bubblan i glaset

Jag är född i Budapest. I stadsdelen Pest. Mittemellan Buda och Pest rinner floden Donau och i Donau finns ett antal öar. Bland annat en större ö som kallas Csepel, en hel distrikt, med både villaområden och industriområden. Denna ö har en sandig botten och man kan jämföra den med Småland, kanske inte storlekmässigt, men ändå. Det är lite kupigt här och var, med stenar och tallar. Och skogsduvor.

När jag var liten, har vi besökt en släkting där, alltid i mars eftersom hon firade sin födelsedag då. Hon bodde där med sin man, i en liten villa på en backe. Tomten hade en stenmur och ovanpå vacker smide till staket mot gatan, sedan fick man gå uppför på en naturlig trappa som kantades av bara trädstammar. Trädgården var alltid välskött trots sandbotten, och heta torra somrar. Det måste varit obekvämt att sköta den så fint på alla dessa terrasser. Huset låg högt upp med en mysig veranda och doften av det dukade bordet med nybakade bullar mötte oss redan halvvägs. Väl uppe slutade inte tomten. När man gick runt verandan, fick man svindel. Det var en tremeters stup, där trädrötter stack ut ur denna vägg som naturen rest. På en liten svängande trätrappa kunde man klättra ner och där nere var en hel skog fullt med höga tallar. Ingen vegetation på marken, bara barr och höga trädstammar. Där nere i skuggan fanns även en mindre sidobyggnad inkilad i denna jordvägg, som mannen i huset använde som hobbyverkstad med alla spännande maskiner och verktyg. Varje gång jag var där tappade jag andan. Det var något magiskt, endast små solfläckar som jagade varandra på marken och skogsduvorna som kuttrade i vårvärmen. Sedan dess tycker jag om detta ljud.

Som vuxen, köpte jag min första egen bostad just på denna ö, som om jag ville söka mig hem. Men jag hittade inte den rätta känslan. Släktingarna var redan länge döda och deras lilla hus ägdes av främmande människor, men konstigt nog gav det mig ett landsmärke, hur jag vill bo.

Efter många år och avvägar kom jag till Sverige på semester. Tåget stannade i Småland och jag klev ur. Så fort jag satte fötterna på marken, greps jag av en märklig känsla: jag har hittat hem. Ännu ett antal år gick innan alltet förde mig på rätt väg. Idag har jag en älskad sambo, bor intill en riktig småländsk skog, har ett kreativt arbete och kan känna mig riktigt riktigt lycklig. På morgnarna går jag alltid en timme med hunden, det är  min friskvård. Idag hörde jag skogsduvorna, det är dags nu, mitten i mars. Då vällde  minnena fram och skriver detta för att jag aldrig ska glömma: hur märkligt livet än är emellanåt, det ordnar sig alltid.