Det ringer frenetiskt i telefonerna på Dramatens biljettkassa och tant Gull-Britt, vår vänliga och korrekta biljettförsäljerska, svarar “-Dramaten biljettbokningen!” En artig herre i luren “-God dag, jag skulle vilja boka biljetter till det där NileCity-gänget?” Gull-Britt “–Ni menar Killinggänget?” Artig Herre” –Ja, alltså dom där… Han med hakan!” Gull-Britt “–Jag tror min herre menar Killinggänget.” Artig Herre “–Ja, det är en som snubblar och hostar hela tiden och en som svär. Jag tror en av dem är undernärd. Dom är en humorgrupp.” Gull-Britt “–Ja, det är Killinggänget!” Artig Herre “–Aha, då vill jag boka en biljett. Jag vill sitta långt bak och helst bakom en pelare så jag kan fnissa för mig själv. Jag vill inte att min glädje syns. Är det en rolig föreställning?” Gull-Britt “–Den är nog både rolig och tragisk, den har inte haft premiär än så jag har inte sett den själv”. Artig Herre “-Vad heter pjäsen?” Gull-Britt “–Den har inget namn ännu”. Artig Herre “-Inget namn? Det är väl inte roligt? Jag vill sitta bakom en pelare och känna glädje”. Gull-Britt “-Då kanske ni vill avvakta tills den har haft premiär?” Artig Herre “-Avvakta? Ska jag sitta här och invänta Humorn? Jag vill att humor skall uppstå på en tid som jag har bokat in och helst bakom en pelare.” Gull-Britt “Ja, men det blir nog svårt för mig att tillgodose innan 19:e september då pjäsen haft premiär.” Artig Herre “-Jag förstår, då ber jag att få återkomma. Jag är ledsen om jag verkat otydlig eller möjligen aggressiv men humor är inget man skämtar om”. Gull-Britt “-Absolut inte, ni är hjärtligt välkommen att ringa igen”. Artig Herre “-Tack men jag kommer inte att ringa igen, jag kommer att infinna mig personligen i biljettkassan så att ni även kan avläsa mitt kroppsspråk. Jag vill inte att det sker några missförstånd. Tack för vänligheten. Adjö!” Gull-Britt “-Adjö!”
Alla dessa förväntningar. På vad kan man undra. Jag passerar Dramatens sceningång och börjar genast fantisera om kollationeringen om en dryg månad. Hur kommer det att låta där i det kala rummet? Hur skall vi angripa denna vår märkliga idé? Vad skall jag ha på mig? Kanske ta med en vetekrans med pistasch till kafferasten? Vad ska folk tycka? Bryr vi oss om det? Blir det roligt? Blir det kanske obegripligt och introvert?
På natten drömmer jag att jag är guide på Dramaten och visar runt Killinggänget i lokalerna. När vi passerar Bergman rummet märker jag att jag har ett koppel i handen. Jag vänder mig om och ser i änden av kopplet killinggänget transformerat till ett dött marsvin med ögon i nacken. Jag vaknar med ett ryck, stiger upp, tar ett glas vatten och gnolar på Afzelius gamla dänga: “För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säjer du att du är min vän så är du kanske det.”
Robert Gustafsson, Killinggänget.
