Den här bloggen handlar om kärleken, barnen och livet. Om sådant som jag skulle ha skrivit om under nattlampans sken, ifall jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället. 
Två vitt skilda jobbresor gick till samma plats, samma dag. Först till Mulleskolan med Fränstas framtid i en skogsglänta ovanför Myggvallen. Sedan den dramatiska dödsbranden på samma ort när mörkret låg som ett tungt, tätt täcke över den norrländska skogen.
Jag kom hem sent. Det var tyst i huset och jag blev kvar en stund i soffan. På bordet låg ett halvfärdigt legobygge, några spridda leksaker och en Alfons-bok.
Tankarna började kretsa kring den egna tillvaron och den egna familjen med Alfons Åberg på ena sidan och Alois Alzheimer på den andra.
När livet tycks sakna både vett och sans dyker frågan upp om vart man ska nånstans.
Och hur man ska kunna uppnå balans.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Skillnaden mellan mig och han som jag lever med är att jag gillar att stå och stampa och vardagstrampa. Det gör inte han. Att jag älskar måndagsmornar och den trogna trygga femdagarslunken. Den känslan tycker han är unken. När jag begrundar källarfönstrets knoppande pelargonier letar han nya destinationer.
Hur får man en resenär att bli mer hemmakär?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Efter en fyradagars jobbvecka blev det ett besök på det stora badhusets relaxavdelning. Tjejgänget från förr intog fredagsmiddagen iklädda badrockar och både tankerum och porer öppnades upp i bubbelpooler och genom heta bastubad. Utan den maskering som kläder, smink, frisyrer och andra attribut bidrar till är vi ju alla så lika. Man får en känsla av att vara avklädd och blir liksom lite mindre rädd.
Under dagen kom en arbetskamrat och hennes son på besök. En olycka har ruskat om deras tillvaro och även om prövningen är svår kommer tiden att läka de fysiska såren och förhoppninsvis även sudda ut de mentala spåren. En allvarlig händelse kan verkligen sarga den trygghet och tillit som så ofta tas för given. Inte minst när svårigheterna drabbar de små liven.
Gårdagen innebar sedan en heldag på stan med en mycket vacker och värdefull vän. Jag är så glad över henne. Så stolt över det starka bandet. Så tacksam över att vara tillbaka bland alla coola kvinnor och viktiga väninnor.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Vi vände vardagen ryggen...
I sex veckor vände vi vardagen ryggen. Sex veckor av de hittills omkring 2600 jag har bakom mig. Inte så mycket kan tyckas - ändå känns det så. I tre av dessa veckor var familjen samlad, med allt vad det innebär. Den yngste var ett år, den äldste nästan åttio. Vi var sexton personer på plats och alla invanda roller, egenheter, styrkor och svagheter följde med över Atlanten. Liksom alla farhågor och förväntningar. Vi levde tätt inpå varandra och upplevde förstås både den närhet och det eventuella avstånd som kan finnas mellan delar av oss. Fina stunder och samhörighet varvades med stänk av irritation och smärre kompromissvårigheter. Det är så det är i vår stimmiga stökiga familj med så många viljor, vindriktningar och vinklingar på saker och ting. I alla fall än så länge.
Men roligt har det varit. Så kul att se de små ge sig hän och få frossa i sin alldeles särskilda gemenskap. Annars lägger ju de geografiska avstånden en del hinder i vägen. Enkla grillutflykter, restaurangbesök, snorklingsupplevelser, valskådning, ridturer, bergsvandringar och poolhäng i en lika fascinerande som exotisk miljö gav oss fina upplevelser att dela, och jag hoppas att de andra har njutit lika mycket som jag.
En sådan här resa gör man nog bara once in a lifetime. Till saken hör ju att vi tillbringade tre månader på samma plats tillsammans med våra tre flickor för mer än 20 år sedan, när de fortfarande var små. Kanske är inte föräldrarna det mest spännande resesällskapet för vuxna barn och deras respektive. Det ligger liksom i sakens natur och är väl en del av frigörelseprocessen. Men som förälder klamrar jag mig fast vid dem. Jag vill så förtvivlat väl vara i deras närhet. Helst hela tiden.
Nu är den sedan länge planerade resan inför min 50-årsdag till ända. Den blev ett soligt roligt äventyr som jag kommer att leva på länge. Tack alla ni ömt älskade som var med.
... tack alla som var med.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Men. Det oslagbara klimatet, stranden som löper som en månskära längs en myllrande stad, mixen av människor, surfarstränderna, hippieinfluerade små samhällen och öarna utanför; så rika på natur- och djurupplevelser. Valar som kalvar, exotiska fåglar, regnskogar och gigantiska banyanträd ger spänning åt det lilla livet. Även uteliggarna tycks ha upptäckt hur enkel tillvaron kan vara i den här ögruppen. Fler och fler outsiders vallfärdar hit från fastlandet och det är uppenbart varför. Hawaiis politiker vädjar om hjälp med att tackla problemet, ändå blir de hemlösa bara fler och fler.
Dagarna här ägnas åt böcker och badutflykter, lek och löpturer, andhämtning och akvarellfärger, strosande och studier av gatulivet. I går tog vi en långpromenad längs stranden. Målet var ett stort shoppingcentra och jag längtade efter att åter igen få botanisera i gallerians gigantiska bokhandel. Amerikanska bokaffärer är bland det mest trivsamma som finns. De liknar snarare bibliotek än en butiker. Folk slår sig ner mellan hyllorna och läser och samtalar utan att någon ifrågasätter. Bokhandlarna är utrustade med kaféer och dit kan man låna med sig en bok om man vill. Man kan undra om det är lönsamt, men jag tror faktiskt det. Får man fäste i en bok så vill man ju ha den med sig. Så blev det också för mig. Storartade skådespelerskan Judi Dench´s memoarer och finländska ättlingen Lisa Niemi Swayze´s avskalade bok om livet med, och numera saknaden efter, maken Patrick följde med hem till lägenheten. Hon tackar sin finska sisu för att hon står upprätt efter hans död. De delade 34 år tillsammans.
Jag får nog tacka min livskamrats outtröttliga resiver för att vi hamnade här ännu en gång. Och så tackar jag mina upphov och mitt hemland som gav oss förutsättningar att ha tak över huvudet.
Resan var förvisso ganska dyr, men just nu känns vårt vanligtvis så vardagliga liv som ett oändligt äventyr.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
Lagom julstämning är bäst enligt mina mått. Men lagom förr är inte detsamma som lagom nu. Antalet julstjärnor, adventsljusstakar och ljusgirlanger måste ha mångdubblats i de svenska hemmen de senaste åren. Det är som om det gnistrar och sprakar i vartenda fönster numera.
Hemma hos oss saknar fortfarande många fönster juleljus och längs den norra väggen är det bara ett par helt vanliga fönsterlampor som lyser upp i decembermörkret. Tills jag kommer hem i kväll, vill säga. För nu har jag slagit till på två nya stjärnor, och det är som om mitt motstånd har vänt. Därmed ökar det egna innehavet med 50 procent.
Postat i: Blandat Permalink
Fyra dagar rusar snabbt förbi. Men det blev lite vinter i alla fall och jag och pappa passade på att ta en tur till det ena berget som omger byn.
Efter ett omtumlande år kändes det som att landa att vara med honom på hemmaplan igen. Och så känns det som om inget hade kunnat göras annorlunda...
Fin färd genom en vintervärld.
Postat i: Blandat Permalink
Vinterväntan och snöfallslängtan. Landskapet är kargt och kalt och längs vägarna är det mest hårt och halt. Den här tidiga morgonen piskar regnet mot det gamla barnrummets fönsterruta och en vildsint vind river i träd och takpannor.
På nedervåningen har mina föräldrar gått och lagt sig igen. Det har varit en lite orolig natt, men nu är det tyst och lugnt. Att själv vara på besök i barndomshemmet känns nästan som en ny upplevelse. Annars stormar jag ju in med barn och man och dessutom brukar bröderna och deras familjer vara på plats, vilket oftast resulterar i intensiva dagar.
Nu är det bara mina minnen som kämpar om utrymmet. Men det är helt okej. Det finns många fina funderingar att hänge sig åt och jag har ändå inget för mig. Mer än att vänta på vintern. Och höra vinden vina.
Vart tog vintern vägen, och den snö som föll i fjol?
Postat i: Blandat Permalink
Tog med mig en uppsjö artiklar och böcker som jag har tänkt plöja under vistelsen i barndomsbyn. Nästan sextio mil från barn och barnbarn tycktes tiden bre ut sig framför mig och redan på planet läste jag en fascinerande intervju med skådespelaren och komikern Pia Johansson. En liten del av artikeln rörde hennes reflektioner efter otaliga parmiddagar och en företeelse som är lika otrevlig som vanlig.
Den handlade om par som ofta har levt med varandra länge och där parterna emellanåt förnedrar varandra. Där det skickas iväg små obetänkta giftpilar, omöjliga för såväl livskamraten som för sällskapet att freda sig mot. De kan te sig ganska oskyldiga och glättiga, eller grova. "Men jag har börjat säga i från", säger Pia Johansson i artikeln. "Man kan tycka att man inte har med andras inbördes relationer att göra, men så är det inte riktigt. För som åhörare används jag som en bricka i ett spel och därför säger jag i från", säger skådespelerskan. Det var så otroligt klokt och klartänkt uttryckt att jag rodnade när jag läste det. Varför då? tänker du. Jo, för att det där spelet ofta spelas i min egen närmsta krets. Och, faktiskt, även i den egna parrelationen.
Det är ju sjukt att man tar med sig gamla surdegar och beklagar sig i sammanhang där alla bör ta ansvar för att det ska bli trevligt. Nu måste jag bara försöka lägga hennes ord på minnet, för att kunna göra praktik av dem när det kommer till en del vänners beteenden. Och mitt eget.
Och så måste vi så klart försöka bli av med surdegarna...
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
I går löpte vi gatlopp i skymningen. I morse mötte vi gryningen. Förutom när det gäller att kanalisera känslor är hundar bra på motion. Inga promenader
eller löprundor är så inspirerande som när man har en gläfsande glad
hund som draghjälp. Åh, vad här ska springas de närmsta dagarna.
En annan pulshöjare var teatern i går. Mamma hade prickat in Norrbottensteaterns näst sista föreställning av den bejublade föreställningen Evigt ung. Vi slog oss ner på första bänkraden med ganska höga förväntningar. Höga förväntningar brukar inte vara en fördel när det ska insupas kultur, men den här gången var det ovidkommande. Om en teater, film eller bok är riktigt bra så håller den ju för det förmodade, och det gör Evigt ung. Så bra. Så tankeväckande. Så rörande och rolig.
Snart är vi också fulltaliga runt köksbordet. Efter att jag hade anlänt på fredagsförmiddagen åkte vi direkt in till pappa och hälsade på och helgen ska vi tillbringa tillsammans här hemma.
Ha en trevlig andra advent ni också!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Det är lite nervöst. Jag ska resa hem och där kommer förstås allt att vara sig likt. Och ändå inte. Pappa bor inte hemma längre. Han bor verkligen inte hemma längre. Men mamma finns där. Och Flingan. Livet har varit skonsamt mot oss. Tror faktiskt att de flesta i min familj brukar tänka så. Men tids nog tornar svårigheter upp sig och den här problematiken är lika allvarlig som allmängiltig. Och den har rymt så mycket dramatik och det har krävts så många drastiska beslut.
Min märkvärdiga mamma tog ett annat drastiskt fantastiskt beslut för några år sedan. Hon skaffade hund. Hästarnas dagar på gården var räknade och när de försvann och boxarna gapade tomma fyllde finaste fyrbenta Flingan ut de flesta håligheterna. Att långsamt förlora en nära anhörig är en stor sorg och ibland behöver den sorgen kanaliseras.
I går mötte jag en psykoterapeut i jobbet. Under intervjun berättade han att han under svåra samtal nästan alltid har sin foxterrier med sig. När känslorna blir övermäktiga får hunden parera en del av smärtan. Då kan uppmärksamheten riktas mot den fyrbenta individen, stämningen brukar lätta en aning och efter ett tag går det att dyka ner i det mörka och tunga igen.
I vårt fall är det liksom lättare att säga att "Flingan är orolig om kvällarna. Hon undrar nog vart husse tog vägen" än att säga att man själv känner sig så ensam så att man tror att man blir tokig. När det gäller mig själv har jag alltid ringt pappa om något känts svårt, eftersom han med sin positiva livssyn med övertygelse fått mig att förstå att det nog ordnar sig, trots allt. Nu är det inte så mycket bevänt med den där livsvisdomen. Den bär pappa djupt djupt inom sig. För alltid förborgad, eller så är den bara oåterkalleligen nersliten. Och jag är snart 50 år, men har aldrig känt mig så liten.
Men i morgon Flingan, då kommer jag. Och då kommer du att få parera mina och mammas känslosvall. Jag förlitar mig på dina svansviftningar. Och ditt glada skall.
En vän i vått och torrt.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Fredag kväll. Ett möte på en restaurang. Tre väninnor med en historia som sträcker sig ett kvarts sekel tillbaka i tiden. Det går år mellan sittningarna, ändå känns det som om den senaste var i går.
Samtalen pendlar mellan ytspännande utläggningar till diskussioner på djupet. De handlar om drömmar och den krassa verkligheten, om visioner och konkreta planer. Kvinnan som bor väster om vår västra landsgräns har tydliga målbilder, vilket inspirerar. Vi pratar om barnen, männen och föräldrarna. Vänskap är ovärderligt. Jag tror det handlar om speglingen och supporten.
Visst fylls livet både av det önskade och oönskade med åren, och med gamla vänner går det att dela glädjen. Och läka såren.
Tänt i advent.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
Söndag morgon. Hockeyskola. En son och en dotterson spelar i var sin grupp på var sin sida om en avgränsning. Ibland vill jag bara flyga ut på isen och hojta att det är för tuffa tag. Att sexåringar inte ska tacklas. Att isen borde vara mjukare och skenorna mindre vassa. Men jag gör det inte. Ibland vill det flyga ut uppfordrande eller uppmuntrande tillrop ur munnen. Men så förfasar jag mig plötsligt över andra högljudda anhöriga. Så jag är tyst. På gott och ont.
Trodde faktiskt att jag skulle vara skarpare i konturerna vid det här laget. Att alla erfarenheter, insikter och strån man dragit skulle ha gjort stacken stadigare. Men här står man, äldre, men fortfarande utan stadig grund för åsikter att vila på.
Får väl trösta mig med författaren och filosofen Bertrand Russels ord: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka är så fulla av tvivel".
Men jag är inte säker på att det stämmer. Man kan säga att jag tvivlar. Skulle verkligen vilja tveka mindre och vara mer tydlig. Vara den som någon gång fäller de smartaste kommentarerna och gör skillnad. För visst måste det väl vara bättre att tycka än att undertrycka?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Det kom några bilder från norr. Ferguson lämnar oss efter 40 år, eftersom varken pappa eller vi andra behöver honom längre.
Lilla Flingan, föräldrahunden undrar nog också vad som händer. Själv skulle jag gärna vilja vara hästflicka och åka hölass igen.
Hej med dej Ferguson! Tack för skottade vägar och gårdsplaner. Tack för höet och spånet som du stretade med. Harva nu vidare och låt någon annan inta din hytt.
Året före femtio. Nu är det här och det är allt på en gång. Det fylls av små och stora barn. Av barn i dubbelsängen och barn som flyttar. Av alfabetsträning och alzheimer. Av omställningen när en förälder måste få större omsorg än det egna hemmet kan ge, och den andre lämnas ensam.
En familj som växer, år som går, allt fint man får. Alla livliga diskussioner och komplikationer. Visst finns det sånt som är sorgesamt, men för det mesta känns det bara hjärtevarmt.
"Gott nytt år", skrev en vän i en 49-årshälsning i mörkaste november. Vilken fin hälsning. En annan skrev: "Nu äger du ytterligare ett år". Och så är det ju. Och jag har aldrig känt mig så rik.
Novemberpojken, familjens ettåring, som också gillar vagnar, bilar och traktorer.
Postat i: Blandat Permalink
Blev uppringd av en man som absolut ville att tidningen skulle skriva om en kvinna som han försöker hjälpa genom det sociala företaget där han är verksam. "Det är en enastående kvinna", sa han. "Så positiv, trots allt hon har varit med om. Och det hon drömmer om mest av allt är att få ett arbete eftersom hon vill komma in i det svenska samhället och vara en god förebild för sina barn".
I går åkte vi dit. Hon är 38 år och har fött tio barn som i dag är mellan 6 och 21 år. Det är inget märkvärdigt med det, eller jo, det är det ju förstås, men enligt henne är det inte så märkvärdigt om man är uppvuxen i Somalia. Sedan började hon berätta om sitt dramatiska liv. Stora delar av hennes familj utplånades under ett bombattentat för tolv år sedan, och 2006 var det dags igen. Då sköts hennes man och tre av parets barn. Kvinnan flydde till Uganda via Kenya med de fem barn hon fick med sig. Tre år senare fördes hon till Sverige som kvotflykting efter ett beslut från FN:s flyktingkommisariat. Röda Korset sökte under tiden efter kvinnans fem försvunna barn och det var hjälporganisationen som genom efterforskningar kom fram till att tre av barnen hade mejats ner av kulsprutorna, medan två döttrar hade lyckats fly till Etiopien. Efter en tid kunde även de förenas med sin mamma och sina överlevande syskon i Sverige.
"Jag känner mig väldigt ensam ibland. Jag tror att det skulle bli bättre om jag kom ut i arbetslivet. Jag skulle kunna arbeta som lokalvårdare eller inom omsorgen. Kanske med äldre eller handikappade", sa kvinnan på utmärkt svenska.
Det är jag övertygad om. Och jag är lika övertygad om att både hon och hennes barn skulle må bra av att inte bli inlåsta och beroende av bidragssystemet. Kände att jag var tvungen skriva om den här vackra vänliga kvinnan även i det här forumet. Trots alla landsgränser hon har passerat, all brutalitet hon har upplevt, alla förluster och förlorade barn, kämpar hon vidare.
Det gav i alla fall mig en smula perspektiv, på allt jag tar för givet i mitt eget skyddade liv.
Postat i: Blandat Permalink