Dust N' Bones

Vår kreativitet tycks aldrig sina. Varje dag presenteras nyheten som "vi inte kan vara utan". Det kan vara ett piller, en väska eller en kudde. Nu finns det en parfym som doftar Mac! Japp, tro det eller ej. Kruxet är att den inte går att köpa.

8 av 10 fortkörare är män. Det hänger inte ihop med att vi män kör så mycket mer än kvinnorna. Vi bötfälls 8/10 gånger men vi kör 58 procent av alla resta kilometrar. Själv bidrog jag till statistiken för två år sen. 2000 kronor kostade det mig. Dags att lätta på gasen herrar.

Det är mycket elände i media dessa dagar. En glädjande nyhet noterades dock under dagen. Thåström ska spela under Piteå dansar och ler. Självklart blir det ett besök den kvällen. Festivalspelningar är sällan i klass med de som bjuds vid mindre och intimare tillställningar. Men när Ikonen finns på så nära håll är det självklart att ta sig dit och ännu en gång njuta av vår störste live!

Hemma igen efter vistelsen i Umeå (Open). Föremålet för resan var givetvis Thåströms konsert igår kväll. Behöver jag säga att det var magiskt, mäktigt och alldeles enastående.

Thåström var i högform och som så många gånger förr levererade han ännu en gång. Snacka om att visa vem som är vår störste musikikon. Det råder inget tvivel. Thåström är vår störste! Recensionerna säger det mesta.

VK

VF

Half man, half beast... So what. Det här är ändå den bästa spelning vi sett. De som var med här måste än i denna dag tänka - wow, vad såg vi - vad var det vi upplevde den här kvällen!? Eller den här...

One i a million?

A walk in the park...

Sen drygt en vecka är det officiellt i och med att inbjudningskorten landade i brevlådor land och rike runt. Det blev ett 90-tal inbjudningar men många fler personer än så berörs. Nu är det bara att invänta svar och ladda inför den stora dagen.

Mitt i sommartid när solen står som högst ska vi ringa oss för gott. Hoppas på sol och ljumma vindar för det skulle kännas bra i fall solen valde att le i kapp med oss. För det här blir ännu en milstolpe i livet, dubbelt upp då bror och svägerska slår till samtidigt. Många blev förvånade, eller snarare överraskade. Kanske mest för att det vankas bröllop i dubbelformat.

Det har inte blivit många rader här på sistone och mycket har passerat revy sedan senast. Som Fredrik Lindström. Jag och hjärtevännen hade förmånen att vista hans föreställning i förra veckan. Det var en lysande tillställning som jag varmt rekommenderar. Det har skrivits spalt(kilo)metrar om föreställningen med den tvetydiga titeln Svenskar är också människor och jag nöjer mig med att hänvisa till nätet.

Sedan vi senast sågs har OS avslutats och avhandlats. Senast det begav sig gav jag uttryck för min skepsis till skidtävlingarna. Dock kan konstateras att jag blev fast vid ett par av loppen. Särskilt när Hellner gav oss högtidsstunder. Hockeylagets insats var lika blek som snödrivorna och det var inte många som bjöd på något extra. Annat än Niklas Bäckström som har utvecklats enormt.

Det är självklart omöjligt att fundera kring hockey utan att nämna hockeybjörnarna från Luleå – vårt favoritgäng. Nu har vi plötsligt allt i egna händer (igen). Frågan är om vi fixar det. Jag kan tänka mig att Rögles spelare brinner för att sabba bröderna Abbotts slutspelsplaner. Kan bli en rejäl holmgång i Ängelholm ikväll. Skulle det gå vägen väntar troligen en helt avgörande match mot Timrå kommande lördagskväll.

Mina L-lag har en märklig förmåga att ställa till det. Luleå Hockey, Lazio och Leeds (ja, Leeds finns i mitt hjärta sen årtionden tillbaka). Det är som om det vilar en förbannelse över lagen och fansen tvingas lida alla kval år efter år. För den skull ger vi aldrig upp. Inte förrän sista passet är slaget eller sista målet är gjort. Vi krigar till det bittra slutet – som likväl kan sluta i glädjerus. För så är det att följa L-lagen och de som inte har förmågan eller intresset att leva med sitt lag förstår inte. De kan inte ana hur överjävligt det känns efter en bitter förlust. Eller hur lustfyllt och berusande det kan vara efter en viktig vinst. Om någon timme vet vi: bittert eller berusande...
 

För ett år sedan, strax efter 7 på morgonen, ändades mors strävsamma liv. Året som passerat revy har gått fort. Men saknaden efter vår lilla goa gumma är fortfarande påtaglig.

När jag tänker tillbaka på den dagen känns den nära. Jag minns de sista andetagen, hennes lena hand, hennes blick. Jag minns solen som värmde våra sorgsna själar när vi framåt förmiddagen tog en promenad i kvarteret.

Men mest av allt minns jag mors omtanke och varma hjärta. Saknaden är stark, men vi vet att du har fått frid och att du förenats med far.

På kvällen skrev jag att en ängel kom och tog dig med.
Ikväll tänder vi ljus för dig mor...

Medierna rapporterar om kaos i Stockholmstrafiken. Irakkonferensen stänger stan. Det vill till att det kommer något vettigt ur mötet. Som fred och frihet, fast det är nog en utopi.

Det är kontraster i vårt avlånga land. Själv cyklade genom en solig och behagligt lugn stad i morse på min väg till arbetet. Skulle inte vilja byta mot dom som köar och förbannar avspärrningarna i vår huvudstad idag.

Frågan är om det är så smart att lägga möten av den karaktär som pågår i Stockholm just nu mitt i städerna? Vore väl vettigare att herrarna och damerna fick mötas utanför stadskärnorna.

Har inte haft rätta kicken att publicera nåt här på sistone. All kraft har gått åt till att göra det som ska göras efter mors bortgång. Begravningen är förbi och nu känns det som om man åter börja blicka framåt.

Nu har mamma fått ro och då kan vi anhöriga känna en slags frid vi med. Men saknaden är stark och kommer alltid att finnas.

Begravningen blev ljus och fin - tack Kjell för de fina orden i kyrkan, vid graven och under minnesstunden (och till Martina som läste alla telegram). Även ett varmt tack till alla som på olika sätt visat deltaktighet.

Vi följde mor hela vägen och fick även vara med och se att allt gick rätt till efteråt vid själva jordningen. Det var värdigt och fridfullt. Nu har mamma och pappa återförenats.

Dagen efter begravningen träffades syskon och familjer för middag och samvaro. Vi blev 23 personer som samlades på lokal för att äta och samtala. Det var väldigt trevligt och jag hoppas det blir en tradition som vi i släkten för vidare.

Till träffen hade jag plockat ihop en hel del vykort, julkort och brev m.m. som vår enastående mor samlat i kuvert under alla år. Gissa om det var en diger samling! Och det var uppskattat bland syskonen med familjer när jag delade ut dem till berörda.

Mor hade samlat alla kort m.m. prydligt år för år. Kanske var det hennes sätt att visa respekt för den som tagit sig tid att skriva några rader. Många minnen kom upp. En verklig kulturskatt att ta del av må jag säga.

Annat är det idag. SMS och MMS är vår tids vykort. De slängs och ingen minns dem efter någon dag...

Ytterligare en skatt att ösa ur är de dagböcker som nu finns samlade i min ägo. De innehåller noteringar från våra besök hos mor under hennes sista fem levnadsår på äldreboendet. Det blev närmare 1700 noteringar!

Då ska man komma ihåg att vid de flesta tillfällen var flera personer på besök samtidigt. Den riktiga numerären bör nog tredubblas.

Som jag berättat vid flera tillfällen, både här och på andra sätt, var det alltid lika mysigt att besöka vår älskade mamma. Det vittnar inte minst alla noteringar i dagböckerna om.

Avresan mot Alcudia står för dörren. Nästa vecka bär det av. Ser verkligen fram emot en avkopplande vecka med familjen. Känns som om vi behöver det.

Har inte blivit mycket med mitt bloggande de senaste veckorna. Blev lite av ingemansland efter att mor gick bort den 17 april. Som om en bit av ens inre huggits loss.

Söndagarna har kommit att bli tyngst har jag kommit underfund med. På något sätt påverkar och påminner de dagarna starkare än andra om vår goa mamma. Igår var en sån dag.

Tänk att en enda människa kan betyda så mycket. Att man saknar henne så innerligt. Hennes varma händer, hennes sätt att sprida lugn omkring sig. Eller bara att vara nära henne.

Dagen för jordfästningen närmar sig. Innerst inne vill man att det ska vara en ljus tillställning som berättar om den finaste av människor - vår älskade mor.

Men jag vet att det kommer att rinna miljoner tårar, det är en del i läknings-processen. Man måste igenom det också. Ta nästa steg. För att ramla ner ett par pinnhål, och sedan sakta ta sig uppåt igen.

I lördags blev jag uppvaktad av syskon, familj och vänner på min födelsedag. Tack alla som hörde av sig, eller tittade förbi!

Min hjärtevän bjöd på en helkväll på restaurang Tallkotten. De serverar italienska rätter och gissa om jag njöt av förrätt och varmrätt och det röda italienska vinet. Supergott var ordet.

Det var synnerligen fint gjort av dig vännen att överraska med en sån tillställning - puss på dig!

Det var en fin gest, särskilt som vi kommer att vara ifrån varandra en vecka (drygt) snart. Din resa till New York står för dörren och jag hoppas du får en kanonresa gumman. Se bara till att hålla ihop med de andra damerna, så du inte virrar bort dig...

Har kört ett pass på gymmet och nu väntar en välbehövlig middag.

Avslutar med några rader tillägnade mor:

Du finns hos oss, ditt varma hjärta likaså.
Precis som ditt ömsinta leende.
Tiden stannade upp när du gick vidare,
tillvaron fick sig en knäck.
Nu har du fått frid,
respekt och vördnad inför din livsgärning.

Ännu en måndag. Ännu en ny vecka. Tiden rullar på som den alltid gjort. Det var påfrestande i helgen. Vi städade ur mors lägenhet. Tömde den inför dagens besiktning.

Dagar kommer, dagar går. Det är ofrånkomligt, och gårdagen var inte lätt. Det kom upp för många minnesbilder. Att vi tömde och städade mammas lägenhet på äldreboendet i lördags är nog största förklaringen.

Kände mig vissen igår. Ungefär lika grå och disig som den här dagen har varit. Söndagar var ofta den dag då många av oss besökte mor. Jobbar man under veckorna faller det sig naturligt.

Däri ligger nog mycket av det som låg bakom gårdagens sinnesstämning. Men det måste få vara så ibland. Dagar då man funderar, saknar och sörjer.

Jag inser det. Det är liksom en del i processen. Man ska genomgå olika faser och ännu återstår ett par. Att saknaden skulle bli stor förstod jag innan. Men den blev svårare än jag kunde ana.

Vi hade alla vår särskilda relation till mamma. Och vi saknar henne djupt. Men trösten är att hon nu har det bra och har fått ro.

Egentligen ska man plocka fram de ljusa, goa minnena och tänka på alla dom stunderna. När vi skojade, skrattade och hade det fint tillsammans.

Visst kommer de att bli så, sakta men säkert. Men det får ta den tid som behövs. För det är som brorsan så klokt uttryckt det: döden är en del av livet...

Är en aning ensamt ikväll. Hjärtevännen är på resa i tjänsten och eftersom jag drar till Göteborg lagom till hon kommer hem på onsdag ses vi inte på en vecka. Sambons barn är hos sin farsa och min dotter hos sin kille.

Är således allena i lägenheten, 126 kvadrat för mig själv. Känns sådär.

Har i alla fall tränat ett pass på gymmet och det var mumma för kropp och själ. Ska försöka hitta nåt vettigt på TV att spendera kvällen till.

Nu ringer hjärtevännen.

Sköt om er, och era nära - vi ses!

En vecka har snart passerat sen vår älskade mamma lämnade det här livet för att återförenas med pappa. Närmare 150 timmar sedan vi satt hos dig och kramade din tunna hand. Men det känns fortfarande som om det vore alldeles nyss.

Den senaste veckan har varit omtumlande. Många gånger har jag hunnit fundera över i fall någon besökt dig mor, eller hur du har det. För att i nästa sekund erinra mig att du inte längre finns bland oss på samma sätt.

Men du finns i våra hjärtan. För evigt. Och jag känner att du är med mig mamma. Att din själ finns hos mig och dina närmaste. Precis som du fanns hos oss tidigare. Fast då på ett annat sätt förstås.

Såna här gånger är det en ynnest att ha många syskon. Vi stöttar varandra och berättar om våra minnen av mor och far. Minnen som mitt i vår sorg ger upphov till stunder av skratt och glädje.

Även ens familj betyder självklart enormt mycket. Bettans goa omtanke, våra barns dito. Och alla vänners. Det värmer.

Här vill jag passa på att tacka syskonen för den vackra blomsteruppsättningen jag fick som tack för att jag skött mors papper och ekonomi m.m. Samtidigt tycker jag att ni är värda desamma. Alla har bidragit på sitt sätt.

Och jag hoppas verkligen att vi syskon fortsätter att ses och hålla kontakten som vi gjort i alla år. Nu när mor inte längre finns som samlingspunkt är det lätt hänt att man tappar bort varandra. Det vore trist för vi har en fantastisk sammanhållning. Sånt visar sig särskilt tydligt i svåra stunder.

I veckan har vi bland annat gått igenom en del praktiska ting i efterdyningarna till mors bortgång. Det är ofrånkomligt. Även om man ibland känner att det går lite för fort. Att man liksom vill stanna upp och hedra mamma ytterligare en stund. Inte ta sig an det som måste göras.

Jag vet att mamma förstår och instämmer. Att hon tycker att det vi gör här och nu måste bli gjort. Att det jordiska bara är en bråkdel av vår tid. För det finns en annan skogsglänta.

För familjerna runt omkring känns det fint att veta att mamma och pappa nu har det bra tillsammans på den platsen.

Men det känns fortfarande overkligt att inte längre kunna se fram emot besöken hos den goaste mamma man kan önska sig.