Så tittade jag på mina skor och såg att jag hade på mig ett par skyhöga öppna skor beklädda med strass och jag tänkte.

-Jävlar vilka smala, fina fötter jag har helt plötsligt

Då vaknade jag och insåg att jag hade sett för många renoveringsprogram och lyssnat på alldeles för mycket Eurodisco från tidiga 90-talet för att det skulle vara bra för mig.

Precis som varje söndag sedan jag var ungefär 16 år bestämde jag mig för att "i morgon börjar mitt nya liv", ska bara se sista avsnittet av Roomservice på femman och äta upp min sista bit kladdkaka.....och kanske lyssna på "Set the world on fire" en sista gång, bara för att göra diskningen lite roligare