Det finns en märklig kraft i kärlek. En kraft jag förvisso fått uppleva senare, men aldrig så starkt som då. Aldrig har känslan blivit så intensiv som när jag var fjorton år och min kärlek för första gången besvarades. Den första riktiga kärleken. Jag kan sakna den känslan oerhört. Samtidigt är jag glad att jag slipper den.

Det var så svårt. Att acceptera att någon tyckte om mig. Helt frivilligt. Ja, faktiskt älskade mig. Jag kunde inte riktigt förstå det. Och jag var tvungen att testa sanningshalten i det, gång på gång. Det var passionerat. Det var mycket tårar. Drama. Fabricerade problem. Test helt enkelt. Jag testade hur mycket han stod ut med. Vad han var villig att ge upp för min skull.

Det är farligt att fästa sig så mycket vid någon annan. Livsfarligt. Men samtidigt underbart.

Jag har inte skrivit här på länge. Livet har varit för svårt. Nutiden har plågat mig tillräckligt. Men nu är jag på banan igen. Nu mår jag bättre. Jag lovar ingenting, men kanske fortsätter berättelsen här. Om ni vill läsa...