I ett par veckor har förkylningen hängt i. Den har parerats med hjälp av alvedon, näsdroppar, helger och lediga dagar. Men i dag är vi hemma och efter 4,5 år är det faktiskt min första riktiga vab-dag med September. Det är smått otroligt att han har fått vara så frisk, trots att han hela tiden vistas på dagis med så många barn.

Och inte är han särskilt påverkad trots nattens hostattacker och rossel. Brevet med en teckning till Bolibompa är klart att läggas på lådan. Vi har byggt legoskepp och just nu fäktas han mot fantasins Kapten Krok, iklädd Peter Pan-hatt och en passande grön t-shirt.

Trulsas månadsgamla kattunge behöver också vabbas den här förmiddagen. Efter att ha förätit sig på moderns torrfoder kräks den lite varstans i huset. Jag borde förstås ha varit mer observant när familjens bebis kastade sig över matskålen, men jag tröstar mig med att kattungar i det vilda nog sätter i sig ännu mer svårsmält föda.

Trots askmoln och nattfrost är vinden ljum och himlen blå och vi ska ta en tur till biblioteket. September har allt för mycket energi för att vi ska vara inomhus hela dagen och visst blir man väl fortare frisk om man har roligt. Ungar i det vilda ska vara ute när det är soligt.