Lagom julstämning är bäst enligt mina mått. Men lagom förr är inte detsamma som lagom nu. Antalet julstjärnor, adventsljusstakar och ljusgirlanger måste ha mångdubblats i de svenska hemmen de senaste åren. Det är som om det gnistrar och sprakar  i vartenda fönster numera.

Hemma hos oss saknar fortfarande många fönster juleljus och längs den norra väggen är det bara ett par helt vanliga fönsterlampor som lyser upp i decembermörkret. Tills jag kommer hem i kväll, vill säga. För nu har jag slagit till på två nya stjärnor, och det är som om mitt motstånd har vänt. Därmed ökar det egna innehavet med 50 procent. 

Fyra dagar rusar snabbt förbi. Men det blev lite vinter i alla fall och jag och pappa passade på att ta en tur till det ena berget som omger byn.

Efter ett omtumlande år kändes det som att landa att vara med honom på hemmaplan igen. Och så känns det som om inget hade kunnat göras annorlunda...

Fin färd genom en vintervärld.

Vinterväntan och snöfallslängtan. Landskapet är kargt och kalt och längs vägarna är det mest hårt och halt. Den här tidiga morgonen piskar regnet mot det gamla barnrummets fönsterruta och en vildsint vind river i träd och takpannor. 

På nedervåningen har mina föräldrar gått och lagt sig igen. Det har varit en lite orolig natt, men nu är det tyst och lugnt. Att själv vara på besök i barndomshemmet känns nästan som en ny upplevelse. Annars stormar jag ju in med barn och man och dessutom brukar bröderna och deras familjer vara på plats, vilket oftast resulterar i intensiva dagar.

Nu är det bara mina minnen som kämpar om utrymmet.  Men det är helt okej. Det finns många fina funderingar att hänge sig åt och jag har ändå inget för mig. Mer än att vänta på vintern. Och höra vinden vina.

Vart tog vintern vägen, och den snö som föll i fjol?

Tog med mig en uppsjö artiklar och böcker som jag har tänkt plöja under vistelsen i barndomsbyn. Nästan sextio mil från barn och barnbarn tycktes tiden bre ut sig framför mig och redan på planet läste jag en fascinerande intervju med skådespelaren och komikern Pia Johansson. En liten del av artikeln rörde hennes reflektioner efter otaliga parmiddagar och en företeelse som är lika otrevlig som vanlig.

Den handlade om par som ofta har levt med varandra länge och där parterna emellanåt förnedrar varandra. Där det skickas iväg små obetänkta giftpilar, omöjliga för såväl livskamraten som för sällskapet att freda sig mot. De kan te sig ganska oskyldiga och glättiga, eller grova. "Men jag har börjat säga i från", säger Pia Johansson i artikeln. "Man kan tycka att man inte har med andras inbördes relationer att göra, men så är det inte riktigt. För som åhörare används jag som en bricka i ett spel och därför säger jag i från", säger skådespelerskan. Det var så otroligt klokt och klartänkt uttryckt att jag rodnade när jag läste det. Varför då? tänker du. Jo, för att det där spelet ofta spelas i min egen närmsta krets. Och, faktiskt, även i den egna parrelationen.

Det är ju sjukt att man tar med sig gamla surdegar och beklagar sig i sammanhang där alla bör ta ansvar för att det ska bli trevligt. Nu måste jag bara försöka lägga hennes ord på minnet, för att kunna göra praktik av dem när det kommer till en del vänners beteenden. Och mitt eget.

Och så måste vi så klart försöka bli av med surdegarna...

I går löpte vi gatlopp i skymningen. I morse mötte vi gryningen. Förutom när det gäller att kanalisera känslor är hundar bra på motion. Inga promenader eller löprundor är så inspirerande som när man har en gläfsande glad hund som draghjälp. Åh, vad här ska springas de närmsta dagarna.

En annan pulshöjare var teatern i går. Mamma hade prickat in Norrbottensteaterns näst sista föreställning av den bejublade föreställningen Evigt ung. Vi slog oss ner på första bänkraden med ganska höga förväntningar. Höga förväntningar brukar inte vara en fördel när det ska insupas kultur, men den här gången var det ovidkommande. Om en teater, film eller bok är riktigt bra så håller den ju för det förmodade, och det gör Evigt ung. Så bra. Så tankeväckande. Så rörande och rolig.

Snart är vi också fulltaliga runt köksbordet. Efter att jag hade anlänt på fredagsförmiddagen åkte vi direkt in till pappa och hälsade på och helgen ska vi tillbringa tillsammans här hemma.

Ha en trevlig andra advent ni också!

Det är lite nervöst. Jag ska resa hem och där kommer förstås allt att vara sig likt. Och ändå inte. Pappa bor inte hemma längre. Han bor verkligen inte hemma längre. Men mamma finns där. Och Flingan. Livet har varit skonsamt mot oss. Tror faktiskt att de flesta i min familj brukar tänka så. Men tids nog tornar svårigheter upp sig och den här problematiken är lika allvarlig som allmängiltig. Och den har rymt så mycket dramatik och det har krävts så många drastiska beslut.

Min märkvärdiga mamma tog ett annat drastiskt fantastiskt beslut för några år sedan. Hon skaffade hund. Hästarnas dagar på gården var räknade och när de försvann och boxarna gapade tomma fyllde finaste fyrbenta Flingan ut de flesta håligheterna. Att långsamt förlora en nära anhörig är en stor sorg och ibland behöver den sorgen kanaliseras.

I går mötte jag en psykoterapeut i jobbet. Under intervjun berättade han att han under svåra samtal nästan alltid har sin foxterrier med sig. När känslorna blir övermäktiga får hunden parera en del av smärtan. Då kan uppmärksamheten riktas mot den fyrbenta individen, stämningen brukar lätta en aning och efter ett tag går det att dyka ner i det mörka och tunga igen.

I vårt fall är det liksom lättare att säga att "Flingan är orolig om kvällarna. Hon undrar nog vart husse tog vägen" än att säga att man själv känner sig så ensam så att man tror att man blir tokig. När det gäller mig själv har jag alltid ringt pappa om något känts svårt, eftersom han med sin positiva livssyn med övertygelse fått mig att förstå att det nog ordnar sig, trots allt. Nu är det inte så mycket bevänt med den där livsvisdomen. Den bär pappa djupt djupt inom sig. För alltid förborgad, eller så är den bara oåterkalleligen nersliten. Och jag är snart 50 år, men har aldrig känt mig så liten.

Men i morgon Flingan, då kommer jag. Och då kommer du att få parera mina och mammas känslosvall. Jag förlitar mig på dina svansviftningar. Och ditt glada skall.

En vän i vått och torrt.