Den här bloggen handlar om kärleken, barnen och livet. Om sådant som jag skulle ha skrivit om under nattlampans sken, ifall jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället. 
Men. Det oslagbara klimatet, stranden som löper som en månskära längs en myllrande stad, mixen av människor, surfarstränderna, hippieinfluerade små samhällen och öarna utanför; så rika på natur- och djurupplevelser. Valar som kalvar, exotiska fåglar, regnskogar och gigantiska banyanträd ger spänning åt det lilla livet. Även uteliggarna tycks ha upptäckt hur enkel tillvaron kan vara i den här ögruppen. Fler och fler outsiders vallfärdar hit från fastlandet och det är uppenbart varför. Hawaiis politiker vädjar om hjälp med att tackla problemet, ändå blir de hemlösa bara fler och fler.
Dagarna här ägnas åt böcker och badutflykter, lek och löpturer, andhämtning och akvarellfärger, strosande och studier av gatulivet. I går tog vi en långpromenad längs stranden. Målet var ett stort shoppingcentra och jag längtade efter att åter igen få botanisera i gallerians gigantiska bokhandel. Amerikanska bokaffärer är bland det mest trivsamma som finns. De liknar snarare bibliotek än en butiker. Folk slår sig ner mellan hyllorna och läser och samtalar utan att någon ifrågasätter. Bokhandlarna är utrustade med kaféer och dit kan man låna med sig en bok om man vill. Man kan undra om det är lönsamt, men jag tror faktiskt det. Får man fäste i en bok så vill man ju ha den med sig. Så blev det också för mig. Storartade skådespelerskan Judi Dench´s memoarer och finländska ättlingen Lisa Niemi Swayze´s avskalade bok om livet med, och numera saknaden efter, maken Patrick följde med hem till lägenheten. Hon tackar sin finska sisu för att hon står upprätt efter hans död. De delade 34 år tillsammans.
Jag får nog tacka min livskamrats outtröttliga resiver för att vi hamnade här ännu en gång. Och så tackar jag mina upphov och mitt hemland som gav oss förutsättningar att ha tak över huvudet.
Resan var förvisso ganska dyr, men just nu känns vårt vanligtvis så vardagliga liv som ett oändligt äventyr.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Lagom julstämning är bäst enligt mina mått. Men lagom förr är inte detsamma som lagom nu. Antalet julstjärnor, adventsljusstakar och ljusgirlanger måste ha mångdubblats i de svenska hemmen de senaste åren. Det är som om det gnistrar och sprakar i vartenda fönster numera.
Hemma hos oss saknar fortfarande många fönster juleljus och längs den norra väggen är det bara ett par helt vanliga fönsterlampor som lyser upp i decembermörkret. Tills jag kommer hem i kväll, vill säga. För nu har jag slagit till på två nya stjärnor, och det är som om mitt motstånd har vänt. Därmed ökar det egna innehavet med 50 procent.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Fyra dagar rusar snabbt förbi. Men det blev lite vinter i alla fall och jag och pappa passade på att ta en tur till det ena berget som omger byn.
Efter ett omtumlande år kändes det som att landa att vara med honom på hemmaplan igen. Och så känns det som om inget hade kunnat göras annorlunda...
Fin färd genom en vintervärld.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Vinterväntan och snöfallslängtan. Landskapet är kargt och kalt och längs vägarna är det mest hårt och halt. Den här tidiga morgonen piskar regnet mot det gamla barnrummets fönsterruta och en vildsint vind river i träd och takpannor.
På nedervåningen har mina föräldrar gått och lagt sig igen. Det har varit en lite orolig natt, men nu är det tyst och lugnt. Att själv vara på besök i barndomshemmet känns nästan som en ny upplevelse. Annars stormar jag ju in med barn och man och dessutom brukar bröderna och deras familjer vara på plats, vilket oftast resulterar i intensiva dagar.
Nu är det bara mina minnen som kämpar om utrymmet. Men det är helt okej. Det finns många fina funderingar att hänge sig åt och jag har ändå inget för mig. Mer än att vänta på vintern. Och höra vinden vina.
Vart tog vintern vägen, och den snö som föll i fjol?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Tog med mig en uppsjö artiklar och böcker som jag har tänkt plöja under vistelsen i barndomsbyn. Nästan sextio mil från barn och barnbarn tycktes tiden bre ut sig framför mig och redan på planet läste jag en fascinerande intervju med skådespelaren och komikern Pia Johansson. En liten del av artikeln rörde hennes reflektioner efter otaliga parmiddagar och en företeelse som är lika otrevlig som vanlig.
Den handlade om par som ofta har levt med varandra länge och där parterna emellanåt förnedrar varandra. Där det skickas iväg små obetänkta giftpilar, omöjliga för såväl livskamraten som för sällskapet att freda sig mot. De kan te sig ganska oskyldiga och glättiga, eller grova. "Men jag har börjat säga i från", säger Pia Johansson i artikeln. "Man kan tycka att man inte har med andras inbördes relationer att göra, men så är det inte riktigt. För som åhörare används jag som en bricka i ett spel och därför säger jag i från", säger skådespelerskan. Det var så otroligt klokt och klartänkt uttryckt att jag rodnade när jag läste det. Varför då? tänker du. Jo, för att det där spelet ofta spelas i min egen närmsta krets. Och, faktiskt, även i den egna parrelationen.
Det är ju sjukt att man tar med sig gamla surdegar och beklagar sig i sammanhang där alla bör ta ansvar för att det ska bli trevligt. Nu måste jag bara försöka lägga hennes ord på minnet, för att kunna göra praktik av dem när det kommer till en del vänners beteenden. Och mitt eget.
Och så måste vi så klart försöka bli av med surdegarna...
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
I går löpte vi gatlopp i skymningen. I morse mötte vi gryningen. Förutom när det gäller att kanalisera känslor är hundar bra på motion. Inga promenader
eller löprundor är så inspirerande som när man har en gläfsande glad
hund som draghjälp. Åh, vad här ska springas de närmsta dagarna.
En annan pulshöjare var teatern i går. Mamma hade prickat in Norrbottensteaterns näst sista föreställning av den bejublade föreställningen Evigt ung. Vi slog oss ner på första bänkraden med ganska höga förväntningar. Höga förväntningar brukar inte vara en fördel när det ska insupas kultur, men den här gången var det ovidkommande. Om en teater, film eller bok är riktigt bra så håller den ju för det förmodade, och det gör Evigt ung. Så bra. Så tankeväckande. Så rörande och rolig.
Snart är vi också fulltaliga runt köksbordet. Efter att jag hade anlänt på fredagsförmiddagen åkte vi direkt in till pappa och hälsade på och helgen ska vi tillbringa tillsammans här hemma.
Ha en trevlig andra advent ni också!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Det är lite nervöst. Jag ska resa hem och där kommer förstås allt att vara sig likt. Och ändå inte. Pappa bor inte hemma längre. Han bor verkligen inte hemma längre. Men mamma finns där. Och Flingan. Livet har varit skonsamt mot oss. Tror faktiskt att de flesta i min familj brukar tänka så. Men tids nog tornar svårigheter upp sig och den här problematiken är lika allvarlig som allmängiltig. Och den har rymt så mycket dramatik och det har krävts så många drastiska beslut.
Min märkvärdiga mamma tog ett annat drastiskt fantastiskt beslut för några år sedan. Hon skaffade hund. Hästarnas dagar på gården var räknade och när de försvann och boxarna gapade tomma fyllde finaste fyrbenta Flingan ut de flesta håligheterna. Att långsamt förlora en nära anhörig är en stor sorg och ibland behöver den sorgen kanaliseras.
I går mötte jag en psykoterapeut i jobbet. Under intervjun berättade han att han under svåra samtal nästan alltid har sin foxterrier med sig. När känslorna blir övermäktiga får hunden parera en del av smärtan. Då kan uppmärksamheten riktas mot den fyrbenta individen, stämningen brukar lätta en aning och efter ett tag går det att dyka ner i det mörka och tunga igen.
I vårt fall är det liksom lättare att säga att "Flingan är orolig om kvällarna. Hon undrar nog vart husse tog vägen" än att säga att man själv känner sig så ensam så att man tror att man blir tokig. När det gäller mig själv har jag alltid ringt pappa om något känts svårt, eftersom han med sin positiva livssyn med övertygelse fått mig att förstå att det nog ordnar sig, trots allt. Nu är det inte så mycket bevänt med den där livsvisdomen. Den bär pappa djupt djupt inom sig. För alltid förborgad, eller så är den bara oåterkalleligen nersliten. Och jag är snart 50 år, men har aldrig känt mig så liten.
Men i morgon Flingan, då kommer jag. Och då kommer du att få parera mina och mammas känslosvall. Jag förlitar mig på dina svansviftningar. Och ditt glada skall.
En vän i vått och torrt.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Fredag kväll. Ett möte på en restaurang. Tre väninnor med en historia som sträcker sig ett kvarts sekel tillbaka i tiden. Det går år mellan sittningarna, ändå känns det som om den senaste var i går.
Samtalen pendlar mellan ytspännande utläggningar till diskussioner på djupet. De handlar om drömmar och den krassa verkligheten, om visioner och konkreta planer. Kvinnan som bor väster om vår västra landsgräns har tydliga målbilder, vilket inspirerar. Vi pratar om barnen, männen och föräldrarna. Vänskap är ovärderligt. Jag tror det handlar om speglingen och supporten.
Visst fylls livet både av det önskade och oönskade med åren, och med gamla vänner går det att dela glädjen. Och läka såren.
Tänt i advent.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
Söndag morgon. Hockeyskola. En son och en dotterson spelar i var sin grupp på var sin sida om en avgränsning. Ibland vill jag bara flyga ut på isen och hojta att det är för tuffa tag. Att sexåringar inte ska tacklas. Att isen borde vara mjukare och skenorna mindre vassa. Men jag gör det inte. Ibland vill det flyga ut uppfordrande eller uppmuntrande tillrop ur munnen. Men så förfasar jag mig plötsligt över andra högljudda anhöriga. Så jag är tyst. På gott och ont.
Trodde faktiskt att jag skulle vara skarpare i konturerna vid det här laget. Att alla erfarenheter, insikter och strån man dragit skulle ha gjort stacken stadigare. Men här står man, äldre, men fortfarande utan stadig grund för åsikter att vila på.
Får väl trösta mig med författaren och filosofen Bertrand Russels ord: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka är så fulla av tvivel".
Men jag är inte säker på att det stämmer. Man kan säga att jag tvivlar. Skulle verkligen vilja tveka mindre och vara mer tydlig. Vara den som någon gång fäller de smartaste kommentarerna och gör skillnad. För visst måste det väl vara bättre att tycka än att undertrycka?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Det kom några bilder från norr. Ferguson lämnar oss efter 40 år, eftersom varken pappa eller vi andra behöver honom längre.
Lilla Flingan, föräldrahunden undrar nog också vad som händer. Själv skulle jag gärna vilja vara hästflicka och åka hölass igen.
Hej med dej Ferguson! Tack för skottade vägar och gårdsplaner. Tack för höet och spånet som du stretade med. Harva nu vidare och låt någon annan inta din hytt.
Året före femtio. Nu är det här och det är allt på en gång. Det fylls av små och stora barn. Av barn i dubbelsängen och barn som flyttar. Av alfabetsträning och alzheimer. Av omställningen när en förälder måste få större omsorg än det egna hemmet kan ge, och den andre lämnas ensam.
En familj som växer, år som går, allt fint man får. Alla livliga diskussioner och komplikationer. Visst finns det sånt som är sorgesamt, men för det mesta känns det bara hjärtevarmt.
"Gott nytt år", skrev en vän i en 49-årshälsning i mörkaste november. Vilken fin hälsning. En annan skrev: "Nu äger du ytterligare ett år". Och så är det ju. Och jag har aldrig känt mig så rik.
Novemberpojken, familjens ettåring, som också gillar vagnar, bilar och traktorer.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Blev uppringd av en man som absolut ville att tidningen skulle skriva om en kvinna som han försöker hjälpa genom det sociala företaget där han är verksam. "Det är en enastående kvinna", sa han. "Så positiv, trots allt hon har varit med om. Och det hon drömmer om mest av allt är att få ett arbete eftersom hon vill komma in i det svenska samhället och vara en god förebild för sina barn".
I går åkte vi dit. Hon är 38 år och har fött tio barn som i dag är mellan 6 och 21 år. Det är inget märkvärdigt med det, eller jo, det är det ju förstås, men enligt henne är det inte så märkvärdigt om man är uppvuxen i Somalia. Sedan började hon berätta om sitt dramatiska liv. Stora delar av hennes familj utplånades under ett bombattentat för tolv år sedan, och 2006 var det dags igen. Då sköts hennes man och tre av parets barn. Kvinnan flydde till Uganda via Kenya med de fem barn hon fick med sig. Tre år senare fördes hon till Sverige som kvotflykting efter ett beslut från FN:s flyktingkommisariat. Röda Korset sökte under tiden efter kvinnans fem försvunna barn och det var hjälporganisationen som genom efterforskningar kom fram till att tre av barnen hade mejats ner av kulsprutorna, medan två döttrar hade lyckats fly till Etiopien. Efter en tid kunde även de förenas med sin mamma och sina överlevande syskon i Sverige.
"Jag känner mig väldigt ensam ibland. Jag tror att det skulle bli bättre om jag kom ut i arbetslivet. Jag skulle kunna arbeta som lokalvårdare eller inom omsorgen. Kanske med äldre eller handikappade", sa kvinnan på utmärkt svenska.
Det är jag övertygad om. Och jag är lika övertygad om att både hon och hennes barn skulle må bra av att inte bli inlåsta och beroende av bidragssystemet. Kände att jag var tvungen skriva om den här vackra vänliga kvinnan även i det här forumet. Trots alla landsgränser hon har passerat, all brutalitet hon har upplevt, alla förluster och förlorade barn, kämpar hon vidare.
Det gav i alla fall mig en smula perspektiv, på allt jag tar för givet i mitt eget skyddade liv.
Postat i: Blandat Permalink
Efter att ha gått vilse i bokdjungeln en tid så har vi funnit den, böckernas bok för en sexårigt Septemberbarn och hans kräsna mamma. Skogsflickan, legenden om Tann är en del i en fantasyserie för barn. En fantastisk berättelse skriven med ett underbart språk som genererar detaljrika bilder, trots så gott som bildlösa sidor. September fick boken i födelsedagspresent av sin jämngamla systerdotter April i helgen. Aprils mamma hade länge spanat in serien. Hon är förresten en mästare på att rekommendera böcker, både till små och stora. Hon kan en massa annat också och om det kan man läsa här: http://mskafferi.blogg.se/
Författaren till vår nya favoritserie presenterar sig på följande sätt: http://www.niklaskrog.nu/
I dag är jag och September lediga och regnet öser ner. Det kunde inte ha kommit lägligare, för nu ska vi påbörja ett nytt kapitel. Det förra slutade med orden: "paniken klöste i bröstet". Ja, ni förstår ju själva...
Postat i: Blandat Permalink
Under inskolningssamtalet med sexåringen kom ett önskemål upp. Barnen bör nu kunna gå på toaletten på egen hand. Det blev som ett uppvaknande. Klart att September klarar av det. Varför har vi inte tänkt på det själva? Varför har vi inte reflekterat över att det är dags för honom att även klara den detaljen. Så fort vi kom hem aktualiserades frågan. Han fick instruktioner om att han skulle torka sig tills han var riktigt ren, och sedan gick han upp för trappan och stängde in sig i badrummet. Efter en stund kom han ner.
- Gick det bra?
- Ja.
- Blev det mycket bajs på papperet?
- Nej, men det blev väldigt mycket papper på bajset. Så mycket så det gick inte att spola.
Därmed fortsatte vår toalettskola.
Postat i: Blandat Permalink
Den nya veckan startar med två lediga dagar. Skönt, då finns det tid att dammsuga både bland intryck och legobitar. Att röja och rensa.
Vi har lagt en fin helg bakom oss. En helg att minnas och som visar på storheten i att finnas. Höjdpunkten blev förstås bjudningen på hotellet vid Höga kusten-brons fäste, där fyra generationer fick möjlighet att umgås och äta förstklassig mat i en förstklassig miljö. Det blev ett tillfälle att samla familjen. Tack till fina svärföräldrar, för all gästfrihet. Och generositet.
Samtalen vi har haft finns det också anledning att reflektera över. Som när vi fick höra om hur det var när kärleken slog till i början av 1950-talet. Om hur det kändes att sprätta upp det första långväga brevet, som hade skickats från norr till söder. Och om att det som skedde i två skälvande hjärtan då, var en förutsättning för alla barnen vi skulle få.
Jag kan heller inte låta bli att tänka på responsen jag fick från Juli när jag berättade om mina känslor efter förra veckan. Om att allt plötsligt kändes så overkligt och skört. Då berättade hon om sina tankar på att någongång någonstans kanske vi kommer att få stå till svars för det ytliga och egoistiska i vårt sätt att leva. När bilderna från svälten i östra Afrika sköljer över henne känns det obegripligt att inte vi i den rika delen av världen gör mer. Vi har så mycket information, så mycket kommunikationsmedel och resurser, ändå blundar vi för bilderna och beställer nya kök, renoverar fullt fungerande badrum och beställer nya biljetter till nya resmål.
Frågan hon brukar ställa är: Var börjar och slutar det medmänskliga ansvaret? Nu gäller det bara att komma på svaret...
Postat i: Blandat Permalink
Vissa dagar uppskattar man livet mer än andra. Som i dag när jag såg solen höja sig över Södermalmsskolans tak. Huset var fullt av små och stora sovande familjemedlemmar. Två tillresta döttrar, en dotterdotter och en dotterson hade intagit gästsängar och golvmadrasser. Själva hade vi sovit med lilleman och kattungen mellan oss.
Trots denna ofantliga rikedom ville jag egentligen bara gråta när jag smög upp och tassade ner i köket. Det har varit en så sorglig vecka. En pojke som jag har följt genom jobbet somnade in i onsdags, svårt märkt av en cancertumör som uppdagades i våras. Han blev 15 år. Han ser så levande ut på alla bilder från tiden när han var frisk. Så mjuk, tuff, spjuveraktig och fin. Så alldeles vanlig. Och ovanlig. Men så slog sjukdomen till. Den helvetes jävla sjukdomen. På ett halvår raserades familjens tillvaro. Det går att läsa om det här:
http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3886066-oliver-har-somnat-in-men-kampen-mot-cancern-fortsatter
Men vi lever ett märkvärdigt liv. Ett liv där gråten är granne med skrattet. Det kuvar oss ibland. Och ibland leker och lyfter det. Rätt ofta faktiskt. Och i dag ska det bli en sådan dag. För trots en tung vecka, en ofattbar och obeskrivlig mardrömsvecka för en familj ett stenkast härifrån, ska vi fira livet i dag. Hur motsägelsefullt är inte det?
Kvinnan som nu ska lyftas fram lärde jag känna för 30 år sedan. Hon är allt som jag inte är. Hon är samlad och lugn, en mästare på att ta hand om ett hem, med allt som hör till. Hon har en fantastisk trädgård och lagar underbar mat. Hon är allmänbildad, klok och den största diplomat jag känner. Där gick utrikesdepartementet miste om en talang.
I morgon fyller hon åttio, men det är i kväll vi ska fira livet. Ödmjukt och med respekt och tacksamhet för att vi får ha henne och de barn, barnbarn, och barnbarns barn som hon är upphov till.
För glädjen är granne med sorgen, och gråten delar boning med skrattet.
I kväll ska hon firas. Grattis finaste svärmor!
Postat i: Blandat Permalink