? Skolkontoret Anita Alfredsson

? Hej, det är Antonia. Hur har ni det utan mig?

? Gumman! Vi klarar oss fint men vi saknar dig. Owe frågade efter dig senast i morse och ville att jag skulle ringa dig men jag sa att du nog skulle uppskatta om rektorn själv ringde. Har han hört av sig?

? Nej, men jag har inte haft telefonen på idag, batteriet är slut och jag hittar inte laddaren. Du, vet du hur många dagars ledighet jag har rätt till? Är det tio eller?

? Ja, till att börja med, men herregud det är din mamma som har gått bort. Behöver du mer tid så är det ju bara att du sjukskriver dig, det tror jag inte är några som helst problem. När min Agge trillade av pinn för fem år sedan, jobbade du här då?

? Nej.

? I vilket fall som helst så var jag hemma i fyra veckor då, jag fick full lön. Det var tack vare Owe, han är en goding.

Antonia log för sig själv, att Anita tyckte att rektorn var en goding på många sätt var allmänt känt.

? Jag hinner inte med att ordna upp allting här, jag behöver minst två veckor till, det är så? kaotiskt på något vis.

? Det är lugnt tjejen. Jag pratar med Owe, vi har en vikarie, hon går inte att jämföra med dig men hon lyder minsta vink. Ta det lugnt, vi fixar det här. Du måste få tid att sörja också, glöm inte bort det.

? Nej då, nej då. Vi hörs Anita, hälsa alla.

? Det ska jag göra, hej hej.

Det blev tyst i rummet. Antonia satt och funderade på vad det var hon egentligen sörjde, om det var sin mamma som person eller som det var en normal mor-dotter relation som hon egentligen sörjde. Hon började fundera hur hennes barndom hade sett ut om hennes mor hade varit en mor, en riktig mor. Hon började sörja, sin barndom.

Hon hoppade till och slog huvudet i väggen när telefonen ringde. Begravningsbyrån bekräftade tiderna och undrade lite om musiken och blomsterarrangemangen. Hon svarade så som hon och Micke hade kommit överrens om.

Alla de sakerna som stod på den gula post-it lappen som Micke slängt. Tydligen hade han ringt till blomsterbutiken och bett dom göra en lila krans. Begravningsentreprenörn ville försäkra sig om att det stämde eftersom Antonia förbjudit lila blommor i dekorationerna, deras mamma hatade lila. Hon funderade på att ändra till gult som ju var favoritfärgen men så kände hon att det fick Micke stå för så hon sa bara ett kort okej och avslutade samtalet. Med en suck vände hon på sig och fortsatte att stoppa ner gamla plastburkar i sopsäckar.

Hon suckade djupt, det kunde säkert finnas hundratals tomma burkar och byttor i lägenheten, i en byrå låg dagstidningar staplade i varenda låda och på toaletten svämmade det över av skönhetsprodukter som aldrig eller sällan använts. Hon var förvånad att det var så mycket grejer kvar, Micke hade ju trots allt rensat ut lite några dagar tidigare. Med en djup suck tog hon en plastsäck och tejpade fast på väggen under badrumsskåpet, höll ut den så att öppningen blev stor och skrapade helt enkelt ur skåpet med handen. Hon brydde sig inte om att se efter vad det fanns för något därinne för hon visste att det var inget som intresserade henne och Micke hade ju tagit det han tyckte var intressant.

Hon fortsatte med den metoden runt i hela lägenheten utom i bokhyllorna och skåpet med räkningar och viktiga papper. Det sparade en hel del tid och efter ett par timmar var hallen överfylld med närmare 20 säckar med skräp. Bakom högen med säckar hörde hon en svag röst.

-         Hallå? Är det nån här? Antooooonia

Hon kände en rysning av välbehag, Marko. Hennes tvillingsjäl och hon kände även den svaga doften av vitlök och kebabsås. Dags för pizzafrossa alltså.

- Jo, svarade hon. Jag är härinne, men vi får nog försöka slänga ut några säckar i trappuppgången om vi överhuvudtaget ska kunna komma och gå här.

- Tar du emot pizzorna, undrade Marko och hon såg två kartonger stick upp ovanför högen av säckar.

19 säckar senare slängde de sig skavfötters på soffan och mumsade på varsin pizza. Marko såg sig omkring i röran.

? Konstigt, sa han mellan tuggorna. När vi var små uppfattade vi alltid din morsa som så cool, cool men ordningsam. Det var alltid städat här, hon var så ungdomlig och hängde med till puben när vi blev äldre. Vad fan hände egentligen?

? Vet inte, svarade hon sanningsenligt. Men det var mycket som hände här hemma som ingen såg, jag menar tidigare.

-         Du hade ju bästa morsan tyckte alla, fast jag vet ju att du inte hade det så bra alltid.

Marko hjälpte till att lasta skräpet på en släpvagn som stod parkerad på baksidan av huset. Antonias moster skulle nästa dag komma dit och  hjälpa till att köra bort saker till soptippen och till kyrkans välgörenhetsbutik. När de lastat på den sista säcken ser de att någon kommer springande emot dem, Micke.

-         Vad fan gör ni? Gormade han.

-         Vi lastar skräp, skräp som du gott kunde varit med och både rensat ut och packat.

-         Du slänger inget utan att jag har godkänt det.

Antonia knöt händerna hårt vid sidorna och försökte att långsamt räkna till tio, när hon kom till fyra exploderade något inom henne.

-         Nu får du tamigfan ta och ge dig. Är det så du vill ha det så får du vara på plats senast klockan halv åtta på morgonen, då normalt folk går upp, och vara med och rensa ut. Du kan väl för fan inte tro att jag ska vänta på att du vaknar ur din dvala och sedan stå därinne i skiten och plocka en sak åt gången för att du ska godkänna om det ska kastas eller inte. Är du verkligen intresserad av 400 tomma plastburkar som det har varit kebabtallrik i? Är du precis så jävla dum i huvudet som jag alltid trott. Du borde ju för fan spärras in. Vill du gå igenom skräpet så varsågod, men tro fan inte att jag bär in det åt dig igen  och du får frakta skiten till tippen för egen maskin, du har ju cykel!

Marko tog två steg bakåt, han hade bara sett henne riktigt arg en gång förrut och då hade det slutat med slagsmål, då hade Antonia varit 12 år gammal. Mickes ögon blev mörkare och mörkare, han tog ett steg närmare Antonia och innan någon av dem hade hunnit reagera tog han ett stryptag på henne och tryckte henne mot väggen, han höll greppet så i några sekunder innan han började att dunka hennes huvud mot väggen, hårdare och hårdare.

-         Du ska fan inte tro att du är något bara för att du bor i storstaden och har en utbildning, du är inte ett dug smartare än jag. Du ska inte kalla mig för dum ,det är ju du som jobbar istället för att sitta hemma och må bra och få pengar ändå. Du är en jävla hora, glöm inte det, jag säger det, morsan sa det, mormor säger det och hela stan säger det. Du är en hora och du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska göra eller inte göra. Det är MIN mamma som har dött, MIN mamma! Hon var aldrig din mamma på riktigt, hon tyckte inte om dig, inte på samma sätt som hon tyckte om mig, hon tog aldrig hand om dig, du var inte snäll mot henne. DU är hen HORAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Han släppte taget och Antonia sjönk ner på marken. Hon kände blodsmaken i munnen blandas med vitlöksåsen som kommit upp igen. Hon kände det leriga gräset under sig och tyckte att det kändes ganska skönt, trots att hon aldrig gillat lera. Hon kände att hon var tvungen att kräkas och så blev allting svart.