Det var här någonstans jag började drömma. Jag var fjorton eller femton. Drömmarna var så levande. Så verkliga. Jag minns att jag vaknade gråtande ur en en gång. Drömmarna släppte inte taget om mig när jag var vaken.

En man. En källare. En gammal torktumlare.

Det gick några veckor.

Jag visste inte längre vad som var drömmar och vad som var minnen.

Jag fick inte må dåligt. Jag hade allt. Allt man kunde önska sig. Jag var söt. Populär. Hade en pojkvän som jag var enormt kär i. Jag hade bra betyg. Varför mådde jag så fruktansvärt dåligt? För dåligt mådde jag. Tankarna på döden var ständigt nära. Jag förstod bara inte varför. Och ingen anade någonting. Ingen utom A.

Den som säger att man är för ung för att uppleva äkta kärlek när man är 14-15 år förstår ingenting. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer få uppleva någonting så äkta igen.

...du låg bredvid mig i 90-sängen och grät.

Älskade vännen. Vad är det som är fel? Varför är du ledsen?

Jag höll om dig. Du grät länge innan du lugnade ner dig så pass att du kunde tala om varför.

Jag insåg just att du kommer att dö.

När jag var 15 hade jag inte funderat en sekund över hur min kropp såg ut eller huruvida min vikt var normal. Jag tänkte inte på min kropp på det sättet.

Vi skulle beställa pizza och jag bad om att få extra sås på min. Pappa vägrade.

Du är redan tillräckligt tjock.

Vi förlovade oss på min 15-årsdag. Vi hade sparat våra barnbidrag för att ha råd med ringarna. 1036,50 vill jag minnas att de kostade. Jag har sålt min nu. Efter åtta år sålde jag den. Fick 150 kronor för den tror jag. Vår kärlek var så sann. Vi trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid. Jag trodde verkligen på det. Det är första och sista gången jag vekligen trott.

Det finns en märklig kraft i kärlek. En kraft jag förvisso fått uppleva senare, men aldrig så starkt som då. Aldrig har känslan blivit så intensiv som när jag var fjorton år och min kärlek för första gången besvarades. Den första riktiga kärleken. Jag kan sakna den känslan oerhört. Samtidigt är jag glad att jag slipper den.

Det var så svårt. Att acceptera att någon tyckte om mig. Helt frivilligt. Ja, faktiskt älskade mig. Jag kunde inte riktigt förstå det. Och jag var tvungen att testa sanningshalten i det, gång på gång. Det var passionerat. Det var mycket tårar. Drama. Fabricerade problem. Test helt enkelt. Jag testade hur mycket han stod ut med. Vad han var villig att ge upp för min skull.

Det är farligt att fästa sig så mycket vid någon annan. Livsfarligt. Men samtidigt underbart.

Jag har inte skrivit här på länge. Livet har varit för svårt. Nutiden har plågat mig tillräckligt. Men nu är jag på banan igen. Nu mår jag bättre. Jag lovar ingenting, men kanske fortsätter berättelsen här. Om ni vill läsa...

Efter ett par dagar av hångel började vi leka följa John. Omväxlande ledde han och jag. Min hand på hans kropp. Hans hand på min. Följde efter. Vi vågade mer och mer.

Jag var fjorton år och tre månader. Nästan på dagen. När jag blev av med min oskuld. Som det nu så fint heter.
Det känns inte rätt att nämna mer om det. Det gäller inte bara mig. Det fanns någon annan med i bilden. Någon som jag förvisso inte träffat på flera år. Men i alla fall. Vissa saker behåller jag inom mig. Det kommer aldrig ut i bokstäver eller ord. Det stannar hos mig.

Det är märkligt hur mycket man hånglar när man är fjorton år och nykär. Det har gått tio år nu. Jag hånglar inte alls lika mycket nu. Men då var det mycket. Varje dag efter skolan gick vi hem till A. Låg i sängen och hånglade. Konstigt hur jag orkade.

Han flög upp. Plötsligt. Röd i ansiktet.
Förlåt. Shit vad pinsamt.

Jag tyckte inte att det var pinsamt. Det var bara bra. Att han tyckte om mig. På alla sätt.

Jag minns tydligt första gången jag såg A gråta. Som om det vore igår. I många år hade jag varit upptagen av mina egna problem. Förvisso hade jag gärna velat höra om andras. Det ville jag alltid. Ville in i hjärnan. Har egentligen aldrig varit intresserad av ytliga bekantskaper. Inte sett mening i dem. Nu, å andra sidan, har jag bara ytliga vänner. Mer eller mindre i alla fall. Jag har blivit sluten och rädd. Det var jag inte då, när jag var 14 och nykär. Rädd var jag, men inte sluten.

A berättade att hans pappa var alkoholist. Det var hans stora sorg i livet. Ofta är föräldrarna orsak till det största lidandet i barndomen. Helt ovetenskapligt. Men det verkar ofta vara så.
Det var inte många som visste om att A:s pappa var alkoholist. Det var ingen som riktigt visste hur dåligt A mådde på grund av det. Men han berättade det för mig. Vi hade varit ihop i några dagar. Han grät i mina armar. Jag kände mig stark. Och fullkomligt hjälplös.

Jag var livrädd när jag vaknade på morgonen. Jag var livrädd att jag hade drömt alltihopa. Att det aldrig hänt. Att jag och A inte var vi. Sen var jag livrädd att han hade ändrat sig. Att det var ett skämt. Ett grymt och elakt skämt. Jag intalade mig själv att jag var lurad. Jag blev så säker på det att jag nästan bestämde mig för att inte gå till skolan. Sen kom jag på att det var svagt.

Jag är en sten.

Så jag gick. Jag var tvungen att berätta för M på vägen till skolan. Jag var en dålig sten.

Ännu sämre sten när jag kom fram. När jag såg honom vid skåpen. När han log mot mig.

Dålig sten. Sämre skulle jag bli.

Jag hade länge texten till Simon & Garfunkels I am a rock på väggen vid huvudänden av sängen. Det finns vissa låttexter som känns som mina. Som att de var skrivna för mig.

Sen kom kärleken in i mitt liv. Jag var inte van vid att bli älskad. Inte på andra vis än lillebrors villkorslösa beundran. Jag hade gjort mig själv till sten. Till en ö. Eller kanske ett sjunkande skepp...

And a rock feels no pain;
And an island never cries.

Jag var 14 år. Jag skulle få lära mig om kärlek.

Jag trodde nog att allt skulle bli lättare. Att livet skulle bli enklare att leva. Jag visste vad det innebar att bli kysst av någon jag älskade. Jag fick äntligen känna någonting annat än olycklig kärlek. Trodde jag. Finns det något annat än olycklig kärlek? Vad är lycka?

Jag trodde att det skulle bli lättare. Med A. Allt skulle bli lättare. Somligt blev nog det också. Väldigt mycket blev svårare. Det är svårt att leva. Det är svårt att känna. Att tillåta sig att känna.

Oundvikligen känner man då också allt som gör ont.

Det finns mer att berätta. Åtskilligt mer. Man censurerar sig själv. Jag censurerar mig själv. Dagligen. Ofta. Jag tror till och med att jag ljuger för mig själv. Jag har blivit så bra på det att jag nästan tror mig själv. Jag vet inte hur jag ska göra. Med bloggen. Det är mycket annat också, som jag inte vet vad jag ska göra med. Men här gäller det bloggen. Jag tror att jag behöver den. Det känns som att mina minnen får ett erkännande. Men kanske ljuger jag bara för er. För er som läser. För mig själv? Undanhåller och gömmer. Fast jag inte vill. När blir saker för svåra? Kan saker bli så svåra att de inte hänt? Kan jag ljuga så bra? Jag är förvirrad. Återhållsamt förtvivlad. Och trött. Väldigt trött. Men det blir nog mer. Kanske på ett annat sätt och från ett annat håll. Men mer blir det nog. Tror jag...

"Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?"

Jonas Gardell: Jenny

Kanske är det slut nu. Kanske räcker det. Kanske blir det inte mer än så. Kanske ligger allt annat för nära. Kanske är det bäst att sluta här. Kanske ett bra ställe att sluta på.

Kanske...