Vi är framme efter en lång resa. Här är underbart fint och vi har redan gått en runda längs huvudgatan. Vi har ätit frukost ute och handlat en del livsmedel. Nyss fick jag också internetuppkopplingen installerad. Resan gick bra förutom att vi hamnade i kraftig turbulens ovanför Grönland. Besättningen hade informerat oss om det oroliga vädret, men piloterna blev ändå helt överraskade av kraften. Flygvärdinnorna hade just plockat ihop lunchbrickorna och det blev total misär i köksregionerna. Det låg brickor och matrester överallt. Hela planet skakade, knakade och folk skrek samtidigt som det kraftiga skallret av krossat porslin hjälpte till att skrämma upp delar av passagerarna. Och flygvärdinnorna. En av dem sa att hon jobbat väldigt länge men aldrig upplevt något liknande. Det hade inte heller min medresenär trots all sin reseerfarenhet. September sov gott genom den timslånga pärsen och jag var till min egen förvåning helt lugn, och fösökte i möjligaste mån trösta ett par unga tjejer som fick panik bakom oss. Resenärens lugn ruckar inget oväder på. Han fick också hjälpa en kvinna intill sig som sa att hon fick så högt blodtryck att hon höll på att svimma, och flygvärdinnorna ropade i högtalarna att de inte kunde lämna sina platser trots alla passagerarlarm.
Efter detta kan jag åter igen rekommendera Sinnesrobönen att ta till i sammanhang där man är till synes hjälplös. Vill man inte åberopa Gud kan man väl byta ut vederbörande mot någon eller något annat. Och nej, jag är inte rädd för att sätta mig i ett flygplan igen.

Nåväl. Vi var framme punktligt och flygplan tycks tåla det mesta.

Mitt i allt det fina, och när det gäller alla minnen från den här platsen, känner vi en smula vemod över att vara här. Förra gången fick vi meddelandet om att kär vän och anhörig hade gått vidare. En man som förtjänade all vår respekt. Jag glömmer aldrig mammas fina mejl och samtalen de ledde till. Så sorgliga, vackra och viktiga på samma gång. Det var också här vi var när Februari föddes, och i år kommer vi att missa hans treårsdag. Men det ska vi ta igen. Jag lovar.
Det om detta.
Nu ska vi prova hotellpoolen och i morgon börjar min första spanskalektion.
Vi hoppas att allt är bra därhemma och att ni inte har snöat inne alldeles.

Och, just det. Här kommer den:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.