Fandombloggen

Jag kan tänka mig att homosexuella och lesbiska har svårt att finna sig till rätta i vågen av heterosexuella böcker, tv-serier och filmer. Jag har svårt att känna igen mig i de mesiga, halvnakna brudarna som filmer mm vimlar av. Till och med en fysiskt stark kvinnlig huvudperson som Buffy känns fel, på grund av sin brist på intelligens och sin mesighet. Tuff och mesig på en gång. Vilken egendomlig kombination. Veronica Mars är en fantastiskt bra serie, men den lilla blonda tjejen som spelar huvudrollen är inte direkt någon jag kan identifiera mig med.

Det skulle kännas uppfriskande med fler tuffa kvinnliga karaktärer, speciellt sådana som inte exploaterar sig genom att klä sig i otillräckliga plagg. Jag menar inte alls att kvinnliga huvudpersoner måste vara höga i halsen och se präktiga ut. Det räcker bra att de har en vanlig, åtsittande t-shirt, bara den inte är extremt urringad och bara den täcker magen. Hipsterbyxor är en styggelse.

Vad som verkligen skulle tilltala mig är böcker, tv-serier och filmer där männen exploateras lite mer. Inte bara i uppenbara gay-serier, filmer mm utan i heterosexuella fandom också. Man får intrycket att inom gaykretsar ser man negativt på heterovärlden. Den är för all del långt ifrån perfekt, men jag tycker inte man måste gå så långt som att fördöma heterosexualitet. Skulle alla dessa gayaktivister ha velat se sina föräldrar som homosexuella och lesbiska? I så fall, antag att de inte skaffat sig några barn? Finns det inte plats för alla?

Jag är själv varken stolt över eller skäms för min sexuella läggning. Den föddes jag med. Lika lite är jag stolt över eller skäms för min närsynthet, min förmåga att stava bra, eller mitt språköra. Det enda jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag blivit vegan och kanske också över det jag skrivit, inte för att jag är född med en förmåga att fantisera ihop en massa berättelser utan att jag jobbat så hårt med att förbättra förmågan jag föddes med. Detsamma gäller nog också mina språkkunskaper. Där har jag inte bara fötts med en benägenhet att lätt lära mig andra språk. Jag har också slitit hårt för att öva mig på de språk jag studerat.

Lustigt nog verkar barn- och ungdomsböcker bättre på jämställdhet än vuxenböcker. Kanske beror detta på att författaren eller förlagen aktivt försöker skildra eller ge ut politiskt korrekta böcker. Det är sällan man ser en modern barnbok förespråka ett förhållande där den kvinnliga parten är undergiven. Tack och lov får man säga. Det skulle vara väldigt svårsmält. Tyvärr finns det en uppsjö av vidriga prinsess-och älvböcker. Småflickor uppmuntras att identifiera sig med skära, ljuva små damer, om de inte leker med de helt avskyvärda Bratz-dockorna.

Hade jag en dotter, och det önskar jag verkligen att jag hade, skulle hon aldrig få läsa en prinsesstidning eller en bok som handlar om något liknande. Så fruktansvärt äckligt. Det påstås att sjuttiotalisterna som är småbarnsföräldrar nu kände sig hämmade av unisexmodet när de växte upp. Konstigt. Jag kan inte förstå det. När jag kan välja kläder själv lyckas jag alltid hitta något som känns som tjejkläder, men ändå undviker excesser i rysch och pysch. Volanger, spetsar, knytblusar mm skyr jag som pesten.

Men nu har jag ju ingen liten dotter. Om jag skulle behövt leta plagg till henne bland skära, urringade, kortkorta saker skulle jag antagligen slita mitt hår. Nu har jag lyckligtvis både en mamma och en syster som kan sy. Mina barn, om jag får några, ska inte behöva gå omkring i de där skräckexemplen.

Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.

En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.

Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.

Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.

Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.

Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.

Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern - Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.

Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.

Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne. Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.

För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker. Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch. Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?

Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare - "Än sen då? Det har jag också." Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.

Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh - jag tror han föddes 1906 - är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.

Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.

The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: "girls are silly things."

I Taken at the flood eller - alternativ titel - There is a tide - förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp - mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare - ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.

I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd. Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek. Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.

Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget - första världskriget - och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.

Lustigt nog - fast det här inte direkt har med saken att göra - finns det här exempel på hur ord byter betydelse. 'Make out' - som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.

Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio. Hon träffar en ung man i nöd - han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra. Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.

Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv. I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara men outtalade homosexuella band mellan männen. Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.