Efter fyra år inom psykiatrin och femton år som badmästare började jag i egenskap av lilla fröken livrädd och vid 36 års ålder plugga i riktning mot journalistyrket. Dessförinnan hade jag under ett år kompletterat en del betyg på Komvux. Det fanns människor i min omgivning som ifrågasatte vad jag höll på med då, och den som var mest ifrågasättande var förstås jag själv.

Härom dagen skrev jag om en hårt prövad 30-årig kvinna i tidningen. Hon har varit arbetslös i hela sitt vuxna liv. Hon har hattat runt på olika vikariat och praktikplatser. Ekonomin är körd i botten, hon tycker att tiden rinner ifrån henne och i takt med det sjunker såväl självkänslan som självförtroendet. Sedan i våras får hon samtalshjälp genom psykiatrin. Till saken hör att den tilltufsade unga damen verkar så kompetent och hon är fantastisk på att uttrycka sig. En klar språklig begåvning. Efter att artikeln hade publicerats skrev jag ett litet brev till henne där jag berättade om min väg mot ett nytt yrke. Hur skräckslagen och osäker jag var. Att jag tyckte att jag var för gammal. Någon dag senare kom svaret. Hon har bestämt sig. Till våren börjar hon plugga på Komvux.

Och så händer detta. Efter att ha jobbat på tidningen i några år delades priset Årets journalist ut för andra gången av företaget. Vi är ett 60-tal som har den här typen av arbetsuppgifter och utmärkelsen blev min. Betydelsen av det här ska verkligen inte överdrivas och på jantevis tvekar jag förstås när jag skriver den här texten. Men. Det är klart att jag är glad, och det är klart att jag tycker att man ska leva sin dröm...

 Hur gick det här till?