bubblan i glaset

Den 30 mars åker jag till Smedstorp för att ställa ut glas och tavlor på Galleri Ekdala. Det är en tjusig lokal, en stor renoverad lada som passar utmärkt till att visa konstföremål. Jag tycker ändå att det är svårt att placera ut sakerna så det blir en  helhet och varje pjäs ska dra till sig blicken. Jag ställer ut konstglas i färg denna gång, graal, ravenna, överfång och fusade objekt. Jag återkommer med foton från utställningen när den är färdig. Det är i samband med konstunda på Österlen och är öppet i 10 dagar från långfredag till söndagen efter. 

"Lyssna på MP3-böcker närsomhelst och varsomhelst t.ex. i bilen, på promenad, vid träning" - annonsen låter så.

Är det verkligen nödvändigt att vi måste göra minst två saker samtidigt? Vad är det för fel med att ta en promenad, titta på kottar, fjärilar, lyssna på fågelsång och lägga märke till hur molnen ser ut på himlen just då. Vad har man för behållning av boken eller av promenaden om man alltid ska vara på alerten? Varför kan man inte bara köra bil och inte göra annat. Märka att föraren i den  mötande bilen faktiskt ler mot oss? Eller le själv?

En bra bok ska man läsa i lugn och ro, krypa upp i en bekväm fotölj med en pläd, bra belysning och tystnad. Då kan fantasin börja arbeta och sinnena bli fyllda. En bra bok ska man inte hafsa sig genom. Den kräver ens hela uppmärksamhet. Den är helig.

I samma fotölj sittande bekvämt kan man blunda och lyssna på ett mäktigt musikstycke, verkligen höra alla ljud, även det minsta lilla. Det är då man lever. Människan är byggd så att vi kan göra mer, märka mer, leva mer om vi gör en sak i taget. Vi behöver minska alla måsten och vila emellanåt för att vara produktiva i nästa ögonblick. Vi behöver faktiskt bara göra en sak i taget.

Eftersom jag har så besvärligt att redigera tidigare inlägg, gör jag ett nytt i stället. Det blir en fantastisk fin almanacka om vi fortsätter med samma anda. Trots att februari inte bjöd på några soliga timmar utan var mycket snö och dystert mulet, fick vi fina bidrag och vinnarbilden blev denna vackra vy. Tävelsås är en pärla bland byar när man ser alla dessa fina foton.

Jag har försökt komma på viktiga frågor, vad gör mig glad, förutom mitt arbete förstås.

Min favoritblomma är Blomma för dagen med imponerande egenskaper, den är okomplicerad, enkel, skir, med vacker färg och en otrolig växtkraft.

Vad jag lyssnar på? Nästan allt, gärna lugn musik, men också jazz, blues, soul och hårdrock, från Sade genom King Crimson till Keith Jarrett. Ingen dansbandsmusik, schlager, rap, operett eller tekno för mig. Min favorit skiva är Healing från Visdomens Källa som jag lyssnar på varje kväll.

Min favoritkonstnär? Måste nog säga Sulamith Wülfing, hon har nog sett en del under sitt liv.

Min favoritbok: Alkemisten av Paolo Coelho, men har massor av andra böcker på andra plats.

Mitt favorit glasobjekt? Peter Nilssons takkrona vid namn Kumulus.

 

Min favoritsysselsättning?

Det har faktiskt varit att rita hus sedan 13-års ålder. 
Och att inreda också förstås, hitta på egna smarta och annorlunda lösningar. Men
- jag älskar böka i vårjorden,
- jag älskar värme på sommaren,
- jag älskar höstens färger,
- jag älskar snö på vintern.

 

Jag tycker om djur, mest stora hundar, men även katter och annat varmblodigt.  Men mest av allt min snälle Beppe som fyllde 10 år i december. Han är mer kattlik, skulle helst vilja ligga i famnen.

 

Det kommer sist men inte minst, här kommer den jag håller mest av

 

 

 

Jag har lagt fram ett initiativ för Tävelsås-bor om att göra en 2011 års väggalmanacka med Tävelsås-bilder för alla som bor inom postnummer 35595 . Bilderna till almanackan skulle spegla årstiderna och fotas lokalt av Tävelsås-bor under 2010 samt lämnas in till sista lördagen varje månad. Månadens jury (alltid 5 olika personer) skulle välja den bästa bilden sista söndagen varje månad och publicera alla bidrag samt vinnande bild både på anslagstavlan och på hemsidan www.tavelsas.se med kommentar. Alla får vara med! I almanackan ska bilderna förses med text vad bilden föreställer, datum när bilden tagits, och av vem.  Vill man lägga in en berättelse, en dikt eller en verklig historia, det går också bra. Även dubbla bilder välkomnas, t.ex. interiör och exteriör, alternativt dåtidsbild och nytidsbild av samma byggnad, eller till exempel blomfält plus en närbild på EN blomma. Bilderna bör vara i tillräckligt bra kvalitet för att kunna tryckas och väggalmanackan skulle ha standard storlek.

Jag har fått in 27 vackra bilder och idag har vi 5 jurymedlemmar samlats och valt denna bild till almanackans januari-bild. Visst är den vacker!

Snart är det dags för att rösta fram februari-bilden, tyvärr så var det  få soliga timmar som för mig tycks hjälpa få en riktig fin bild.

Det finns inget skönare än att vakna på en ledig vintermorgon då det fortfarande är mörkt, höra mannen i ens liv prassla tyst på bottenvåningen, känna en gnutta rök från den nytända elden och höra sprakande ljud från gjutjärnskaminen med värmen som följd. Kaffedoft från köket tränger in i näsan, och stickkontakten glider in i eluttaget som tänder julgranens små ljus. Doften från granen blir starkare i värmen, och vi sitter i verandan och ser ut på ett snötäckt landskap. Tyst och stilla, med en stunds eftertanke och nöjsamhet. Vi har allt vi behöver, mat, värme, ett vackert hem, arbete där vi trivs, kärlek för varandra. Jag önskar att alla hade det så över hela världen. Jag önskar att det var jul hela året. Den sortens jul då man hinner reflektera, summera och drömma.

En nästan god vän skrev detta, citerar:

"Förutom att vi efter tolvslaget kan skriva 2010 i kalendern så innebär också det nya året en möjlighet till nystart. Ett bra tillfälle att ta tag i träningen, matlagningen eller varför inte att bli bättre på att berätta för människor omkring en hur mycket de betyder för oss.

Personligen lovar jag mig att nästa år försöka bli bättre på att ta vara på guldkornen i vardagen. Den första tussilagon på våren. Ett kallt glas isvatten en varm dag. Solglittret över ett öppet hav under sensommaren. Doften av blöta löv om hösten."

För egen del har jag skrivit på min skärmbild som jag startar i arbetet varje morgon:

"Se fram emot dagen med ett leende"

Skogsröjare var i Tävelsås skog. De har ställt upp sin bod på skogskanten, lämnat efter sig en massa apelsinskal, morotsrester och utspilld filmjölk (iaf något vitt flytande) på marken. De har röjt. De har sågat ut små och mellanstora granar som nu ligger huller om buller bland tallarna. Så gott som alla dessa granar hade blivit fina julgranar med lite frisering. Mitt hjärta gör nästan ont när jag i tankarna ser dessa träd resa sig som andar reser sig ur döda kroppar i spökfilmer. Jag ser dessa träd klä sig i julskrud för att skänka oss en doft av kärlek och julglädje. Sen öppnar jag mina ögon och ser den bistra verkligheten. För hundra år sedan har man också röjt skogen, men då har man nyttjat dessa, vissa buskar och träd blivit insamlade som vedpinnar, vissa andra som julgranar, men inte har man låtit ligga dem kvar dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad tills jorden och mossan täcker över dem som en värdig grav.

De mörka olycksbådande molnen marscherar snabbt på himlen likt en armé som lyder blint den större makten vinden. Bara några få ställen syns den blåa himlen genom, som ett tecken på hopp, ett tecken på att det finns något större än krig, jakt, stress och missnöjdhet, ett tecken på blå himmel, solsken, lycka och harmoni, det är bara att blåsa bort orosmolnen. Hur påverkad är man av vädret? Hur påverkad är vädret av oss människor?

Jag har en cd-siva som jag brukade lyssna på när jag äntligen hamnar i säng på nätterna. Det innehåller ljuv orgelmusik, men inte av rytmisk barock eller kyrkomusik. Denna musik rinner som en flod, solen speglar sig i vågorna här och där, den är mjuk och upplyftande. Konstigt nog så finner jag mig själv som barn i mitt barndomshem med gurglande skratt, så som jag leker i varmt solsken och vårjordens lukt i dåvarande trädgården, när jag lyssnar på den. Jag kunde ju inte ha hört denna musik i 60-talet. Men jag kunde nog ha hört söndagsgudtjänst i radion, som påminner mig om den. Och tankarna väcktes i natt medan jag lyssnade på denna musik.

 

Ett lyckligt barn har den lilla begränsade världen att vara lycklig i, det trygga hemmet med närstående personer som man är beroende av och som man ömsesidigt älskar. Man har kanske goda grannar, andra barn man brukar leka ihop med, lärare i lekskolan, och några andra ansikten man känner igen, en barnläkare, en sjuksköterska, kanske en busschaufför och så vidare. Ett barns ögon upptäcker världen i små ting, en nyckelpiga på ett grässtrå, en bit av en tegelpanna som man kan rita med, nypon som man kan göra halsband av eller majskolv som man kan klä till en söt docka.

Ett barn läser inte tidningar och skvallerblaskor. Ett barn tittar inte på tv-nyheter, självmordsbombare, influensavirus, mord, hungersnöd och 11 september. Ett barn handlar inte nödvändig mat för sina sista ören när månaden är slut. Ett barn är inte medvetet om världens brister. Kan vi inte få vara barn, vi alla, samtidigt och tillsammans? För en dag, för en månad eller för alltid? Snälla barn? Vore världen bättre då?

Vi bor på landet, nåja nästan. Vi har skogen bakom oss och hästhage framför. Men så har vi grannar också. Det luktar silo långa vägar, och vore alldeles tyst om inte vi och alla våra grannar skulle bestämt oss för att permanent renovera. Ibland såg, ibland hyvel eller hammare, ibland gräsklippare, ibland trimmer, och värsta av allt motorsåg i skogen intill. Sen lägger vi till bilar som är det tiodubbla jämfört med för tio sen, samt annat oväsen.

Tystnaden har läte. Det kan vara vinden, det kan vara fågelsång. Det kan vara gräshoppor eller fotsteg. Någon enstaka hundskall och galande tupp från fjärran, hästarnas galopp eller kornas läte. Daggdropparna som släpper taget om bladen de sitter på i gryningen. Eller höstblad som släpper taget om grenen.

När jag var ung, gick jag på trottoaren i en millionstad dagligen och kunde inte hålla egen takt för antingen blev jag nertrampad bakifrån eller trampade själv någon på hälarna. På den tiden var jag ung och hade inte kunnat föreställa mitt liv i stillhet. På den tiden har jag lyssnat på min favoritmusik så högt så min mor fick vita hårstrån. Hon klagade jämt på oväsen, t.ex.på grannen som brukade meka med sin motorcykel. Då förstod vi inte. Att det är så viktigt med SILENCE.

Om det var för mig, hade jag gärna bott ensam och avskärmad som eremit idag, bara det är tyst. Därför skulle jag hemskt gärna att tystnad lagstiftas åtminstone en dag i veckan. Ingen gräsklippning, inga motordrivna verktyg, inget oväsen. Ingen stress. Så man kan öppna dörren och fönstret och verkligen höra tystnaden.

Jag har just nu en utställning med akvareller på Kulturcafé Fontaine vid Växjösjön. Konstigt nog så föreställer  flesta av mina akvareller mor och barn trots att jag själv inte har barn. Mor och barn betyder för mig en samhörighet, ovillkorlig kärlek, två liv av samma, en kedja som man egentligen inte ska bryta, men när det är ofrivilligt, då behöver man inte heller vara bitter för det. Jag gillar harmoni, lugn och balans i tillvaron, och tavlorna utstrålar trygghet, ömhet, närhet. Det måste komma inifrån, för även då jag försökte måla ett elakt ansikte, har jag misslyckats och han blev snäll, väldigt snäll.

Hemligheten är att tankarna ska cirkulera runt positiva saker, även om det är svårt ibland. Man skapar själv sin bild. Om man är missnöjd hela tiden, då blir världen något att vara missnöjd över. Om man tänker att man är fattig, då har man inte heller råd för någonting. Om man tycker att man lider av ensamhet, då förblir man ensam. Det kan vara svårt att ändra beteendet, men om man är nöjd med det man har, och man älskar sig själv, då kommer andra också att göra det.

Jag är född i Budapest. I stadsdelen Pest. Mittemellan Buda och Pest rinner floden Donau och i Donau finns ett antal öar. Bland annat en större ö som kallas Csepel, en hel distrikt, med både villaområden och industriområden. Denna ö har en sandig botten och man kan jämföra den med Småland, kanske inte storlekmässigt, men ändå. Det är lite kupigt här och var, med stenar och tallar. Och skogsduvor.

När jag var liten, har vi besökt en släkting där, alltid i mars eftersom hon firade sin födelsedag då. Hon bodde där med sin man, i en liten villa på en backe. Tomten hade en stenmur och ovanpå vacker smide till staket mot gatan, sedan fick man gå uppför på en naturlig trappa som kantades av bara trädstammar. Trädgården var alltid välskött trots sandbotten, och heta torra somrar. Det måste varit obekvämt att sköta den så fint på alla dessa terrasser. Huset låg högt upp med en mysig veranda och doften av det dukade bordet med nybakade bullar mötte oss redan halvvägs. Väl uppe slutade inte tomten. När man gick runt verandan, fick man svindel. Det var en tremeters stup, där trädrötter stack ut ur denna vägg som naturen rest. På en liten svängande trätrappa kunde man klättra ner och där nere var en hel skog fullt med höga tallar. Ingen vegetation på marken, bara barr och höga trädstammar. Där nere i skuggan fanns även en mindre sidobyggnad inkilad i denna jordvägg, som mannen i huset använde som hobbyverkstad med alla spännande maskiner och verktyg. Varje gång jag var där tappade jag andan. Det var något magiskt, endast små solfläckar som jagade varandra på marken och skogsduvorna som kuttrade i vårvärmen. Sedan dess tycker jag om detta ljud.

Som vuxen, köpte jag min första egen bostad just på denna ö, som om jag ville söka mig hem. Men jag hittade inte den rätta känslan. Släktingarna var redan länge döda och deras lilla hus ägdes av främmande människor, men konstigt nog gav det mig ett landsmärke, hur jag vill bo.

Efter många år och avvägar kom jag till Sverige på semester. Tåget stannade i Småland och jag klev ur. Så fort jag satte fötterna på marken, greps jag av en märklig känsla: jag har hittat hem. Ännu ett antal år gick innan alltet förde mig på rätt väg. Idag har jag en älskad sambo, bor intill en riktig småländsk skog, har ett kreativt arbete och kan känna mig riktigt riktigt lycklig. På morgnarna går jag alltid en timme med hunden, det är  min friskvård. Idag hörde jag skogsduvorna, det är dags nu, mitten i mars. Då vällde  minnena fram och skriver detta för att jag aldrig ska glömma: hur märkligt livet än är emellanåt, det ordnar sig alltid.  

Jag var iväg i en annan stad i dag, vi pratade om utställningar, har sett (och handlat) vackert hantverk. Jag har sett ett citat också som låter: SKÖNHET ÄR PLÅSTER PÅ SJÄLENS SÅR. Visst är det så. Se till att du har saker runt dig som du tycker (med både ögon och själ) är vackra. Lyckan kan befinna sig i små ting.

Jag har gjort ängelprismor till Svenska Kyrkan. De hittade mig på nätet och - för första gången - var alla medarbetare överens om att de ska välja just Marias änglar på jorden. Det känns lite som om världen kunde bli bättre, när man tänker på att sådana änglar kommer att hänga i många barnkammarens fönster.