- Jag är vacker som en stjärna, jag.

Så uttryckte sig Augustiflickan när hon var fyra år och stod och beundrade sig själv naken framför badrumsspegeln. Jag minns att jag blinkade bort en tår från den nedre fransraden och tänkte: "må du alltid få känna så". Men riktigt så enkel är ju inte tillvaron. Inte för en skolflicka som snabbt plockas ner på marken av alla ideal och andra helveteskval. Inte för en tonåring som ofrivilligt placerats i en tjejhierarki. Inte för en ung kvinna med tusen ouppnåeliga mål att leva upp till.

September är också fyra. Skridskoträningen har gått lite knaggligt. Han har inte tillåtit mig att släppa greppet. För samtidigt som fyraåringar har stor tilltro till sig själva, har de lärt sig att de kan falla. Att det kan göra ont. Men så i går. Träningspasset var det femte i ordningen och September hade fått nya knä- och armbågsskydd. Då bestämde han sig. - Jag kan själv, sa han, och med små små steg på stela stela ben trippade han sakta sakta i väg. Han höll sina armar rakt ut och tycktes helt oberörd av de andra ungarnas framfart. Deras fartfyllda rundningar, stoppsladdar, girningar och tvärnitar filtrerade han fullständigt bort, och när han hade tagit sig över planens kortsida vände han upp sitt lilla ansikte mot mig och förklarade leende:

- Jag är bäst av alla, jag!