...har jag väl sällan varit. Men nu är jag det. Klockan är tre, på bygatan partajas det fortfarande medan jag är piggare och nyktrare än någonsin. Har just druckit morgonkaffe, utspisat September med mannagrynsgröt och sitter nu och vickar på tårna.

Och min disciplinerade medresenär? Jo, han trotsar förstås en dygnsrytm i uppror och är lika målmedveten och tillbakalutad som vanligt. Fast i det här fallet känner jag mig tveksam. Förresten är jag ganska säker: Den sömnen är på låtsas.

Vi är framme efter en lång resa. Här är underbart fint och vi har redan gått en runda längs huvudgatan. Vi har ätit frukost ute och handlat en del livsmedel. Nyss fick jag också internetuppkopplingen installerad. Resan gick bra förutom att vi hamnade i kraftig turbulens ovanför Grönland. Besättningen hade informerat oss om det oroliga vädret, men piloterna blev ändå helt överraskade av kraften. Flygvärdinnorna hade just plockat ihop lunchbrickorna och det blev total misär i köksregionerna. Det låg brickor och matrester överallt. Hela planet skakade, knakade och folk skrek samtidigt som det kraftiga skallret av krossat porslin hjälpte till att skrämma upp delar av passagerarna. Och flygvärdinnorna. En av dem sa att hon jobbat väldigt länge men aldrig upplevt något liknande. Det hade inte heller min medresenär trots all sin reseerfarenhet. September sov gott genom den timslånga pärsen och jag var till min egen förvåning helt lugn, och fösökte i möjligaste mån trösta ett par unga tjejer som fick panik bakom oss. Resenärens lugn ruckar inget oväder på. Han fick också hjälpa en kvinna intill sig som sa att hon fick så högt blodtryck att hon höll på att svimma, och flygvärdinnorna ropade i högtalarna att de inte kunde lämna sina platser trots alla passagerarlarm.
Efter detta kan jag åter igen rekommendera Sinnesrobönen att ta till i sammanhang där man är till synes hjälplös. Vill man inte åberopa Gud kan man väl byta ut vederbörande mot någon eller något annat. Och nej, jag är inte rädd för att sätta mig i ett flygplan igen.

Nåväl. Vi var framme punktligt och flygplan tycks tåla det mesta.

Mitt i allt det fina, och när det gäller alla minnen från den här platsen, känner vi en smula vemod över att vara här. Förra gången fick vi meddelandet om att kär vän och anhörig hade gått vidare. En man som förtjänade all vår respekt. Jag glömmer aldrig mammas fina mejl och samtalen de ledde till. Så sorgliga, vackra och viktiga på samma gång. Det var också här vi var när Februari föddes, och i år kommer vi att missa hans treårsdag. Men det ska vi ta igen. Jag lovar.
Det om detta.
Nu ska vi prova hotellpoolen och i morgon börjar min första spanskalektion.
Vi hoppas att allt är bra därhemma och att ni inte har snöat inne alldeles.

Och, just det. Här kommer den:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Semesterresan ligger framför oss och i natt utbröt den totala paniken. Vid en närmare genomgång av min plånbok visade det sig att bankkortet var försvunnet. Allt var i ordning i väska och börs, men det viktigaste betalmedlet var obönhörligen borta.

Efter ett par timmars svettigt letande väckte jag resesällskapet och vi försökte hitta olika alternativa lösningar. Sedan vände jag med gråten i halsen upp och ner på huset igen och jag undersökte bilar, väskor och fickor ännu en gång. Och då, vid andra genomgången av kökets skåp och lådor, fann jag det jag sökte. Jag stod på alla fyra och stack bokstavligen in huvudet i kastrullskåpet när jag skymtade något rosa och fyrkantigt.

När September vaknade vid sjusnåret berättade jag för honom om hur jag letat mitt rosa kontokort. Han började genast skratta och lät både triumferande och stolt när han bekände: "Ja, men det har jag ju gömt. Bland stekpannorna".

- Vad var det vi drömde i natt, mamma? undrade September en morgon.

- Jag vet inte. Har du drömt någonting?

- Nej, vi har drömt. Du och jag.

Och kanske var det så. Kanske vet han mer än mig om en drömvärld jag sällan lyckats tyda.

Kände mig glad, pigg och varm efter att ha luftat lungorna under en snabbtassad påpälsad knarrig långtur med föräldrahunden. Tjugo grader är ingenting för två tåliga tikar från Norrbotten. Stjärnhimlen var magisk, både i går kväll och under den tidiga turen innan det morgontrötta ljuset masat sig upp över trädkronor och bergskamrar.

Har nu landat i soffan framför mammas adventsljusstake och ser en bekymrad och besviken statsminister på morgonnyheterna. Läser tidningsrubrikerna om ett misslyckat klimatmöte i Köpenhamn. Om ett tvågradersmål som inte går att nå. Om en klimatkurva som inte planar ut. Om en miljöförstöring som bara blir värre och om hur världens ledare reser hem utan några som helst nya föresatser.

Förra helgen var jag stolt syster till en av demonstranterna i den danska huvudstaden. Han är ingen stenkastare, utan var bara en av 50 000 andra engagerade som ville sätta press på världspolitikerna. Så sorgligt att inte alla ansträngningar lyckades. Att inte beslutsfattarna förstår. Att det handlar om hur änglamarken och himlajorden vi ärvde mår.

Visst hade jag en del förhoppningar i går, när vi åkte mot travbanan för att se pappas gamla adept ställa upp i V75. Förvisso är jag ganska realistisk och jag trodde kanske inte att jag skulle bli stormrik, men går man på trav en gång per år så kan man också tillåta sig att spela bort ett par hundralappar.

Tävlingarna och spelet var i full gång. Den hetsiga kommentatorsrösten ekade över sorlet. Men när vi precis hade slagit oss ner och skulle beställa mat i den stora restaurangen visade det sig att pappa hade glömt sina glasögon. Den inbitne travfantasten, med en hel dags tävlande framför sig, skulle varken kunna läsa programmet eller följa dramatiken. Det var en katastrof. Trängseln var stor och bilen hade parkerats på den mest avlägsna parkeringsplatsen.

Jag tog mod till mig och gick fram till hovmästaren och förklarade det prekära i vår situation. Kunde han hjälpa oss? "Vänta här, jag tror kanske jag kan fixa det", sa han och försvann några minuter. Sedan kom han tillbaka med fem par glasögon som han överlämnade med orden: "Prova om något av de här paren passar".

Och visst fanns det ett par som fungerade. Och även om inte den restauranganställdes gest kanske innebar den allra största och mest kostsamma uppoffringen så räddade det vår dag. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta, mer än att har du ett par glasögon att låna ut till någon som behöver dem bättre, så gör det. Det kan rädda en människas dag. Och nej, det blev inget tillskott i julkassan. Eller förresten: Jo, det blev det!

September blev hämtad på dagis innan jobbets luciafika inleddes vid tretiden i dag. Till de traditionella sångerna och efter en lussebulle och en kopp varm choklad somnade han utmattad i mitt knä. Och jag var på vippen att göra likadant. Om jag bara hade rymts i någons knä. Efter hemkomsten har det sedan mest varit missnöje och tårar från Septembers sida.

Nu funderar jag allvarligt på att göra likadant. Gråta, protestera och brisera tills jag blir omhändertagen och omstoppad. Trötthet kan verkligen sänka humöret och en utmattad son och en fredagstrött mamma är ingen bra kombination. Pappan - var är du?

- Jag är vacker som en stjärna, jag.

Så uttryckte sig Augustiflickan när hon var fyra år och stod och beundrade sig själv naken framför badrumsspegeln. Jag minns att jag blinkade bort en tår från den nedre fransraden och tänkte: "må du alltid få känna så". Men riktigt så enkel är ju inte tillvaron. Inte för en skolflicka som snabbt plockas ner på marken av alla ideal och andra helveteskval. Inte för en tonåring som ofrivilligt placerats i en tjejhierarki. Inte för en ung kvinna med tusen ouppnåeliga mål att leva upp till.

September är också fyra. Skridskoträningen har gått lite knaggligt. Han har inte tillåtit mig att släppa greppet. För samtidigt som fyraåringar har stor tilltro till sig själva, har de lärt sig att de kan falla. Att det kan göra ont. Men så i går. Träningspasset var det femte i ordningen och September hade fått nya knä- och armbågsskydd. Då bestämde han sig. - Jag kan själv, sa han, och med små små steg på stela stela ben trippade han sakta sakta i väg. Han höll sina armar rakt ut och tycktes helt oberörd av de andra ungarnas framfart. Deras fartfyllda rundningar, stoppsladdar, girningar och tvärnitar filtrerade han fullständigt bort, och när han hade tagit sig över planens kortsida vände han upp sitt lilla ansikte mot mig och förklarade leende:

- Jag är bäst av alla, jag!

Köpte fel överraskningspresent. Fel, fel, fel. Den nyvaccinerade ville absoluuut inte ha en doktorsväska utan hivade plastracklet all världens väg. Han ställde faktiskt till med en rätt i ögonfallande scen på parkeringen utanför vårdcentralen.

2000-talets förskolebarn kräver uppenbarligen riktiga stetoskop, termometrar och injektionssprutor. Ja, varför inte en hel EKG-maskin?

Undrar nu om han kan förlåta mig? Undrar om han är en smula bortskämd? Undrar hur det ska gå på julafton?

Fredagen inleddes med en resa över Alnösundet till min gamla arbetsplats. På det nybyggda badet på ön fick jag min första fasta badmästartjänst 1986. I sällskap av September intogs både stora och lilla bassängen och sedan väntade långa samtal med tidigare arbetskamrater. Så trevligt. Så kul att återkoppla och prata om allt som hänt.

Kvällen fortsatte i samma anda. Ett par tjejer i den gamla aerobicföreningen hade dragit ihop hela gänget. Den verksamheten kördes också igång någon gång i mitten av 1980-talet och vi har många härliga minnen från alla gympapass, instruktörskurser och gemensamma träningsresor både inom Sverige och utomlands.

I viss mån kändes det vemodigt, och som om olika faser härrör från helt andra liv. Men visst inser jag att det snarare handlar om år som går, och att det tagits viktiga kliv.

I går var en dag för återblickar, från långa perioder med många kickar - när det var så lätt att svepas med i, en dansinspirerad koreografi.  

Nu masar sig minutrarna fram. Texter har lämnats, skrivbord har städats, samtal har ringts och mejl har besvarats. Femdagarsskiftet jag har bakom mig ligger på drygt 50 timmar och innefattar fem sena kvällar. 

Det är inget särskilt med det. Nu är jag ledig lika länge. Och jag älskar mitt jobb. Men ändå. Det ska bli skönt att krypa ner mellan lakanen i kväll. Att bara träffa folk om jag känner för det i morgon. Att glo på tv när jag vill. Att öppna och stänga det egna kylskåpet flera gånger om dagen. Att dricka kokkaffe.

Och att tända Septembers ljuslyktor när mörkret sänker sig på eftermiddagarna. Tillsammans med honom.

I går samlades tusentals människor för att se när julbelysningen tändes i vår stads citykärna. En lyktparad gick längs Storgatan och sedan stannade folkmassan till på torget för att lyssna till körsång och diktläsning, allt medan ljusen tändes på fasad efter fasad, och över gata efter gata. Vid det här arrangemanget var det inte vår egen Kjell Lönnå som höll i taktpinnen utan Sven Wollter, en teaterman som, om man får tro delar av publiken, röner allt mer respekt och har en stor skara beundrare i vårt avlånga land.

Med penna och block i handen har man liksom ett filter gentemot sådant som sker. Yrkesrollen gör det möjligt att sortera och försöka formulera sig. Det kan handla om andra människors lycka och sorg, om att komma tidigt till en olycksplats, eller att stå på ett torg fyllt av folk som har samlats av den enkla anledningen att de vill se staden lysas upp. Ett tag inbillade jag mig att den där filtreringen skulle bli mer och mer effektiv, att jag skulle bli mer och mer professionell, men det har visat sig bli precis tvärt om. När Wollter berättade om svåra stunder i sitt liv, när han har varit beroende av att andra människor lyste upp hans tillvaro, och när han läste dikten Vintergatan om Salami och Zulamith av Zacharias Topelius, då fick jag svälja både en och två gånger.

Kanske är det sådant som händer när en känd person har blivit folkkär. Eller så har det att göra med att den egna medelåldern är här.

 Vi är redo för advent.

Lätt stressad och med ytterkläderrna på ramlade jag in på Septembers dagis i går på eftermiddagen. Det första jag fick se var en stor hylla som var helt belamrad med ljuslyktor, tillverkade av barnen med tålmodiga förskollärares hjälp. Samlingen var så vacker att den tog andan ur mig.

På kvällen kom Februari på besök och då infann sig skaparlusten. Bokmärken, lim, glitter och glasburkar i olika former gick att leta fram, och September fick bli vägvisare.  Några ljuslyktor följde sedan med den yngste konstnären hem, men de här blev kvar. Och till julafton återstår nu 35 dar.

 Pyntare med jul i sikte.

Slog upp ögonen för någon timme sedan. Nu är det fullt av smulor i sängen och stearin på frukostbrickan, som även rymmer en lämnad kanelbulle och två halvätna bakelser.

Peter LeMarcs vackra bok med låttexter och dagboksanteckningar ligger intill mig och Lilleman leker med sina lasersvärd av papper som han har tillverkat på dagis. Till mig.

Morgonens nåd heter en av artistens låtar. Jag tror den finns här.