Ett stående inslag under höstens dagissamlingar har varit punkten Mitt sommarminne. Barnen fick i uppdrag att plocka med sig en sak och så har de fått berätta om minnena som förknippas med den.  

Härom dagen var det Septembers tur och nu hänger hans berättelse tillsammans med en bild på honom och den lilla vattenkannan på en av dagisavdelningens väggar. När vi bestämde oss för att han skulle ta med sig den röda vattenkannan av plåt så pratade vi om att han ju hade använt den varenda dag under hela sommaren. Om att han fyllde den, bar och vattnade, fyllde, bar och vattnade, fyllde, bar och vattnade. Och om hur blommorna växte, från mitten av maj, ända till september.

Men tror ni det var den berättelsen han återgav för dagisgruppen? Nix pix. Han redogjorde i stället för en utflykt som jag för länge sedan har glömt. Om hur han hade med sig sin kanna till stadsbadets pooler och hur han öste och strilade vatten över sig själv. Han berättade också om att en flicka försökte ta hans kanna och hur han tvingades ta tillbaka den.

Så såg hans eget sommarminne ut, och jag blev både gråtmild och förvånad. Över att han har blivit så stor, och över att den här tiden bara är lånad.