Uppriktigt sagt så känns allt skit. Ja eller kanske inte allt. Egentligen är allt som vanligt. Som det varit ganska länge. En del är till och med bättre, men jag är trött och hängig och orkar väl inte riktigt se allt det där. Jag brukar inte bli såhär påvekad av november-grådasket men nu är jag det. Jag sitter mest och gnäller och får jobba hårt på att muntra upp mig själv. Bäst funkar dock att gå ut, även om det känns motigt när det regnar och är grått. Men jag har kommit på att det är skön luft ute. Tankarna blir lite nerkylda så jag kan ta tag i dem. Saker krymper ju i kyla och det gör på något sätt alla mina grubblerier också när jag går ut och rör på mig. Det handlar väl inte om kylan egentligen, utan mer om vad som händer i kroppen när man rör på sig lite, men det känns i alla fall bra att traska ut. Därför sitter jag nu och försöker peppa ut mig till vedboden där jag tänkte sätta mig och i godan ro dra spik ur en hög av spillvirke som vi fått över efter vår ombyggnad av huset. Det är tänkt att vi ska ha det till ved, men det blir inte så bra om det är en massa spik kvar i. Jag tänkte sitta i dörröppningen och dra spik medan regnet slår på taket. Jag ska nog göra i ordning en av våra termosmuggar med kaffe och ta med mig upp. Men det låter ju helt okej. Det är väl bäst att jag sätter fart.