Fandombloggen

Böckerna har blivit hittade. Äntligen! Sen igår, har vi våra egna ex, eller nästan i alla fall...

Mamma hade lovat att skaffa ett ex åt en kompis och eftersom de bara träffas ungefär en gång om året numera, och den gången är nu idag, så fick vi ge henne ett av våra, men i alla fall. Det är första gången vi kan läsa våra egna noveller (och ett par dikter) i tryck.

Konstigt nog känns det inte så magiskt. Kanske har det inte sjunkit in än, eller kanske behövs det lite mer för att få en sån reaktion. Som en hel bok skriven av mig. Det kanske händer en dag... Jag håller tummarna. :)

Jag har fortfarande inte kommit igång med att skriva färdigt min roman, men jag har fått idéer till två originalnoveller. Först trodde jag att jag skulle komma igång med att skriva direkt, samma natt. Natten är ju min favorittid för att skriva.

Men tyvärr inte. Fast jag har i alla fall tänkt ut nästan allt som ska vara med i berättelserna. Handling, personer osv. Jag har väl bara blivit nervös. Efter att jag har skrivit några stycken noveller på sista tiden, som jag blev ganska nöjd med, är jag rädd att misslyckas med de här.

Detsamma gäller för min roman också, fast ännu mer.

Ja, ja. Det är kul att skriva, men det är viktigt att läsa också. Lyckligtvis har jag några böcker som jag kan läsa.

En gång för inte så väldigt länge sedan hade Tonica faktiskt en betaläsare. Det var bara en, men det betyder ändå mycket att ha en annan person som granskar ens berättelser. Bäst av allt är om personen i fråga (ok, man kan lika gärna tala klartext - tjejen det handlar om) kan det fandom som berättelsen utspelar sig i. Om det är en originalberättelse kan ju betaläsaren peka ut stavfel och grammatikfel. Förhoppningsvis.

Min betaläsare (jag ska inte nämna några namn) tröttnade helt enkelt. På mina berättelser, på mig, jag vet inte, något var det säkert. Nu känns det jätteledsamt att inte ha någon publik alls längre. Visst droppar det in en och annan besökare fortfarande, men nästan alla (av de få som kommer) stannar i ett par sekunder.

Tydligen har jag inte lyckats att nå ut till publiken. Eller så skriver jag sämre. Eller kanske har läsarna tröttnat på det jag skriver. Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Det känns nästan overkligt att min hemsida - Agri Sublunares - fd The Sublunar Fields - fd Tonica's World - en gång fick in hundratals besökare varje vecka.

Mina fics finns omnämnda på en del stora fandomsiter. Ja, utan att jag först hörde av mig och bad att få byta länkar med dem. Men jag la genast dit deras länk om jag inte redan hade den i min länksamling, fast det hade jag oftast. Två personer har använt mina fic i sina avhandlingar.

Och nu vill ingen se åt mina berättelser. Det känns lite sorgligt, men så är det väl. Jag hade tänkt att göra en videopodcast (alltså en liten film) och lägga på siten. Det kanske skulle kunna locka tillbaka läsarna. Om det inte redan är för sent. Förresten var det jag och min betaläsare, med lite hjälp från en och annan (vad hette det nu igen - jo, nu minns jag) kompis, som skulle spela in filmen. Ok, glöm det.

Det här inlägget kunde lika gärna ha kallats Läsarna som försvann. Fast nu räcker det med eländet. Skriva är nämligen fortfarande det bästa jag vet och läsa det näst bästa, även om det låter lite internt att sitta och läsa sina egna berättelser.

Att jag ändå i en serie humoristiska berättelser baserade på tv-serien Will & Grace parar ihop Jack och Karen har sin komplicerade och roliga förklaring i mitt fic. Jag påstår inte alls att Jack inte är homosexuell. Det är han uppenbarligen. Därför är han naturligtvis inte ihop med Karen på vanligt sätt. Att han ändå är det är som sagt en lång och komplicerad historia.

Will däremot, uppfattar jag som en bög med heteroprocent. Han är uppenbarligen fortfarande svag för Grace och precis som en heterosexuell man är han fascinerad av lesbiska undertoner mellan kvinnor. Man får ett intryck av att Will gärna skulle levt i en kultur där det var acceptabelt att vara gift och ändå ha sexuella relationer med män vid sidan av. Jag föreställer mig att det finns många sådana män i verkligheten också.

Det är faktiskt rätt egendomligt att fast det är både vanligt och accepterat inom fanficvärlden att göra en heterosexuell karaktär homosexuell är motsatt process helt och hållet tabu. När jag parar ihop Will och Grace - inte för att jag på något sätt är en shipper (alltså en som är för ett särskilt förhållande - "ship" alltså relationship i praktiken alltså en pairing) - får jag genast en massa upprörda kommentarer. "Det där skulle aldrig kunna hända!".

Nu råkar det vara så här att jag innan jag skrev berättelserna frågade min homosexuella/bisexuella/sexmissbrukande vän om råd. Jag kontrollerade också vad Minotaur hade att säga om det. Minotaur, ifall du inte känner till honom, är något så ovanligt som en homosexuell man som skriver fanfiction. Han har en stor site med råd till slashförfattaren, skrivna av en homosexuell man, som sagt. Enligt Minotaur, är det vanligt att homosexuella män under inflytande av alkohol hamnar i säng med kvinnor. Varför förstår inte jag, men om det nu är så, varför skulle inte Will kunna ha sex med Grace? Han slutar inte att föredra män, men han kanske får upp ögonen för att sex med en viss speciell kvinna faktiskt kan vara bra också.

Det står faktiskt en kommentar till det här svaret - att homosexuella män kan ha sex med kvinnor. Den går ut på att man ska akta sig för att skriva något homofobiskt. Om det nu är därför man vill "omvända" en gaykaraktär. Vad ingen tycks tänka på är att det faktiskt kan finnas heterofobiska tendenser ute i fanficvärlden.

Jag är inte homofobisk, och att jag själv inte läser femslash/femmeslash - berättelser om sex och/eller kärlek mellan kvinnor är inte att jag tycker det är principiellt fel utan det är helt enkelt så att det inte är min grej. Det intresserar mig inte. Deathfics gör det inte heller och inte renodlade songfics heller. Jag läser inte heller fics med "fel" pairing, utifrån min uppfattning, eller fanfiction baserade på fandom jag inte tycker om. Det är ju jag som är "kunden". Ska inte jag ha rätt att bestämma själv vad jag läser?

Nu är jag ju inte betaläsare (en som korrekturläser och kommenterar någons berättelser), men om jag varit det, skulle jag självklart ha läst och kommenterat en femslashberättelse. I och för sig vet jag inte hur mycket mitt omdöme skulle vara värt eftersom jag aldrig läser femslash i vanliga fall, men jag skulle i vilket fall som helst kunna kolla stavning, grammatik, handling, karaktärsbeskrivning mm.

I verkligheten önskar jag alla som hittar den partner de kan trivas med lycka till. Hoppas de blir väldigt lyckliga. Det här gäller självklart bara de par som består av två vuxna, normalbegåvade människor, eller - två vuxna förståndshandikappade. Ingen borde få utnyttja barn, djur, förståndshandikappade, mentalsjuka, senildementa eller döda personer. Om någon skulle råka falla för ett par damskor eller något annat föremål så får väl personen i fråga hållas. Ingen blir i alla fall lidande.

Jag vet inte om det är sant men efter vad jag har hört, har flera män faktiskt uttryckt önskemål om att få gifta sig med t ex motorcykeln eller sin stora fina tv. Jo, det är sant. Nu vet inte jag om det är rätt att gifta sig med en pryl, men om de nu tänder på prylarna i fråga blir ju som sagt ingen lidande på det.

Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.

En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.

Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.

Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.

Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.

Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.

Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern - Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.

Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.

Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne. Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.

För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker. Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch. Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?

Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare - "Än sen då? Det har jag också." Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.

Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh - jag tror han föddes 1906 - är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.

Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.

The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: "girls are silly things."

I Taken at the flood eller - alternativ titel - There is a tide - förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp - mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare - ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.

I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd. Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek. Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.

Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget - första världskriget - och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.

Lustigt nog - fast det här inte direkt har med saken att göra - finns det här exempel på hur ord byter betydelse. 'Make out' - som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.

Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio. Hon träffar en ung man i nöd - han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra. Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.

Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv. I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara men outtalade homosexuella band mellan männen. Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.