Bloggande som blottlägger

Många slår ner på skvallerpressen. Även om jag inte försvarar skvallertidningarna ter sig artiklarna ibland som barnsagor i jämförelse med sådant som publiceras i bloggsammanhang. Det går ofta överstyr. Man får passa sig.

Smutskastning, personliga vendettor, detaljer från uppslitande skilsmässor, vårdnadsprocesser och utdrag ur rättsintyg. Sådant borde kanske inte sväva runt på den här typen av webforum. Fram för allt inte när barn är inblandade. Nu känner jag mig som en moralist, och det är ju trist, men det känns otryggt, och styggt, när inte det känsliga ängsliga får vara privat - utan allt blir mat - för nyfikna hungriga vargar.

Postat i: Varför jag bloggar  Permalink   Kommentarer [0]  

Därför bloggar jag
Jag tror att det handlar om avstånd. Om landsvägar, motorvägar, kilometrar och milslånga skogar. Om anonyma höghus och stadens brus. Om ensliga byar och karga kuststräckor. Jag tror också att det handlar om barn, barnbarn, föräldrar och syskon som inte finns i närheten, när man behöver... närhet.

Jag tror också att det handlar om avsked. För avsked är så smärtsamma och sorgliga. Men avskeden blir inte så dramatiska när man kan fästa lite bokstäver på ett utrymme, där det är fritt fram för vem som helst att läsa. Som mamma till exempel. Ett utrymme där man kan formulera sina tankar, och dela dem med den som vill.

Kanske handlar det också om bensinkostnader, biljettpriser och telefonräkningar. Men innerst inne tror jag att det handlar om ett behov av att finnas och få bekräftelse. Av dig som jag tycker om. Och dig som jag inte vet att jag tycker om.

 


Postat i: Varför jag bloggar  Permalink   Kommentarer [0]  

Kommunikation hemma och på nätet
Förr var dagboken en vän under nattlampan. Nu knackar vi ner tankarna och sänder ut dem på nätet. Det måste vara ett av de mest påtagliga bevisen för kommunikationssamhällets existens och vårt behov av bekräftelse. I mitt hus finns en ettåring och en 16-åring. De är inga undantag när det gäller önskan att bli sedda och hörda. Det är tvära kast. Och det gäller att hålla huvudet kallt.

Tonåringen, tillika Augustiflickan, är ömsom len som en kattunge, ömsom arg som en tiger, medan det lilla Septemberbarnet varvar snubbelskrap, klagolåt och tårar, med blöta pussar och innerliga kramar. Mitt i det står jag som en förvirrad kommunikationsminister som ska se till allas intressen. Det är förstås ett privilegium. Och det är fantastiskt. Krävande.

Utanför de här fyra väggarna finns dessutom de vuxna barnen Juli och December. Emellanåt vill även de tanka och förmedla biobränsle vid föräldrarnas kommunikationscentral. Om detta givande och tagande skulle jag ha skrivit under nattlampans sken. Om jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället.

Postat i: Varför jag bloggar  Permalink   Kommentarer [0]