Jag sitter ofta på bussen och funderar ut saker jag skulle vilja skriva om. Jag formulerar en massa saker som alltid är helt bortblåsta när jag sen sätter mig vid datorn och tänker att jag ska få ner det på pränt. Jag har i alla fall funderat en hel del på vad vi egentligen gör med våra ungdomar idag. Jag jobbar ju inom en del av socialtjänsten i Norrköping och arbetar bara med ungdomar som är dömda för olika brott. Jag blir så ledsen när jag möter vissa ungdomar som har begått en hel massa brott redan innan de fyllt femton, men som inte fått någon speciellt omfattande insats på grund av det. Sen har de fyllt femton och kunnat dömas. Då döms de ofta till ungdomstjänst, som jag jobbar med, trots att de i flera fall inte alls borde dömas till det. Många ungdomar har ett så stort behov av vård för sin omfattande problematik med kriminalitet eller drogmissbruk att de egentligen borde dömas till vård. Det går att göra så men då måste den unges socialsekreterare speeda upp lite och faktiskt fatta att det är oroväckande när en fjortonåring är delaktig i en gruppvåldtäkt mot en utvecklingsstörd flicka eller en brutal väskryckning eller yxrån. Det är extra viktigt att sociatjänsten faktiskt sätter in lite rejäla doningar när det handlar om ungdomar som inte är straffmyndiga, som är barn. Det är faktiskt viktigt att speeda upp även när det gäller mindre brott som snatteri, eftersom det finns en tendens att små barn som börjar med snatteri och skadegörelse sen går vidare mot grövre brott. Jag kan se en flathet och en benägenhet att lägga huvudet på sned och tycka synd om. Man vill inte se att dessa barn behöver hjälp. Jag tycker det är ett stort svek mot dessa barn, för det är under barndomen man formas och det är vuxenvärlden som ska visa vägen. Om ett barn begår grova brott så saknas det ju vägvisning i barnets egen vardag. Då måste vi våga klampa in och göra något för att bryta en negativ utveckling. I Norrköping, där jag jobbar, finns inte detta.

Det är ytterst få ungdomar som får någon hjälp mot en tilltagande kriminalitet, trots att det faktiskt finns tvångslagstiftning att tillämpa för att skydda dessa barn. Att skydda dem från deras egna negativa val. Jag hör ofta kollegor som tycker det är kränkande att gå in och utreda, men vad i hela höga h-vete tror de då att de jobbar med? Socialtjänsten har faktiskt en skyldighet att utreda och man kan faktiskt ha ett respektfulltbemötande där man faktiskt kan motivera allt man gör, även om det handlar om väldigt stora ingripanden. Man gör det ju för att rädda ett liv, kanske inte rädda ett liv från att släckas, men från att bli ett stort lidande. Jag är så frustrerad för detta har jag påtalat för cheferna på socialkontoren i kommunen utan att få någon större respons. Jag vet inte vad som ska behöva hända innan man gör något. Jag vet bara att jag är förbannad och tänker inte hålla tyst längre. Jag ska ringa till socialstyrelsen, vår tillsynsmyndighet.