Kommunikation hemma och på nätet
Förr var dagboken en vän under nattlampan. Nu knackar vi ner tankarna och sänder ut dem på nätet. Det måste vara ett av de mest påtagliga bevisen för kommunikationssamhällets existens och vårt behov av bekräftelse. I mitt hus finns en ettåring och en 16-åring. De är inga undantag när det gäller önskan att bli sedda och hörda. Det är tvära kast. Och det gäller att hålla huvudet kallt.

Tonåringen, tillika Augustiflickan, är ömsom len som en kattunge, ömsom arg som en tiger, medan det lilla Septemberbarnet varvar snubbelskrap, klagolåt och tårar, med blöta pussar och innerliga kramar. Mitt i det står jag som en förvirrad kommunikationsminister som ska se till allas intressen. Det är förstås ett privilegium. Och det är fantastiskt. Krävande.

Utanför de här fyra väggarna finns dessutom de vuxna barnen Juli och December. Emellanåt vill även de tanka och förmedla biobränsle vid föräldrarnas kommunikationscentral. Om detta givande och tagande skulle jag ha skrivit under nattlampans sken. Om jag inte hade loggat in och bloggat ut i stället.

Postat i: Varför jag bloggar  Permalink   Kommentarer [0]