Det svider i mig ibland att September blir ett ensambarn, eftersom åldersskillnaden mellan syskonen är så stor. Och tro nu inte att jag inte har tänkt på att man kunde åtgärda saken. Men Resenären är inte mutbar. Inte beträffande det, och det kanske är klokt?

Nåväl, det här ensambarnet blir förstås en krusad och förtjusad liten varelse. Aningen bortskämd och odräglig. Samtidigt tålmodig, vilket visar sig genom att han flyr in i de allra mest förbluffande fantasilekar när hans föräldrar under en timme eller två intar en cheesecake (läs Resenären) eller en kaffe, eller ett glas vin (läs Tita). Själv får han förstås glass, tro inget annat, men den intas ju på två minuter.

Ändå har jag hittills bara vid ett tillfälle hört att han vill åka hem till sitt vita hus, och det är ju en tröst. Vi kör mycket med mutor i den här familjen och i dag när Resenären skulle gå långväga för att storhandla mutade han sin son eftersom barnvagnen är bra att ha när man ska släpa hem varor. Mutan handlade om att de skulle mata fiskar längs ån som rinner längs vägen mot det stora matvaruhuset. Och i väg kom de, och matade fiskar gjorde de, men eftersom resten av utflykten var så tröttande tråkig så sov lilleman vid hemkomsten, trots att klockan bara var halv elva på förmiddagen.

Och hur ska vi då kompensera honom? Jo, det blir ett besök på en Sea life park med delfiner, pingviner och annat roligt under eftermiddagen. Och sedan? Ja, då blir det förstås en cheescake, eller en... på något trevligt kafé eller en bar någonstans.

För så ter sig semesterlivet, för ett treårigt ensambarn.

 Ibland är det bara att hänga med.