Dottern väntar barn, det känns stort, nåt jag knappt vågat drömma om, även om det väl är det mest naturliga i världen. Men det var inte ens en självklarhet att jag själv skulle få barn, då det inte ville sig med förste maken. Men nu ska jag då bli mormor, det kommer ta tid att smälta en så stor sak, att förstå att en ny liten människa som är en av oss kommer till världen.

Dottern är halvvägs i graviditeten nu, allt ser bra ut. Magen är inte så stor än, men står dotran i profil så syns en så fin liten bulle där. Fick reda på att dottern var gravid när det lilla embryot bara var en vecka, vetenskapen har gått framåt nåt helt otroligt.

Har sett en bild på det lilla fostret i profil. Man såg tydliga drag av både näsa panna och mun, blev alldeles stum. Vi gläds så mycket åt detta, en ny liten familjemedlem får vi. Hoppas nu bara att allt går bra, att barnet är friskt. Dottern säger att barnet verkar livligt, hon känner små sparkar varje dag och det måste väl vara ett gott tecken.

Förbereder mej inför resan nu. Har gjort min lista, men kommer på mer saker allteftersom. Pass och pengar och biljetter är väl det viktigaste, men inte så kul om man skulle glömma medeciner öronproppar eller kamera eller vad det nu kan vara, så onödigt och retsamt.

Det tar tid för mej att packa, som jag nämnt nån gång tidigare så är det småpryttlarna som tar sin tid, men det kan vara lite knepigt med kläderna också. På dagarna kommer det vara varmt uppåt 25 grader, men kvällarna blir  svalare och enligt väderprognosen kommer det även regna och åska. Får väl slänga ner både sandaler och varma koftor och några sommarplagg, så man är garderad, paraply får jag inte heller glömma.

Sonen är inte så intresserad av att gå på museum, jag sa att nåt museum kan vi väl ändå besöka, som Van Gogh museet tex. det är väl nästan ett måste. Men annars är inte heller jag så intresserad av det när solen skiner och man väl mest vill sitta på utecafeer och studera folklivet.

Senast jag var i Amsterdam var massor med år sen, minns att det fanns små stånd på gatorna med billigt blåvitt porslin. Hoppas det fortfarande är så, tänker i så fall passa på och köpa tallrikar i den kombinationen.

När vi skulle åka hem från landet frågade en granne om vi kunde skjussa hans vuxna dotter till Norrtälje, visst kunde vi det. Hon pratade på hela tiden, så vi slapp anstränga oss att hitta på samtalsämnen. Hon berättade om alla blomfynd hon gjort i affärerna i Norrtälje, hon hade fått 5 pelargoner för tror jag 99.50. Vidare hade hon köpt femtunga, vet knappt vad det är för blomma. Hon visste alla priser noggrannt och påpekade att gårdshandeln där vi brukar handla alla våra blommor, var alldeles för dyr.

Så hade hon sått massvis med frön, mest flitiga lisa. Dessa frön hade hon tagit från förra årets skörd. Tyckte hon sa att från varje blomma fick man 50 frön, det gav mej en tankeställare. Dessa småkrukor har hon på köksbordet och i sina fönster. Hon kan inte semestra någonstans på grund av alla blommor hon har.

(kanske ser hennes balkong lite ut som den här, hon odlar även blommor på hennes föräldrars terrass, där har jag varit, det ser alldeles underbart ut där med jättestora blommande pelargoner och stora amplar överallt med överdådig blomprakt);

Jag frågade om hon inte hade nån stol att sitta på ute på balkongen, så att hon kan njuta av alla sina blommor. Jo det hade hon, två stolar och ett bord, där satt hon varje lunchrast med en flaska Loka med kolsyra i. Jag sa då, att det ju blir festligare när det blir lite bubbel i glaset.

Hon berättade vidare att hon går upp 4.30 varje morgon för att vara på sitt jobb 6.00 Hennes arbetspass är klart för dagen 15.00 Hon lägger sig 19.00 varje kväll för att orka med nästa dag. Hon verkade pigg och glad och nöjd med sitt liv.

Kom hem från landet ikväll. Känns nästan lite sorgligt att vara hemma igen, för det var helt underbart där ute. Hela tomten var som ett blommande hav av gullvivor  tusenskönor och kabbeleka. Så fint var det. Plockade en vas full, som jag satte på köksbordet, för att kunna njuta av blommorna på nära håll.

Vädret var ju kanon och mörkret föll inte förrän vid 22-tiden. Jag hade mycket väl kunnat fortsätta vara där ute ensam, är lite mörkrädd annars, men nu är det ju ingen större fara alls. Men schemat tillåter det inte. Ska väl inte beklaga mej för mycket, då sonen och jag imorgon kväll åker till Amsterdam. Och det ser jag också fram emot mycket, mest att få sitta på uteserveringar och studera allt folket som flanerar förbi.

Problemet som jag skrev om här för ett tag sen har jag inte löst än. Tyvärr är det inget som jag bara kan vifta bort,  som att det inte finns. Jag tragglar fortfarande fram och tillbaks med det, försöker få nån slags rätsida på eländet. Och det  på ett språk som jag knappt behärskar. Kvinnan jag har att göra med har jag hittills bara haft kontakt med per telefon. Men jag har gjort mej en bild av henne ändå, för jag har träffat hennes kollega irl och då blev jag avskräckt.

Hon var oklanderligt klädd, lite kokett också, rejält mejkad särskilt kring ögonen, som hon väl ville poängtera, lite som en docka såg hon ut, (vilket gjorde att jag kände mej ännu  klunsigare än vad jag faktiskt är). Hon var så korrekt man bara kunde vara och opersonlig på ett svalt och oåtkomligt vis. Jag tänkte efter det mötet, att aldrig mer vill jag  ha nåt med henne att göra. Enough is enough. Men ödet ville annorlunda. Och nu är det alltså hennes kollega jag haft kontakt med och jag har en känsla av att hon är av samma stuk som sin kollega. Ja under den polerade ytan.

Men jag fattar knappt någonting av det jag bör fatta. Det kan inte jag rå för, jag är trots allt bara en människa. Men jag slipper inte undan. Jag har tom.förberett mej på att hon skulle säga i telefon:  Jag kan tyvärr inte hjälpa dej något mer, ursäkta att jag säger det, men du är alldeles för inkompetent och jag kan inte begripa varför jag skulle ödsla nån mer tid på dej.Du har redan tagit upp min tid mer än vad som krävs. Så tyvärr, skulle hon säga lite släpigt och  slänga på luren.

Vad gör jag då? Att nåt sånt skulle hända är inte alls omöjligt.  Jag inser det .När jag pratade med henne sist så lät hon redan då mycket ansträngd i tonen, som att hon inte begrep vilken infantil människa hon hade att göra med. Och vad som också var jobbigt var att när jag frågade henne om nåt, så blev det alldeles tyst, som att hon måste räkna till tio för att öht stå ut med mej. Det kändes som psykisk terror. Jag sa: hallå, är du kvar i luren. Ja, jag är här sa hon då med sin överlägsna snorkiga röst.

Kontentan är att jag måste anstränga mej ännu mer, fast det tar emot såååå mycket.

Försöker vakna till och samla lite kraft. Druckit mitt kaffe, tagit en koffeintablett, känner ingen effekt av det alls dessvärre. Dottern kommer ju hit senare idag. Hon sa: Jag orkar inte med om det är stökigt hemma.

Jaha.

Ska alltså städa hela dagen, körde 8 maskiner häromdan, ska köra 4 till idag, måste sortera in all tvätt också, para strumpor är ett gissel.

Igår träffade jag en gammal god vän, vi promenerade runt halva Djurgården, vackert är det nu med alla blommande träd. Han gav mej ett par goda råd, vilket jag värdesätter. Gillar honom mycket, även om han för det mesta är en urusel lyssnare och mest pratar på om sitt. Men en del är av intresse även för mej.

På hemvägen slank jag in på Åhlens. Fyndade 2 vårjackor för endast 199 kr styck. Ett fynd, så billigt att man inte tror det är sant. Jackorna är lite bylsiga  och slappa i modellen med massor av fickor, mjuka i materialet, den ena är i svart, den andra i khakibrunt.

Gillar mycket att handla på rea. För ett par veckor sen fyndade jag en slags rock i svart på HM, enkel och rak i modellen, fint foder, kunde lika gärna varit från Acne eller Filippa K. Lägger ner lite krut på att ha nån snygg sjal till så att det inte ser för mesigt ut, fick också den för 199 kr.

Har sovit på tok för lite de senaste par dagarna, mellan 4-5 timmar per natt, vilket är för lite för min del. Jag har alltid kunnat luta mej tillbaka på  att jag kan ta igen förlorad sömn en annan natt när jag är ledig dagen därpå och så att säga mer avkopplad. Men allså inte denna gång. Trots sömntablett.

Kanske oroar jag mej för nåt, har svårt ibland med att koppla av. Gnisslar tänder på nätterna när jag sover, vilket min tandläkare har uppmärksammat mej på. Inget jag kan rå för, det undermedvetna lever väl sitt eget liv.

Vaknade vid 5, så onödigt, men ska försöka göra nåt vettigt av denna dag.

Meningen var att maken och jag skulle till landet imorgon, det blir ju långhelg. Jag frågade dottern om hon kunde tänka sig att komma dit på torsdan då maken måste jobba dan därpå och var tvungen att åka in igen. Visst, det ville dottern gärna.

Men så tänkte jag ett varv till. Sonen följde ju med sist vi var där. Det var ingen större hit. Huset är inte uppstädat efter vintern, kläder dynor möbler tavlor etc huller om buller,( har som ett litet tavelgalleri på utedasset, till vintern tar jag in tavlorna för att undvika ev fuktskador). Inget mysigt alls är det nu, ser inte så inbjudande ut som när det är sommar och allting är fixat. Dessutom när sonen slog sig ner för att titta på tv såg han en död mus ligga  precis vid fåtöljen där han satt, det fick honom att tappa lusten totalt.

Det senare med musen sa jag inte till dottern, onödigt. Men sa att det inte var klart där, ville inte riskera att även hon skulle få second thoughts om landet. Hon föreslog att hon kommer hit hem på torsdan istället och maken och jag åker ut själva på fredan. Blir nog bäst så.

Funderar hit och dit om jag ska ta tjänstledigt senare i år. Har börjat tveka lite, det lustiga är som jag nämnt tidigare, att jag faktiskt trivs på jobbet. Det har jag kommit fram till nu, när jag ev ska ta en paus. Ja, det kanske låter konstigt och finns väl ingen riktig logik bakom mitt resonemang, men nu när jag inte längre har tvånget att gå dit, att jag vet att jag kanske slipper vara där en tid, så har jag svårt att slita mej därifrån.

En anledning bl.a till att jag vill vara kvar där, fast det kanske låter helt tokigt i andras ögon är att jag faktiskt får vara för mej själv där. Jag är oftast helt ensam och får pula med mitt helt ifred. Annat är det här hemma, prat prat prat. Orkar inte alltid med det. Vill ha stunder helt för mej själv och få göra vad jag har lust med. Inte bli avbruten stup i kvarten.

(samtidigt som jag skriver dessa rader, får jag lite dåligt samvete, min familj betyder ju allt för mej, vad vore jag utan dom, det är ju dom som ger mening åt mitt liv).

Har druckit mitt kaffe och styrkt mej ytterligare med en koffeintablett, för kraft och ork behövs idag. Ska ta hand om hela hemmet, så är meningen och min ambition. Får se hur mycket jag orkar med. Så fort jag inte är hemma så förfaller hela hemmet. Vare sig maken eller sonen kan diska, tvätta eller städa. De kan bära ner tidningar och sopor, man får väl vara tacksam för det.

Maken som har dåligt luktsinne, frågar mej ofta: Luktar det nåt om den här t-shirten? Oftast gör det det, men inte alltid, lite bara.  Jag säger då, att han kan ju ev ha den på sig här hemma på helgen. Jag själv är rätt tolerant på den punkten. Men på en arbetsplats går det ju inte an. Allt ska vara så fräscht och rent och helst struket också, inte alltid man hinner med, men sånt anses ju viktigt.

Till maken sa jag: Vänd t-shirten ut och in, trä på en galge och häng ut den på balkongen ca ett dygn.

Har så mycket tvätt ändå och förr hängde man ut kläderna på vädring mycket mer än idag, tror jag. Det optimala förstås måste väl vara att kunna hänga ut sin tvätt för att torka ute i trädgården. Det luktar ju så gott sen om kläderna. Lyckliga den som kan göra så.  Vi har dessvärre ingen trädgård här hemma.

Dottern ringde ikväll, hon berättade bl.a att hon upptäckt en blogg där en ung tjej vill bli gravid. Men det vill sig inte. Hon får missfall på missfall, hon avskyr att se gravida kvinnor på stan eller mammor som går med sina barnvagnar. Hon får ut all sin besvikelse för sin situation på sin blogg. Jag sa:

"Jag kan förstå att det kan kännas skönt för henne att få ur sig  all sin frustration på  bloggen. Men är det så smart att göra så. Att alla i hennes närhet får reda på hur hon känner. Kanske hon bara därför känner ännu större press att bli med barn och så vill det sig inte.

Kanske får hon ofta frågan: Hur är det med dej nu? Väntar du barn eller hur går det? (hur roligt kan det vara).

 Har ju läst att när vissa par inte får egna barn så adopterar de ett. Och sen blir mamman gravid med ett eget ganska snart därefter.Kanske för att spänningen och stressmomentet försvinner då.

Känner till ett sådant fall.

Konstiga tider har jag haft, jobbat en hel del och svängt på dygnet, inte bra alls. Nu måste jag bli "normal" igen och vända på dygnet så att mitt sociala liv klaffar. I och för sig gillar jag att vara uppe på nätterna när alla andra sover, det är så tyst och fridfullt då, och man kan få en hel del gjort, när inget annat pockar på som får en att tappa koncentrationen.

Men nu är jag ledig igen, skönt. Imorrn har jag tvättstugan, en mastodonttvätt är det, har knappt en enda ren trosa kvar. Fast jag handlade 3 trosor på Lindex häromdan. Gillade dom trosorna och ska köpa fler av samma sort. Har en del hål i vissa trosor och det kan kännas lite skämmigt. Lite onödigt, men jag har ju så svårt att slänga. Kanske går jag igenom alla trosor, och slänger de sladdriga och trasiga och köper ett helt gäng nya, kan ju inte vara så svårt.

Sonen och jag sticker iväg snart. Var ju ute på en resa med dottern alldeles nyligen, men nu blir det istället sonen som vill resa med mej.

 Vi åker till Amsterdam, men kommer besöka lite andra ställen också, då åker vi tåg. Gillar mycket att åka tåg, man kan se hur landskapet passerar förbi fönstret, man kan läsa och man kan äta nåt i restaurangvagnen eller ta en tupplur ifall man känner för det. Allt detta kan man göra utan att få dåligt samvete, för några andra alternativ finns inte. Ja kanske datorn då, dottern jobbade en hel del med den nu senast, men jag slipper det.

Även om jag träffar sonen mer eller mindre var dag,(fast nu är han i den andra lägenheten), så blir det mer som att man pratar med varann när man sitter mittemot varandra  vid  ett restaurangbord. .Man får lite mer tid då, blir mer koncentrerat än här hemma, där det finns så mycket annat som pockar på.

Sen får man väl se hur länge till han vill åka bort med sin mamma, men det är ju en annan historia:)

Ja vad hände egentligen, för att spänningen skulle släppa mellan kollegan och mej. Lite svårt att sätta fingret på exakt när det hände. Minns dotterns förslag på hela problematiken: Låtsas som att du tycker om henne. Faktiskt ett av de bästa råd jag någonsin fått. Jag låtsades, jag var vänlig och alltid korrekt. (nu låtsas jag inte längre, behöver inte det).

Kanske hon märkte det, hon var väl inte heller helt hemtam där på jobbet i och med att hon kom från ett annat land och inte riktigt hängde med i alla diskussioner. Kanske hon kände sig utanför bara därför. I vilket fall minns jag att hon var inne i en diskussion som hon inte riktigt klarade av, kanske i brist på sin dåliga svenska. Jag tog mej friheten att förklara vad hon menade eller trodde vad hon ville få sagt och jag träffade precis rätt på kärnan. Hon sa då: Det är precis vad jag ville få sagt. Och då var det som att något föll på plats. Just i det ögonblicket ändrades något mellan oss, det var nog då som vi började acceptera varann.

Nu idag känns det som att jag alltid kan lita på henne och jag tror hon tänker detsamma om mej. Det är lite konstigt hur det kan falla sig.  Jag känner mej helt lugn i hennes sällskap, kan tom. sträcka mej så långt att jag känner mej trygg. Vi är på samma våglängd och kan också skratta ihop, riktigt hjärtligt och gott. 

Så där ser man. Man kanske inte alltid ska gå efter första intrycket, det kan ju vara helt fel. Som väl det här fallet visar. Idag blir jag glad när jag ser henne, vi har tom. börjat bli lite förtroliga med varann.

Ja hur var min taktik då, när den "kära"  kollegan hade mage att komma med kritik. Det är ju inget som man är  direkt van vid. De flesta passar sig nog för att konfrontera en kollega, det kan bli surt efteråt och kan i värsta fall få trista efterföljder.

Men är det så mycket bättre att få reda på det trista i andra hand, genom skvallervägen. Tror inte det. Hon var åtminstone rakt på sak och tog upp ämnet direkt med mej. (efteråt har jag uppskattat hennes ärlighet och att hon aldrig hymlar, men så var det inte då, vi hade inte kommit så långt än, och nån vänskap var det inte frågan om).

Så jag höll masken efter hennes angrepp, sa att det var bra att hon tagit upp det och att jag skulle tänka på "problemet" i framtiden och försöka undvika vidare fallgropar. Jag verkade glad och nöjd och som att det inte bekom mej så värst. Sedan undvek jag henne så mycket som det bara var möjligt.

Vi hade ingenting gemensamt, dessutom kom hon från ett land som jag inte kände någon som helst sympati för,(vet att man inte ska dra alla över en kam, men ändå can't help it).

Så det finns väl ingen riktig logik i det hela, men idag har vi trots att vi hade alla odds emot oss blivit vänner, riktigt goda vänner. Det är roligt när man blir positivt överraskad här i livet, när det inte riktigt går som man tänkt sig. Att det faktiskt går precis tvärsom och blir nåt ännu bättre, nåt man aldrig ens hade kunnat drömma om ens i sin vildaste fantasi. 

Vad som hände för att det  spända läget mellan oss skulle släppa ska jag snart ta upp.