Den här bloggen handlar om kärleken, barnen och livet. Om sådant som jag skulle ha skrivit om under nattlampans sken, ifall jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället. 
Det är klart att jag var på demokraternas stora The Aloha Inaugural Ball under benämningen From Hawaii to the White House i går. Sånt kan man inte missa om det ligger ett nästan oanvänt pressleg och kliar i plånboken. Och ja, jag har lämnat en rapport till redaktionsbloggen och en artikel om hawaiianernas längtan efter frigörelse är att vänta.
Medan ni sov hemma i Svea fortsatte vi också att följa tv-sändningarna om Barack Obamas första dygn som president. Reportar och olika analytiker var hänförda över presidentparets rytm och spontanitet när de besökte de olika balerna som hölls i Washington. De dansade och presidenten höll korta anföranden, och man slås av att de utstrålar sådan vitalitet och ungdom.
Och här i Honolulu dansades det alltså också. Balens gäster flöt fram till tonerna av ett band med det något udda namnet Aloha Obama Yes We Can Band.
Här intervjuas någon lokal celibritet.
Postat i: Blandat Permalink