bubblan i glaset

Jag har en cd-siva som jag brukade lyssna på när jag äntligen hamnar i säng på nätterna. Det innehåller ljuv orgelmusik, men inte av rytmisk barock eller kyrkomusik. Denna musik rinner som en flod, solen speglar sig i vågorna här och där, den är mjuk och upplyftande. Konstigt nog så finner jag mig själv som barn i mitt barndomshem med gurglande skratt, så som jag leker i varmt solsken och vårjordens lukt i dåvarande trädgården, när jag lyssnar på den. Jag kunde ju inte ha hört denna musik i 60-talet. Men jag kunde nog ha hört söndagsgudtjänst i radion, som påminner mig om den. Och tankarna väcktes i natt medan jag lyssnade på denna musik.

Ett lyckligt barn har den lilla begränsade världen att vara lycklig i, det trygga hemmet med närstående personer som man är beroende av och som man ömsesidigt älskar. Man har kanske goda grannar, andra barn man brukar leka ihop med, lärare i lekskolan, och några andra ansikten man känner igen, en barnläkare, en sjuksköterska, kanske en busschaufför och så vidare. Ett barns ögon upptäcker världen i små ting, en nyckelpiga på ett grässtrå, en bit av en tegelpanna som man kan rita med, nypon som man kan göra halsband av eller majskolv som man kan klä till en söt docka.

Ett barn läser inte tidningar och skvallerblaskor. Ett barn tittar inte på tv-nyheter, självmordsbombare, influensavirus, mord, hungersnöd och 11 september. Ett barn handlar inte nödvändig mat för sina sista ören när månaden är slut. Ett barn är inte medvetet om världens brister. Kan vi inte få vara barn, vi alla, samtidigt och tillsammans? För en dag, för en månad eller för alltid? Snälla barn? Vore världen bättre då?