Så fort någon ska beskriva något i positiva ordalag så kallas det genast osvenskt och ofta då något är negativt så benämns det inte sällan som typiskt svenskt? Jag är trött på denna ständiga självdiskriminering. När något kallas osvenskt handlar det ofta om framåtanda och en önskan att framhäva sig själv. Detta är väl inte alltid bra? När något får stämpeln typiskt svenskt så handlar det ofta om en försiktighet som kanske ibland gränsar till rädsla. Det är väl inte alltid dåligt? Många människor som är framåt och kan framhäva sig själva göra det ofta på bekostnad av någon annan. Man slickar uppåt och sparkar neråt. I det osvenska jämförs ofta med länder där klasskillnader och därmed ofta ekonomiska skillnader är betydligt mer markanta än i Sverige. Om framgång ska mätas korrekt så tycker jag att man inte bara ska mäta hur bra det gått för den det handlar om. Man måste även titta på vilka lik han gått över för att nå sina framgångar. Det är sant att man i Sverige inte kan drivas framåt lika hårt som i andra länder. Det nämns ofta att svenskarna inte släpper fram varandra och att det inte går att etablera framgångsrika verksamheter i Sverige. Som jag ser det handlar det inte om att släppa fram utan snarare att vi inte tillåter att någon trampar på oss på vägen mot sin framgång. Om detta är dåligt så är mina moraliska regler tydligen helt skeva. Rättvisa är fel. För vissa. Rättvisan är relativ. Den gäller mig men inte dig. Tydligen. Så osvenskt.
Men det som benämns som typiskt svenskt då, hur ser det ut? Även i det typiskt svenska nämns ofta skillnaden mellan den svenska förnöjsamma tystnaden och det ljudliga protesterandet från människor från kulturer där detta används som förändringsredskap. Ja det verkar oftast handla om den där lågmälda försiktigheten. Att man inte vågar göra sin röst hörd och det kanske inte är så bra alla gånger, men är det verkligen så det ser ut? Jag har levt i Sverige i hela mitt 40-åriga liv och jag känner inte riktigt igen detta och då har jag ändå varit mycket både långt uppe i norr och långt nere i söder. Det jag tycker mig ha märkt är att människor har verkat ganska nöjda med livet och då behöver man väl inte skrika och gapa. Och vad är det som säger att gap och skrik alltid är bra. Att göra sin röst hörd borde väl faktiskt handla om att man faktiskt har något vettigt att säga. Det räcker inte med att bara höras över alla andra. När det finns missnöje så har folk förenat sig i protester på organiserat sätt för att få igenom förändringar på ett bra och förhållandevis lugnt sätt. Visst kan man tvinga fram förändring genom att bränna brandbilar, kasta sten och gapa och skrika, men då är vi där igen. I det osvenska. Att vi ska få det bättre på bekostnad av någon annan och att vi inte ska behöva ta något eget ansvar för vår förändring.
Postat i: Blandat | Permalink |
