Jag bodde i nån sorts konstigt kollektiv på den tiden. Vi hade egna rum, men mitt lås hade blivit söndersparkat, så jag kunde inte låsa. Den sista tiden hade det bott en äldre man där, en sliskig typ som ofta kom med insnueringar, och försökte tafsa. Jag hade försökt säga till hyresvärden hur illa han betedde sig, men hon tog mig inte alls på allvar, tyckte bara att han var en kul typ.

Kvällen det hände hade han däckat i min säng, som han glatt gick och la sig i, eftersom mitt lås var trasigt. Jag försökte förgäves få nån att hjälpa mig, men hyresvärden sa bara åt mig att ta en annan säng. Men jag ville ju inte sova där ensam. Så det slutade med att jag hängde på en fest som blev, och till slut var stället fullt med jättefulla, halvdäckade människor. Och jag hamnade i ett rum med två sängar, och en kille i den andra, men han var mer eller mindre däckad.

Jag somnade till slut. Men vaknade av att den äldre mannen var inne i vårt rum. Och då började han hota mig. Han sa att han skulle kunna våldta mig om han ville. Stod där det tbra tag och pratade. Det hände inget mer än ord, men jag blev förstås sjukt rädd.

Sen gick han, och jag försökte väcka den andra killen, men det var lönlöst. Så jag gick och letade efter nån annan, och hittade en kille på väg ut. Jag fölg på honom, kramade och grät, fast vi egentligen inte var så tajta.

Han fattade hur rädd jag var, men ville bara hem. Så han gick tillbaks med mig till mitt rum, och hjälpte mig blockera dörren med en stol. Kändes ju inte så säkert, och jag var totalt livrädd. Men inget mer hände.

Nästa morgon berättade jag för hyresvärdens dotter, som lät relativt förstående, men inte brydde sig jättemycket. Hyresvärden skällde ut mig sen, för att jag släppt in festfolket, och jag orkade inte förklara mer. Men sen fick hon höra från dottern, förstod lyckligtvis allvaret, och kastade ut snubben.

Inget mer hände. Nånstans borde han ju blivit anmäld för något. Men jag orkade inte. Och hyresvärden vill inte ha nån skandal. Men den rädslan jag kände den natten, är bland det värsta jag upplevt.

Jag hade ändå tur. Det hände mig inget rent fysiskt. Men rädslan. Den fanns starkt med mig länge. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde prata om det här med någon. Och då bara under mycket gråt. Men jag har ändå vågat prata ibland, men bara under stort förtroende, och det har varit viktigt för mig!

Sedan gick vi barnlösa vidare och festade. Och till slut gick jag hem med en kille som jag strulat lite med tidigare. Vi var rätt fulla, och höll på att börja ha sex utan kondom. Men till slut sa jag till, och det var ju lugnt. Men sen höll han på och fumlade lite, och sa att han hatar kondomer. Även om polarnas lilla pojk var söt, sa jag, så verkar det vara en dålig idé att vi skaffar oss en. Jo, sa han, och sen löste det sig, och vi hade mysigt sex, med kondom.

Men just där hände det nåt i mig. Just där, precis i stunden, så ville jag inget hellre än att ha ett barn med den killen. Tror egentligen inte att det är en bra idé på ett enda sätt, av en massa olika anledningar. Men just i stunden kände jag en oerhörd längtan. Har aldrig hänt mig så innan. Och det gör mig förvirrad.

Hon är trasig(?) och strulig och har det besvärligt. Men ändå slutar det med at thon hittar en helt otroligt fantastisk kärlek. Jag vill också ha det så! Jag vill också ha en Lasse!

Eller om jag inte kan få det, åtminstone en massa uppmärksamhet av killar som jag inte riktigt vill ha. Inte det här ingentinget...

Killen jag snackade tokmycket med i ett par dar har förstås bara slutat höra av sig hux flux. Det går alldeles för ofta så. Fattar inte riktigt hur de tänker. Och vart har normalt hyfs tagit vägen? Man kan väl i alla fall höra av sig?

Skrev till internetflirten innan jag gick dock, att jag skulle ut ikväll, ich inte skulle vara online. Och fick inget svar alls. Är faktiskt lie lätt besivken. Men inte alltför. Och lite chat betyder ju egentligen inget alls även om det var trevligt. Det har jag ju lärt mig den hårda vägen innan...

Men för ett par dar sen, i stiltjen som uppstått för tillfället, så föll det sig så. Och det mesta är lie meningslöst tjatter, några meddelanden fram och tillbaks, och inte så mycket mer.

Men en kille har jag skrivit jättemycket med de senaste kvällarna. Och det har varit jättejuste. Men det är ju långt kvar tills jag kommer hem, så jag hoppas inte på nåt. (helt plötsligt belv det långt, istället för kort när jag funderar på raggande här, lite roligt!) Och jag vet inte om jag vill nåt än, ivf. Men vem vet. Skulle mycket väl kunna komma lite vänskap ur det om inte annat. Eller så runner det ut i sanden. Vem vet? Men just nu är det lite trevligt, och det är ju huvudsaken!

Och jag vill att det ska hända nåt. Det började ju rätt bra här. Nysinglad, och nyfiken på M, vilket iofs gick riktigt dåligt, men det kändes ändå som om något hände... Och sen flirten med killen, som jag gick runt och hoppades på skulle gå vidare.

Men sen. Inget. Jag vill ju ha någon att mysa med. Mer än så är lite mycket att hoppas på just nu. Eftersom jag inte ska vara här så länge till. Men det kan jag väl ändå få lite av. Har inte ens träffat på någon intressant kandidat. Mer än dagdrömmeri om en kille på flyget. Men det räknas nog inte om man inte byter ett enda ord...

Och nu ska jag bort en vecka med jobbet. Till vårt andra kontor, så det blir en vecka i delat hotellrum med en kvinnlig kollega. Så inte mycket flirtmöjligheter alls, helt enkelt.

För problemet är att jag saknar närhet sjukt mycket. Vill ha nån att mysa med!!! Nu, helst!!!

Men skämt åsido. Vi har känt varandra innan också förstås, men nu de sista veckorna har vi verkligen kommit mycket närmare varandra, och blivit klart mer personliga. Så det är först nu vi verkligen är vänner, snarare än bara kompisar, skulle man kanske kunna säga.

Och det är rätt skönt med en killkompis som är gay. Jag har en hel del killkompisar hemma också. Men hur mycket man än bara är kompis, så finns det ju ändå en viss spänning där. Det är liksom svårt att komma ifrån. Men med min gaykompis, så är det verkligen inte så. Vi vet att den möjligheten inte finns liksom. Och det är rätt skönt.

Jag har aldirg haft så bra med nära tjejkompisar heller. Så kanske är det helt enkelt så att jag får någonting av honom som jag varit svältfödd med innan ett tag. Vänskap som helt säkert är utan sexuella baktankar.

Lite kul är det dock att jag tror att de felsta på festen vi var på ikväll nog skulle gissa på att vi är ett par. Bara för att vi är kille+tjej, kom samtidigt, pratade rätt mycket, och gick tillsammans.

Och det kan de väl få tro, eftersom jag inte hittade någon jag hade minsta lust att ragga på. Men om jag hade gjort det kunde det möjligtivs blivit besvärligt. För jag skulle ju inte kunna outa min polare, det är ju upp till honom. Och "bara kompis"-grejen, tror ju tyvärr inte alla killar på, eftersom de själva ofta har problem att vara kompisar med tjejer.

Men oavsett allt annat, så är jag framför allt glad att jag har en riktig vän här. Det är värt mycket!

Däremot hörde jag av en annan kille (bara kompis) som varit på semester sen jag kom hit, och blev bjuden på födelsedagsfest. Jag blev jätteglad! Men tyvärr kan jag inte gå...

Men sen började jag tänka på M. Och jag känner faktiskt en sorg över honom. Över att det aldrig kunde bli nåt. Och det känns lite konstigt. Jag känner inte alls en lika stor sorg över D. Fast det känns som jag borde känna mer kring honom just nu. Ytterligare ett bevis på att det var på tiden att jag gjorde slut antagligen.

Men om jag tänker tillbaks på alla mina förhållanden så har de allra flesta börjat mer med vänskap som vuxit till nåt mer. Bara ett par gånger har den riktiga passionen funnits där. Galenskapen. Och de förhållandena har ju aldrig funkat. En gång kunde de ha gjort det, men det fanns massa omsätndigheter i vägen. En annan gång räckte inte passionen och känslorna, vi bara började såra varandra istället.

Med M fanns det en rätt stor passion, men inte riktigt den där galna. Men det fanns tillgivenheten, det lite mer lugna också. Men natten när vi fick ihop det första gången. Det hänger fortfarande ett skimmer över den. Jag längtar tillbaka. Jag skulle vilja alltid ha det så. Men så skulle det ju förstås inte alltid vara med honom heller. Men ändå.

Och jag skulle vilja prata ut med honom ordentligt. Men efter allt jobbigt han gått igenom känns mina besvärande känslor så futtiga. Jag kan liksom inte säga att jag skulle behöva veta saker, eftersom jag haft det jobbigt också. Eftersom det inte är något jämfört med honom. Och det känns liksom orättvist. Jag tycker liksom lika synd om mig själv för att han haft det jobbigt, som jag tycker om honom. Och det känns ju inte schysst...

Men ändå funderar jag på det där med passionen i allmänhet också. Kan ett sådant förhållande verkligen fungera i längden. Eller ska jag nöja mig med vänskapskärleken. Den kunde jag ju fått med D. Han sa tom nåt åt det hållet när vi gjorde slut, att man kanske inte kunde vänta sig mer än vad vi hade. Men jag vill inte leva så. Vill inte leva med nån som inte kan säga att han älskar mig. Inte leva med nån som jag inte riktigt åtrår längre.

Så allting var OK ändå. Han hade pratat om att han reser mycket första kvällen vi sågs, men jag hade inte tänkt mer på det. Och det känns trevligt att han faktiskt vill ses. För jag tror faktiskt på det. Men sen är det väl bara att se hur det faktiskt går.

Men nåt som känns skönt är att det inte var jättejobbigt trots allt när jag trodde jag var dissad. Att jag nog inte känner jättemycket. För det som skulle passa mig bäst här är ju en lättsam flirt. Och jag vill hemskt gärna ha mer mys och sex med honom framöver. Det som är trist dock, är ju att han inte är här mycket alls, så det kanske inte kan bli så mycket, även om vi båda skulle vilja.

Men, men. Det känns klart bättre nu iaf. Och framtiden får utvisa hur det går. Ikväll har jag haft trevligt med ett gäng andra kompisar iaf. Och antagligen blir det lite utgång imorgon med. Så lvet står på intet vis och faller med snubben!

Jag vet ju iofs inte om det är kört. Det kan ju potentiellt finns tusen anledningar till att han inte svarat än. Men det känns ju bara fånigt att gå runt och hoppas mer. Nu är det som det är. Jag är lite besivken, men jag kommer igen!

Så nu har jag ångest igen. För vad han ska svara. För om han ska svara alls också. Och för när. Jag vill ju ha svar nu. Till och med hellre ett negativt svar så jag vet än inget alls. Men helst förstås att han ska vilja ses. Så nu väntar jag ännu mer än innan på sms. Fast det känns iaf bra att jag vågade skicka ett.