bubblan i glaset

Jag har en cd-siva som jag brukade lyssna på när jag äntligen hamnar i säng på nätterna. Det innehåller ljuv orgelmusik, men inte av rytmisk barock eller kyrkomusik. Denna musik rinner som en flod, solen speglar sig i vågorna här och där, den är mjuk och upplyftande. Konstigt nog så finner jag mig själv som barn i mitt barndomshem med gurglande skratt, så som jag leker i varmt solsken och vårjordens lukt i dåvarande trädgården, när jag lyssnar på den. Jag kunde ju inte ha hört denna musik i 60-talet. Men jag kunde nog ha hört söndagsgudtjänst i radion, som påminner mig om den. Och tankarna väcktes i natt medan jag lyssnade på denna musik.

Ett lyckligt barn har den lilla begränsade världen att vara lycklig i, det trygga hemmet med närstående personer som man är beroende av och som man ömsesidigt älskar. Man har kanske goda grannar, andra barn man brukar leka ihop med, lärare i lekskolan, och några andra ansikten man känner igen, en barnläkare, en sjuksköterska, kanske en busschaufför och så vidare. Ett barns ögon upptäcker världen i små ting, en nyckelpiga på ett grässtrå, en bit av en tegelpanna som man kan rita med, nypon som man kan göra halsband av eller majskolv som man kan klä till en söt docka.

Ett barn läser inte tidningar och skvallerblaskor. Ett barn tittar inte på tv-nyheter, självmordsbombare, influensavirus, mord, hungersnöd och 11 september. Ett barn handlar inte nödvändig mat för sina sista ören när månaden är slut. Ett barn är inte medvetet om världens brister. Kan vi inte få vara barn, vi alla, samtidigt och tillsammans? För en dag, för en månad eller för alltid? Snälla barn? Vore världen bättre då?

Jag har just nu en utställning med akvareller på Kulturcafé Fontaine vid Växjösjön. Konstigt nog så föreställer  flesta av mina akvareller mor och barn trots att jag själv inte har barn. Mor och barn betyder för mig en samhörighet, ovillkorlig kärlek, två liv av samma, en kedja som man egentligen inte ska bryta, men när det är ofrivilligt, då behöver man inte heller vara bitter för det. Jag gillar harmoni, lugn och balans i tillvaron, och tavlorna utstrålar trygghet, ömhet, närhet. Det måste komma inifrån, för även då jag försökte måla ett elakt ansikte, har jag misslyckats och han blev snäll, väldigt snäll.

Hemligheten är att tankarna ska cirkulera runt positiva saker, även om det är svårt ibland. Man skapar själv sin bild. Om man är missnöjd hela tiden, då blir världen något att vara missnöjd över. Om man tänker att man är fattig, då har man inte heller råd för någonting. Om man tycker att man lider av ensamhet, då förblir man ensam. Det kan vara svårt att ändra beteendet, men om man är nöjd med det man har, och man älskar sig själv, då kommer andra också att göra det.