Efter en veckas tragglande händer det. Isen bryts. Jag har bett om att få frångå den schemalagda undervisningen för att få lära mig att presentera mig själv, min familj och mitt land. Jag vill kunna berätta om varför vi återkommer till den här platsen. Jag vill lära mig de enklaste begreppen när det gäller allmän hövlighet, de som används när man handlar, har slagit sig ner på en restaurang och de som används i andra vardagliga situationer.

Dagen innan hade jag listat mina änskemål och min till synes tillknäppta stränga lärarinna har förberett lektionen. Hon ber mig berätta och jag börjar prata om mig själv och mitt fantastiska rika jämlika land. Om kylan, snön, fjällen och de varma somrarna. Om de lite tillknäppta men oftast ärliga människorna, om den social välfärden och om ett förhållandevis humant samhälle. När jag kommer in på jämlikhet och de frigjorda och jämförelsevis jämställda kvinnorna ökar intresset.

Där någonstans bryts isen. Hon berättar om varför hon och så många jämnåriga väninnor har valt bort famillj och barn. Om machomän som vägrar ändra på sig. Om hur löftesrikt det kan verka under förälskelsen och hur ett förhållande sedan kan förändras till ett fängelse där gallret är en uråldrig kvinnosyn. Om när männen har den ekonomiska makten, den sociala statusen och om när de tar sin egen frihet för given och omger sig av älskarinnor.

Vi skrattar och skämtar om våra länders fördelar och baksidor. Om kyliga svårmodiga nordbor och om heta temperamentsfulla latinamerikaner. Och om hur farligt det är med generaliseringar. Delar av samtalet sker på spanska. Allt översätts och min läxa blir att skriva ner berättelse om mig själv, mitt land och mitt Mexiko.

Livet är fullt av överaskningar. Det här var en av dem. Hellre många felböjda ord, än få korrekta.