Nedanstående inlägg skrev jag förra året, men ville inte  publicera det  då:

Blev sur på dottern ,för att hon knappt hörde av sig i påskas. Hon kunde väl ringt och sagt: glad påsk, men icke. Ja visst ringde hon ett par ggr, men antingen låg jag och sov eller var inte anträffbar( batteriet hade gått ut på min mobil) när jag var på landet, vi har inte längre vanlig telefon där.

Så jag kände mej sur och kränkt. Jag som alltid ordnat så fina påskar åt mina barn, med skattjakt, påskägg, god mat+ påskpynt så det stod härliga till. Och detta var alltså tacken.Jag vet att detta kan låta småsint, men jag kan inte rå för hur jag känner. Hon var ju fullt upptagen av pojkvännen och hans familj.

Dottern märkte att jag var sur. Ja för jag lät henne märka det,  var lite kort i tonen, inte mitt vanliga hjärtliga alltid lika intresserade jag.

Dottern: Är du lessen, mamma?

Jag: Varför tror du det?

Dotter: Men du låter så. Vad är det?

Och så sa jag vad jag tyckte.

Samtidigt tänker jag, att jag vill verkligen inte bli som min svärmor, som alltid spelade martyr. Det var sjukdomar, trötthet och åter dålig hälsa i en evig kretsgång, som en enda lång utpressning.  Alla jular var vi hos henne, annars skulle nog hennes hälsa ta stryk, klent hjärta som hon hade sa hon.. (alla jular gubevars hade alltid firats med sonen  innan jag kom in i bilden) Hon styrde oss med en järnhand, allra helst sin son. Fast jag hade ingen som helst lust att gå i hennes ledband alla gånger och nån gång gjorde jag lite revolution, vilket visst chockade henne. (återigen sjukhusbesök blev följden av detta...)

Förekommer sån här mental terror idag undrar jag.

Ps. Nästa påsk firar dottern och vi tillsammans,alltså vartannat  år blir det framöver och då måste väl alla bli nöjda. tänker jag.

Ja detta här ovan skrev jag alltså förra året, kanske publicerade jag det inte då, därför att det kändes lite illojalt mot min svärmor. Hon hade trots allt sina goda sidor också. Framför allt dottern, förutom maken förstås, högaktar hennes minne.

Själv avgudade jag min farmor,(hade två farmödrar), och jag har ramat in ett foto av henne som står i bokhyllan, så jag sänder henne en tanke så gott som varje dag. Så min egen älskade farmor betydde så mycket för mej, hon var lite som en mamma, en mycket gammal mamma visserligen, (hon var 74, när hon kom till oss, hon bodde i usa tidigare), men ändå en mamma, som öste sin kärlek över mej de få år hon hade kvar innan demensen tog över.

PS2 Nu firar vi ändå inte påsk tillsammans detta år, dottern och svärsonen åker till sydligare nejder då, en försenad bröllopsresa.

En anledning att jag inte fått ändan ur vagnen vad gäller packningen är att jag hela dagen har funderat över ett jobbproblem.Jag kom av mej helt. Kände mej orättvist behandlad. De kolleger jag jobbar mest med försvarade mej direkt, det värmde förstås.

Men....  det är menet jag funderat på och som fick mej ur balans. Hon gav sig på mej och jag var helt oförberedd på det. Och då hjälper det inte hur mycket mina andra kolleger än ställer upp för mej. Det är menet som gnager och tär.

Menet är en annan "kollega" som jag tack och lov inte har så mycket  att göra med i vanliga fall, det tackar jag min lyckliga stjärna för. Nu vill jag bara lägga hela den trista historien bakom mej, ungefär som att det aldrig hänt. Jag har redan haft en diskussion med menet, ville lägga upp min version av det hela men hon visade noll förståelse, det var bara hennes ord som gällde verkade det som, hon ville inte lyssna, så det gav inget alls, gjorde mej bara ännu mer förbannad och frustrerad.

Träffar jag på menet i en korridor eller så tänker jag låtsas som att det regnar. Bäst så tror jag. Så lite kontakt som möjligt med henne, det blir bara problem annars.

Jag har försökt att komma in på datorn i 35 minuter, jag har tagit tid. Haft stor lust att bara slänga eländet hårt i väggen eller stampa sönder den fördömda laptopen. Det frestar på att ha en sån trög infantil dator.

Kom hit till landet i morse. Har jobbat och fixat med lite måsten där hemma. Vinkade av maken och sonen ganska nyss. Vi avlöser varann, kan inte lämna kissarna vind för våg. Maken har varit from som ett lamm, så vänlig och tillmötesgående, lyssnat ordentligt på allt jag har sagt, verkat så intresserad av allting. Dessutom har han varit flitig här på landet, klippt gräsmattan, fixat med vassen, rensat rör och tak och jag vet inte allt, det uppskattar jag mycket.

Imorgon åker han till Sydamerika. Jag är ledig nu igen, kommer vara ensam en hel del här ute, men dottern och sonen kommer hälsa på mej med jämna mellanrum, annars skulle jag nog bli lite nojig.

Idag skulle jag vilja skriva många inlägg, men det går väl inte. Och att skriva ett enda urlångt är kanske inte en sån bra ide', vem orkar med det.

I vilket fall sitter här i min soffa, ena katten sover i den andra soffan, utsikten genom de stora fönstren är fin, viken ligger spegelblank, inga grannar har synts till=skönt, just nu njuter jag lite.

Det kanske är lite sorgligt, men jag kan inte sova om jag inte tar en sömntablett. Det har blivit en vana (ovana), som jag inte kan sluta med. Tar jag inte tabletten, ligger jag bara och vrider mej i sängen och kommer liksom aldrig till ro.

Är det nåt som bekymrar mej, nåt jag grubblar över, som jag inte kan släppa? Tror inte det. Möjligtvis gamla spöken från förr, som inte vill lämna mej ifred. Men tror inte det, är inte helt säker.

Nä tror att jag vant mej vid det här laget, hela kroppen och psyket är inställd på att jag ska ta det där sömnpillret, så att jag kan börja varva ner. Annars går det inte. Och när jag sen går för att lägga mej är jag oftast helt slut av trötthet, avskyr att lägga mej tidigare, jag måste veta när jag lägger mej, att nu kommer jag somna vilken sekund som helst. Är trött på att ligga timme ut och timme in och stressa upp mej inför morrondan, när jag vet att jag kommer vara dödstrött då.

Hellre en tablett då, så att jag slipper famla runt som i dvala följande dag. Att jag sen nån gång då och då ändå är förbi av trötthet är väl en annan femma, tänker jag.

Jag ska se på repriser nu snart. Dels ung och bortskämd, som det varit så mycket rabalder omkring. Fast lite är väl fejk och tillrättalagt för att passa in, så att ungdomarna verkar ännu mer odrägliga än de i själva verket är. Såg avsnittet där de skulle städa ur toaletter och tjejen var så äcklad. Lite löjligt.

Fast jag rengjorde inte heller toaletter när jag var ung och jag tog inte nån större skada av det. Det var mycket jag inte gjorde på den tiden, men jag har klarat mej hyfsat bra ändå. Idag rengör jag bägge toar här hemma, inte speciellt otäckt, det är ju vår egen skit liksom.

Vad hände sen då, kanske nån undrar, julen för länge sen. Ingenting egentligen. Det sopades under mattan. Bara så där, och säkert mycket bekvämt. Ingen tog upp vad som hade hänt.

Idag tror jag att berörda parter faktiskt helt glömt bort det, för idag är det liksom ett nytt liv, ett annat liv, så mycket vatten har flutit under broarna sen dess. Så vem skulle bry sig idag. Och nu har ju också andra personer kommit in i bilden, och nya barn har kommit till världen.

Med x:et har jag ingen kontakt alls. Han har säkert också glömt bort den där trista julen. Den ingifta släktingen var också lite svag för x:et, mittialltihop, det märkte jag,trots att hon sa att hon inte gillade honom. Lite tveeggat. Hon kunde skratta gott i hans sällskap, vilket hon annars sällan gjorde.

Men jag minns också en annan jul, en tråkig och sorglig jul,med bitter eftersmak. Det var när jag var gift med den förste maken. Vi brukade fira julafton med min släkt. Men inte så det året. För vi var inte bjudna. Vi fick inte vara med. För en ingift kvinnlig släkting ogillade min dåvarande make, och ville inte att han skulle komma dit och dela julbordet med dom. Så var det. Det glömmer jag aldrig, vilken jävla snobb hon var, helt utan anledning.

Jag låtsades inför maken, att det inte spelade mej det minsta roll, lika bra att vara hemma och slippa åka bil på halkiga vägar, men han genomskådade mej ändå, det blev en rätt tryckt stämning.

Vid 18-tiden ringer släktingen och frågar varför vi inte kommit dit, men det gick jag inte på, deras julfirande brukade börja vid 14 och i så fall hade de kunnat undra långt tidigare, för vi hade ju som sagt inte blivit bjudna.

Att hon ringde sen, fick mej att börja undra. Hade x:et ringt till dom bakom min rygg och frågat rent ut vad dom sysslade med. När jag ställde honom mot väggen, nekade han. Men jag trodde honom inte.

Jag kände mej bara som ett stort fån, han hade säkert ringt dom och det gillade jag inte. Varför skulle jag bjuda på att jag ens reagerade på en utebliven inbjudan, varför skulle hon öht få reda på det, säkert hade x:et sagt att jag var så lessen och att vi hade en så trist jul. Fy fan, säger jag, trots att det var många år sen det hände.

Fick faktiskt min ide' om att börja snusa igen, när jag är gammal av nåt jag hörde från en vän.(en dum ide' inser det). Han berättade om en kollega, som haft såna problem med alkohol. Han var riktigt illa däran. Han fick behandling påkostad av sitt jobb, det gick inte längre, han kunde inte sköta sina uppgifter. Säkert mådde han tjuvtjockt också, speciellt när ruset gick ur kroppen, ifall han nu lät det hända. Vad jag förstår var han så gott som alltid i ett konstant rus.

Behandlingen hade faktiskt effekt, han blev nykter. Drack inte en droppe mer. Så hade det kunnat sluta, allting gott, slutet gott, kan man tycka.

Men han tyckte livet blev tråkigt, inget att se fram emot, såg bara sitt liv fara fram som en jämngrå massa, varenda dag lik den förra. Han saknade ruset och euforin som det medförde. Hur han skulle må sen, verkade han inte fundera så värst över.

Och nu har han alltså börjat dricka igen. Han är medelålders idag, han såg bra ut när han var ung, men den tiden är förbi nu, han har ingen familj heller, han ville aldrig binda upp sig vid ett familjeliv, då när det begav sig.

Jag och dottern har ju daglig kontakt. Hon har börjat på sitt nya jobb och det går som en dans, hon presterar hela tiden, och jag sväller av stolthet.

Men.

Hon har klippt sig och hennes nya frisyr ser hemsk ut, ärligt talat, som en hjälm, kunde lika gärna vara en peruk. Det här är lite känsligt, jag kan inte klampa på hur som helst, men vem säger åt henne att det inte blev så där värst lyckat. Ingen skulle jag tro. Utom hennes mamma då förstås.

Hon har  fina rena drag, men nu så gömmer hon allt bakom denna hemska hårbuske, bara massa hår överallt. Hennes fina klassiska drag,(lite som en madonna, jag vet jag är hennes mamma, men jag ser det hela ändå rätt objektivt) bara försvinner i all denna enorma hårmassa. Ser hon inte själv när hon ser sig i spegeln, att det bara är en massa hår i ansiktet. Ja nästan som en katastrof utseendemässigt är det, helt utan omsvep.

Jag till sonen: Hon är inte till sin fördel nu,  förstår inte hur hon har tänkt.. Hur kunde hon klippa sig så, vad är det för frisör hon har egentligen. Luggen tar ju över helt, bara massa hår överallt.

Sonen: Jag måste ringa upp henne och säga precis vad jag tycker. Utseendet är ju bara så viktigt, det kommer man inte ifrån. Nån måste säga åt henne, det får väl bli jag då. Hur man ser ut, det är ju det första folk kollar in, det är bara att konstatera, kalla fakta.

Som vanligt resonerar sonen helt rätt. Nu gäller det bara att få fram budskapet fint och taktfullt, inga sårade känslor får det bli, hon vet ju att vi alltid bara vill hennes allra bästa.

Fortsättning följer allteftersom.

En ny dag är det idag, fredag 17 september. Min väninna sen barndomen fyller år idag, ska ringa och gratta henne senare. Lustigt hur man kommer ihåg exakta datum på gamla kompisars och släktingars födelsedar, att det fortfarande sitter i, medans nya bekantskaper är lite knepigare att komma ihåg. Så är det för mej iaf.

Jag brukar känna mej rätt pigg och glad när jag vaknar. Får erkänna att DN inte lockar mej lika mycket längre som förut, nu är det datorn som gäller först och främst. Det är ett absolut måste för mej att få dricka mitt kaffe medans jag går igenom min mejl, passagen förstås, och andra webbar som jag är intresserad av.

Sen börjar dagen på riktigt. Då har jag liksom fått vakna i min egen takt och känner mej lite mer på alerten. Men jag är ingen morronmänniska, kommer igång först lite senare på dan.

Jag brukar inte lägga märke till andra kvinnors byst, om den inte är extremt stor eller annars uppseendeväckande på nåt vis. Bröst finns liksom där, som det ska vara och sen är det bra med det, så ungefär tänker jag.

Jag hade normalstor byst tills jag fick barn, men sen växte dom, och jag har fått köpa större bh. Inte så mycket jag har funderat över. Maken är nöjd, men det var han innan  också. Han är inte speciellt bröstfixerad, inte mer än normalt. Visserligen fick han ingen bröstmjölk av sin mamma, bara välling eller mjölksubstitut. Men han tog väl ingen större skada av det.

Men jag känner två, som har förstorat sina bröst. Jag hade aldrig nån gång tänkt att de hade en liten byst. Men den ena väninnan berättade att hon  led av det. Hon hade känt sig okvinnlig i åratal och var tvungen att göra nåt åt det. Vi åt en middag tillsammans på en restaurang, jag hade inte tänkt ett ögonblick på hennes byst, men nu berättade hon att hon äntligen hade gjort sitt efterlängtade ingrepp. Jag hade inte lagt märke till det om hon inte berättat om det, och knappast då heller. Men för henne var det viktigt. Hon kände sig väl mer hel som kvinna, som att nåt hade fattats henne tidigare, trots att hon hade fött barn.

Kvinnors bröst. Mjölk. Vad tänker man på? Varför är det så laddat, undrar jag.

Är på rätt gott humör denna onsdagsmorgon. Just nu känns det mesta bra. På jobbet funkar det också. Det liksom flyter på precis som det ska, inga större irritationsmoment alls. Det har inte alltid varit så. En kollega där hade jag svårt för. Hon verkade så aggressiv och otillgänglig på nåt vis, tvär. Men nu bryr jag mej inte lika mycket och låter mej inte psykas av henne. Och helt plötsligt har det släppt.

Vem vet hon kanske spände sig i mitt sällskap också. Man ska inte behöva ha ont i magen, när man ska till sitt jobb. Det tar alldeles för mycket energi ifrån en. Så just nu i denna stund, finns det inga moln på min himmel alls.

Igår kl.1.00 på natten, ringer min mobil. Det var dottern. Hon var lessen, det är strul med hennes pojkvän. Jag försökte muntra upp henne, och peppa henne så mycket jag kunde.

Men när hon är lessen blir jag också lessen. Hennes känsloliv är som en bergochdalbana, med mycket tvära kast. Jag var likadan, när jag var ung, men vad hjälper det henne, att jag säger det.

Jag ringer henne snart. Kanske mår hon bättre idag. Hoppas.

Det är mycket lugnt här hemma nu, gillar det. Maken la sig ganska nyss, han var ovanligt lugn ikväll. Han kan annars vara rätt kolerisk, han brås på sin far och farmor som var väldigt nerviga.

Maken hetsar upp sig över än det ena och andra, det tar aldrig slut. Men jag har vant mej vid det här laget. Eller låt oss säga att jag lärt mej att inte lyssna lika noga längre. Jag kommer med små tips och förslag ibland, så att hans liv ska bli lite drägligare, men tror inte han tar till sej så särskilt av sin frus råd.

Han kan vara charmig och trevlig, om han vill. Men hemma anstränger han sej inte så värst. Nån gång kanske.

Totalt slut är jag, även maken som det verkar. Jag begriper inte vad det är, som orsakar en sån extrem trötthet. Jag har visserligen varit inne hela dan, inte fått nån nypa frisk luft alls, inte ätit så mycket, sonen gick ut, det blev ingen middag idag. Maken fixar sin egen middag, gi-metoden, han har blivit för smal, ser nästan tärd ut. Han får äta upp sig.

Jag: Snälla du, kan du gå ner i tvättstugan, jag orkar inte en gång till.

Maken: Jag har badat nu, jag kan inte gå ner så här.

Jag: Du tar bara på dej din badrock, ingen kommer tycka det är nåt konstigt alls och dom flesta tittar på tv ändå.

Maken: Jag är så trött nu, jag orkar inte, du måste förstå det.

Nej, jag förstår inte, har tvättat massor av hans kläder nu, som han tjatat om hela tiden. Nu får han ställa upp.