Visst hade jag en del förhoppningar i går, när vi åkte mot travbanan för att se pappas gamla adept ställa upp i V75. Förvisso är jag ganska realistisk och jag trodde kanske inte att jag skulle bli stormrik, men går man på trav en gång per år så kan man också tillåta sig att spela bort ett par hundralappar.

Tävlingarna och spelet var i full gång. Den hetsiga kommentatorsrösten ekade över sorlet. Men när vi precis hade slagit oss ner och skulle beställa mat i den stora restaurangen visade det sig att pappa hade glömt sina glasögon. Den inbitne travfantasten, med en hel dags tävlande framför sig, skulle varken kunna läsa programmet eller följa dramatiken. Det var en katastrof. Trängseln var stor och bilen hade parkerats på den mest avlägsna parkeringsplatsen.

Jag tog mod till mig och gick fram till hovmästaren och förklarade det prekära i vår situation. Kunde han hjälpa oss? "Vänta här, jag tror kanske jag kan fixa det", sa han och försvann några minuter. Sedan kom han tillbaka med fem par glasögon som han överlämnade med orden: "Prova om något av de här paren passar".

Och visst fanns det ett par som fungerade. Och även om inte den restauranganställdes gest kanske innebar den allra största och mest kostsamma uppoffringen så räddade det vår dag. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta, mer än att har du ett par glasögon att låna ut till någon som behöver dem bättre, så gör det. Det kan rädda en människas dag. Och nej, det blev inget tillskott i julkassan. Eller förresten: Jo, det blev det!