Fandombloggen

Böckerna har blivit hittade. Äntligen! Sen igår, har vi våra egna ex, eller nästan i alla fall...

Mamma hade lovat att skaffa ett ex åt en kompis och eftersom de bara träffas ungefär en gång om året numera, och den gången är nu idag, så fick vi ge henne ett av våra, men i alla fall. Det är första gången vi kan läsa våra egna noveller (och ett par dikter) i tryck.

Konstigt nog känns det inte så magiskt. Kanske har det inte sjunkit in än, eller kanske behövs det lite mer för att få en sån reaktion. Som en hel bok skriven av mig. Det kanske händer en dag... Jag håller tummarna. :)

Jag har fortfarande inte kommit igång med att skriva färdigt min roman, men jag har fått idéer till två originalnoveller. Först trodde jag att jag skulle komma igång med att skriva direkt, samma natt. Natten är ju min favorittid för att skriva.

Men tyvärr inte. Fast jag har i alla fall tänkt ut nästan allt som ska vara med i berättelserna. Handling, personer osv. Jag har väl bara blivit nervös. Efter att jag har skrivit några stycken noveller på sista tiden, som jag blev ganska nöjd med, är jag rädd att misslyckas med de här.

Detsamma gäller för min roman också, fast ännu mer.

Ja, ja. Det är kul att skriva, men det är viktigt att läsa också. Lyckligtvis har jag några böcker som jag kan läsa.

Plötsligt tappade jag inspirationen för att skriva. Jag tror jag vet varför. Den sista tiden har mitt humör svängt upp och ner. Vissa kvällar är det nära att jag börjar gråta. Däremellan mår jag hur bra som helst. Ja, ja. Det där med att blogga och skriva fanfiction kan vänta. Mitt problem är egentligen att jag inte har skrivit färdigt min roman, men där har inget ändrat sig så det är en annan sak.

Jag har förstås två andra avslutade böcker som jag ska skicka in till ett förlag. Om jag nu bara kan hålla humöret uppe och jag gör mitt bästa när det gäller det. Går ut och går, åker till och med på korta små utflykter och letar efter intressanta motiv att fotografera, ser på DVD och till och med någon enstaka gång något på tv.

Fast när det gäller tv är det här nog den värsta perioden på länge. Just nu är det bara en sak som är värd att se, om jag nu minns rätt. Missförstå mig inte. Jag skulle nog klaga lika mycket om det var ett eller flera program per kväll, men det här går alldeles för långt åt andra hållet. Nej, vänta. Heroes ska visst komma tillbaka. I så fall ska jag inte klaga.

Jag kan tänka mig att homosexuella och lesbiska har svårt att finna sig till rätta i vågen av heterosexuella böcker, tv-serier och filmer. Jag har svårt att känna igen mig i de mesiga, halvnakna brudarna som filmer mm vimlar av. Till och med en fysiskt stark kvinnlig huvudperson som Buffy känns fel, på grund av sin brist på intelligens och sin mesighet. Tuff och mesig på en gång. Vilken egendomlig kombination. Veronica Mars är en fantastiskt bra serie, men den lilla blonda tjejen som spelar huvudrollen är inte direkt någon jag kan identifiera mig med.

Det skulle kännas uppfriskande med fler tuffa kvinnliga karaktärer, speciellt sådana som inte exploaterar sig genom att klä sig i otillräckliga plagg. Jag menar inte alls att kvinnliga huvudpersoner måste vara höga i halsen och se präktiga ut. Det räcker bra att de har en vanlig, åtsittande t-shirt, bara den inte är extremt urringad och bara den täcker magen. Hipsterbyxor är en styggelse.

Vad som verkligen skulle tilltala mig är böcker, tv-serier och filmer där männen exploateras lite mer. Inte bara i uppenbara gay-serier, filmer mm utan i heterosexuella fandom också. Man får intrycket att inom gaykretsar ser man negativt på heterovärlden. Den är för all del långt ifrån perfekt, men jag tycker inte man måste gå så långt som att fördöma heterosexualitet. Skulle alla dessa gayaktivister ha velat se sina föräldrar som homosexuella och lesbiska? I så fall, antag att de inte skaffat sig några barn? Finns det inte plats för alla?

Jag är själv varken stolt över eller skäms för min sexuella läggning. Den föddes jag med. Lika lite är jag stolt över eller skäms för min närsynthet, min förmåga att stava bra, eller mitt språköra. Det enda jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag blivit vegan och kanske också över det jag skrivit, inte för att jag är född med en förmåga att fantisera ihop en massa berättelser utan att jag jobbat så hårt med att förbättra förmågan jag föddes med. Detsamma gäller nog också mina språkkunskaper. Där har jag inte bara fötts med en benägenhet att lätt lära mig andra språk. Jag har också slitit hårt för att öva mig på de språk jag studerat.