Den här bloggen handlar om kärleken, barnen och livet. Om sådant som jag skulle ha skrivit om under nattlampans sken, ifall jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället. 
Så hur var det då, att bli mamma igen vid fyllda 42? Jag borde ju kunna jämföra eftersom första barnet kom vid 22. Frågan har ställts några gånger, senast i går, och jag har försökt tänka efter, men jag känner mig faktiskt lite frågande inför frågan.
Här kommer i alla fall svaret som jag har kommit fram till. Fysiskt är det inget problem, så länge man inte drabbas av någon sjukdom. Jag känner mig inte tröttare eller långsammare i dag. Hade jag försökt sätta något idrottsligt rekord hade åldern säkert inverkat, men lever man i en vanlig tillvaro, i ett vanligt tempo, så ter sig orken ganska oförändrad. På det mentala planet tror jag att föräldrarollen och hur man axlar den helt och hållet handlar om motivation. Och har man längtat, väntat, hoppats och även stoppats, så är det inte svårt att hitta motivationen när man väl får en liten parvel upplagd på sitt bröst.
I det läget spelar åldern absolut ingen roll. Man gör vad som helst för sitt lilla troll. Och mitt i detta livets oändliga mysterium känns ju varje barn som ett nästan osannolikt privilegium.
Livets under.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Jag håller med, åldern är bara en siffra och om man har lyckan att kunna bli mamma så betyder åldern ingenting om man får vara frisk och känna glädje...
Skrivet av Helena den 25 oktober, 2010 kl. 12:42 #