bubblan i glaset

Vi bor på landet, nåja nästan. Vi har skogen bakom oss och hästhage framför. Men så har vi grannar också. Det luktar silo långa vägar, och vore alldeles tyst om inte vi och alla våra grannar skulle bestämt oss för att permanent renovera. Ibland såg, ibland hyvel eller hammare, ibland gräsklippare, ibland trimmer, och värsta av allt motorsåg i skogen intill. Sen lägger vi till bilar som är det tiodubbla jämfört med för tio sen, samt annat oväsen.

Tystnaden har läte. Det kan vara vinden, det kan vara fågelsång. Det kan vara gräshoppor eller fotsteg. Någon enstaka hundskall och galande tupp från fjärran, hästarnas galopp eller kornas läte. Daggdropparna som släpper taget om bladen de sitter på i gryningen. Eller höstblad som släpper taget om grenen.

När jag var ung, gick jag på trottoaren i en millionstad dagligen och kunde inte hålla egen takt för antingen blev jag nertrampad bakifrån eller trampade själv någon på hälarna. På den tiden var jag ung och hade inte kunnat föreställa mitt liv i stillhet. På den tiden har jag lyssnat på min favoritmusik så högt så min mor fick vita hårstrån. Hon klagade jämt på oväsen, t.ex.på grannen som brukade meka med sin motorcykel. Då förstod vi inte. Att det är så viktigt med SILENCE.

Om det var för mig, hade jag gärna bott ensam och avskärmad som eremit idag, bara det är tyst. Därför skulle jag hemskt gärna att tystnad lagstiftas åtminstone en dag i veckan. Ingen gräsklippning, inga motordrivna verktyg, inget oväsen. Ingen stress. Så man kan öppna dörren och fönstret och verkligen höra tystnaden.